stenhur.blogga.nu

Nu när det talas om en eventuell urangruva i Oviken så är det ganska självklart att det finns ett antal personer som ser detta som en möjlighet att tjäna pengar. Den ene förväntar sig att kunna sälja sin mark till ett högt pris, den andre förväntar sig någon form av provision på den som gruvbolaget tjänar, en tredje förväntar sig att få användning för sina schaktmaskiner eller att få jobba som truckförare.Osv.

Ordet arbetstillfällen är ett honnörsord i den politiska debatten. Igår försökte jag resonera lite om vad det skulle innebära för oss här i Oviken. Men eftersom jag anser att det här med arbetstillfällen inte är mycket att komma i den här debatten så har jag gått in och börjat se på hur förespråkarna för uranbrytning argumenterar. Deras intresse är ju inte bara att försöka se till att uranbrytningen blir av utan också att vi andra som inte ser någon nytta med den ska tro att vi också gör någon vinst.

Jag är inte färdig med någon analys. Men den som är intresserad har möjlighet att gå in på Google och hitta ett antal artiklar i länets tidningar med många kommentarer. Jag skrev bara Oviken uran och fick upp ganska mycket. Tyvärr är det många som inte sätter ut sina namn. Jag tycker att om man vill bli trodd så ska man tala om vem man är (att jag själv publicerar mina dikter under namnet stenhur är en helt annan sak) Men lägger man ihop ett antal inlägg med samma signatur under får man ändå en bild av vilken slags person det är som uttrycker sin åsikt och hur mycket vederbörande har på fötterna för att vilja genomföra något som påverkar allas vår miljö i hög grad.
14.43

Det enda argumentet för att starta uranbrytning i Oviken som i förstone verkar någorlunda vettigt är att det skulle skapa arbetstillfällen.

Den första frågan som inställer sig är då: Hur många och för vilka?
Att en stor hop villiga oviksbor skulle komma med spadar och korpar för att börja skyffla upp uran ur marken är föga troligt. I stället blir det nog en massa folk utifrån som kommer med sina maskiner och sin kompetens om hur uranet och de sällsynta mineraler som det också är fråga om ska hanteras.Carl-Gunnar Malm som är en varm förespråkare för brytning tar Kittilä, en gruva i Finland som exempel och säger att den ger arbete åt 600 personer varav 200 är geologer, ingenjörer och tekniker från hela världen medan 400 är boende i kommunen.

Jag har inte hittat någon verifikation på att dessa siffror är riktiga, men låt oss anta att en gruva i Oviken skulle ge 400 arbetstillfällen. Det är föga troligt att alla dessa arbetstillfällen skulle tillfalla 400 oviksbor, utan dessa arbetare skulle rekryteras från andra delar av Jämtland och andra delar av Sverige.

Hur sannolikt är det att en tilltänkt urangruvearbetare skulle vilja bosätta sig i Oviken? Vore jag i den situationen skulle jag nog tänka mig för. Att hitta någon ställe att köpa eller hyra är inte lätt särskilt sedan man rivit ett antal lägenheter som stod tomma. Troligtvis skulle jag hitta en bostad i Östersund.
Att bygga ett hus i Oviken skulle jag knappast reflektera över. Jag skulle se mitt arbete i gruvan som ett mycket kortsiktigt och osäkert projekt, därför att gruvan kommer att stängas när den inte lönar sig vilket antingen beror på att uranet är slut eller att uranpriset på världsmarknaden har sjunkit. Jag skulle definitivt inte satsa på att bygga eller köpa något hus som jag måste lämna inom en kort eller mycket kort tid och antagligen inte kommer att hitta en köpare för.

Vill man ha något att jämföra med kan man kolla på nätet på Uranium City. Det är en stad i Canada som på 30 år växte till 5000 personer, sedan stängdes gruvorna, staden kollapsade och är nu så gott som totalt övergiven. Skulle uranbrytning startas i Oviken idag skulle det antagligen gå mycket mycket fortare än så.
10.36

Idag i brevlådan hittade jag ett kuvert med påskriften Öppnas ej. I och för sig ett fiffigt sätt att skapa nyfikenhet kring kuvertets innehåll. Det visade sig innehålla propaganda för uranbrytning här i Oviken. Flera av papperen i kuvertet var undertecknade med namn och därför mera värda att analyseras och bemötas än anonyma pamfletter.

Carl-Gunnar Malm som tycks vara huvudansvarig för utskicket påstår att föreningen nej till uran ljuger och använder uppgifter som inte går att kontrollera. Själv använder han sedan svepande formuleringar som verkar föga trovärdiga och som inte på något sätt är underbyggda t ex "Det finns ingen gruva i europa, sydamerika, nordamerika eller asien där man inte har anställt huvudsakligen lokalt boende undantaget är spetsbergen". Han undviker att nämna Canada, Afrika och Australien där en stor del av världens uran bryts. Men kanske han anser att det generaliserande påståendet hade gällt även där?

Malm räknar upp ett antal fall där provborrare och företrädare för företag som sysslar med uranbrytning blivit hotade och trakasserade av sina motståndare. Jag tycker inte att sådant har med en seriös diskussion om uranbrytning att göra.

Den bild Malm målar av läget i Bergs kommun är starkt negativ:"Oviken har mist 3 banker och flera affärer, jordbruken och många företag går dåligt...En brytning skulle innebära arbetstillfällen för entreprenörer för hela länet och stora skatteintäkter för kommunen". Det verkar vara meningen att vi ska tro att det är oviksborna som får glädje av arbetstillfällena samtidigt som man måste medge att de flesta som kommer hit och jobbar nog ändå kommer någon annnan stans ifrån, om det blir från länet eller utlandet spelar mindre roll.

Malm skriver vidare att det här utskicket sker på grund av "den censur som ÖP och LT tillämpar". Jag tycker det är en orättvis beskyllning efter som jag läst flera tidningsinlägg som varit starkt positiva till uranbrytning och att en tidning har rätten att välja vilka inskickade bidrag de publicerar eller inte.

Malm anser att debatten "ska föras på en saklig grund och inte med en massa lögner och fria fantasier för att skrämma upp folk". Samtidigt påstår han att att det finns ett fördrag som "innebär att om några av Europas större länder tycker att något i Sverige skulle vara till nytta för Europa så kan inte ens Sveriges regering stoppa det".Är inte det ett exempel på skrämselpropaganda?

Även Göran Follstad beskyller sina meningsmotståndare för att köra med skrämselpropaganda, "vilt och populistiskt" kallar han deras argumenterande, men själv säger han följande "Gruvdrift orsakar naturligtvis ingrepp i vår natur, men som jag skrivit ovan anser jag att vi inte har något val." Skrämselpropaganda tycker jag!

Både Malm och Follstad ansluter sig till uppfattningen att det uran vi använder ska vi bryta själva och att det är orättvist att vi "låter länder som Namibia och Kina står för den hanteringen för att vi ska slippa". Vi ska alltså utsätta Oviksborna för detta obehag. Bussigt!

På en sida i det sexsidiga dokumentet påstås att "Uranbrytning är den del i kärnkraftens livscykel som påverkar miljön mest".Artikeln innehåller inga upplysningar om problemen med den restprodukt i form av utarmat uran som bildas. Ändå är restprodukterna ett av de största problemen vid en eventuell uranbrytning.

En annan av debattörerna i det här utskicket är Annica Ryman. Hon framkastar gissningen: "Troligtvis är det människor som har sin försörjning tryggad som är emot att försöka utveckla och förändra i Oviken". Det inte första gången som alla motståndare till uranbrytningen utmålas som okunniga bakåtsträvare. Man blir automatiskt misstänkt om man inte lägger sig platt för främmande prospektörer som lovar guld och gröna skogar. Deras intresse är att tjäna pengar, inte att göra oss några tjänster.

Annica Ryman säger sig ha tagit till sig fakta som inte präglats av personliga uppfattningar. Tydligen har hon inte särskilt noga studerat bilder av urangruvor. Hon skriver "I Nya Zeeland har liknande gruvdrift bedrivits många år och efter sökningar i media och på internet kan jag inte se att det skulle behöva se ut så illa som motståndarna förutspår. Även om gruvdriften ändrat en del av landskapet behöver inte allt bli totalnegativt. Nya Zeeland är ett fantastiskt resmål just tack vare sin enastående natur".Skulle en urangruva i Oviken bli en turistattraktion som skulle ge oss inkomster och glädje?

Som helhet går argumentationen i detta utskick ut på att vi ska tro att:

-påverkan av en urangruva på vår bygd kommer att bli ringa
-att den kommer att vara i huvudsak positiv
-att det inte blir några skadliga inverkningar på miljön
-att det kommer att genereras arbetstillfällen för människor som inte har något annat att göra och som skulle flytta härifrån annars
-att det är lika bra att vi lägger oss platt för vi har ändå inget val.

Jag tror att allt detta är helt fel!
07.11

Nu är det en dryg vecka kvar till pimpeltävlingen som är vårens evenemang här i byn. Jag har lovat bidra med en ljudkomposition som skall beledsaga avtäckandet av en skulptur som ska vara första pris i tävlingen. Jag har inte sett den är, bara skisser hos Gert, konstnären som gjort skulpturen, och han har lyssnat på min komposition och tycker att den passar till evenemanget som kommer att innefatta ett högtidligt moment där täckelset faller från skulpturen. I min komposition ingår ett solo på althorn i Ess som kommer att utföras live. Jag har aldrig prövat att spela althorn utomhus om vintern men jag får väl ha munstycket i fickan tills det är dags så inte läpparna fryser fast. Jag erinrar mig en episod ur Münchhausens underbara öden och äventyr som jag läste i min barndom när det var så kallt att tonerna frös fast i ett horn, och inte förrän hornet kom in i värmen tinade tonerna upp och kom ut. Men så kommer det nog inte att bli den här gången.
17.39

Nu är det snart två år sedan jag började lägga ut mina tankar, dikter, musik och bilder på nätet. Jag tyckte det var skoj att tänka på att det jag gör här kan ses och höras av människor över hela jorden, fast det i praktiken bara är några i den närmaste omgivningen som använder sig av det. Dock visar statistiken att kanske någon gång om året har en kines tittat på en video som jag har gjort. Och det kostar ju ingenting mer än ett par medlemsavgifter på några hundralappar om året och det kan man ju ha råd med.
Egentligen var det nog mest det att jag kände det som att en del av dom dikter och andra saker som jag gjort var arga på mig för att lät dem ligga på en hårddisk i min dator i stället för att släppa ut dem i det fria. Nu efter ett par år så kan jag konstatera att det har varit mer än 75 000 besök på saker som jag gjort. Det är inte så mycket jämfört med min tidigare verksamhet, när jag gjorde program i radio och tv, då var antalet tittare eller lyssnare per gång flerdubbelt mot vad jag har haft på dessa två år,
men å andra sidan var min uppgift då främst att förmedla vad andra skapat, nu lägger jag ut sådant som jag själv hittat på. Kanske jag någon gång får lust att på egen bekostnad ge ut en bok med mina texter, men just nu känns det om som jag ska ta det lite lugnt, tänka igenom vad jag vill med mitt skrivande snarare än att bara skriva på. Låta allting komma i den ordning som det vill. Det är viktigt att man hittar en bra balans mellan output och input. Och den input jag har just nu är förutom några böcker som jag läst och läser mina föräldrars texter om sitt liv, hur de hade det vid tiden när de började vara tillsammans. Det är ju det som är förutsättningen för att jag kom till världen, och kan sitta här och skriva det här just nu.
09.09

På 321an.se kan man se en mycket initierad och läsvärd artikel om planerna på uranbrytning här i Oviken. Där finns också en bild av Rössinggruvan i Namibia, ett dagbrott av såvitt jag kan förstå samma typ som det man planerar för här. Numera kan man ju lätt titta på satellitbilder av olika platser på jorden och om man går in på Google Earth och skriver in Rössing och Namibia så kan man få en bra översiktsbild av området.
Och då frågar man sig naturligtvis: skulle vi vilja bo så här? För här är det inte fråga om att börja gräva upp någon avlägsen vildmark, här är det våra byar som skulle förvandlas till ett ökenlandskap. Och skulle någon vilja bosätta sig här inom överskådlig tid? Knappast troligt. Det troligaste är väl att
Myrviken, Oviken och andra byar inom några mils radie kommer att bli helt avfolkade. För vem vill bo alldeles intill en urangruva i en miljö som är bullrande, förgiftad och radioaktiv?
Och kommer någon och snackar om arbetstillfällen så frågar jag: För vem? Och till vilket pris?
13.17