| Email: |
|
2008-sep-30
En man, ensam i ett kontor inrymt i en ruffig källare. Han har fyra telefoner, som alla ringer stup i ett, ställer krav på honom talar med röster som ibland är tillgjorda, uppfordrande, hånfulla, elaka, insmickrande, tafatta, förställda. Egentligen vill han inte vara där, att han befinner sig där beror bara på att han måste tjäna pengar medan han väntar på sitt livs stora chans som ibland skymtar som en gäckande skugga bland alla rösterna. Och även om man inte är en skådis som går och hoppas på att få en roll i en tv-serie så kan man lätt känna igen sig, i människan som dras åt alla möjliga håll av människor som kräver olika saker medan ens egna mål aldrig tycks komma närmare sitt förverkligande.
Föreställningen heter Fullbokat och är en enmansshow av Morgan Alling, som turnerar i Riksteaterns regi. Vi såg föreställningen på Storsjöteatern i Östersund i går. Både mycket underhållande och tänkvärt. Ordet utbrändhet var aldrig på tapeten, ändå förstår man att det är när människors liv börjar se ut som det i pjäsen, som utbrändheten hotar. På ett bord såg jag nyss ett nummer av Femina från 1952, anskaffat av min hustru som teaterrekvisita. På framsidan ser man en kvinna, uppsminkad och uppklädd, med ett stelt ansiktsuttryck, som om hon försöker likna en skyltdocka. Men så tänker jag att en skyltdocka är ju i sin tur gjord för att se ut som en människa. Konstigt va? I morse gjorde jag en liten haiku, efter mönstret fem - sju - fem stavelser i raderna. Det är så man brukar definiera en haiku här i västerlandet, en riktig japansk haiku är gjord på ett annat sätt kan man läsa i Wikipedia. Men ändå, så här går den (jag har även lagt ut den på poeter.se) Höstmorgon (080930) Oj, säger solen, det är rimfrost i gräset Mycket att göra 22.43
2008-sep-29
Igår var vi på en fin konsert. Karl-Ove Mannberg är en riktig guru i violinvärlden, han har innehaft dom finaste ämbetena som violinist i Sverige, professor vid Musikhögskolan i Stockholm, konsertmästare i dom främsta symfoniorkestrarna i Sverige, och i USA har han varit både konsertmästare och professor i både Seattle och Washington, och här i trakten har han varit en trogen hemvändare, som har ordnat konserter och kurser och till julen har han lovat att vara solist vid vår årliga mellandagskonsert.
Och nu har han givit ett par konserter i kyrkor här i länet, igår var konserten i Sunne kyrka (ja det finns ett Sunne här också, inte bara i Värmland, som också har en Sunne kyrka där jag en gång orsakade viss munterhet när jag gifte mig för första gången och alla såg att jag hade prislappen kvar under sulan på den ena skon) Med sig hade han en pianist från USA som heter Lisa Bergman, som har ett visst svenskt påbrå, hon kunde i alla fall säga några ord på svenska. Hon har mest satsat på att spela tillsammans med andra och har turnerat i många länder. Repertoaren var inte den mest lättillgängliga men lyssnandet underlättades mycket av att båda berättade lite om musiken vi skulle få höra, på ett personligt och lättsamt sätt. Och det är så skönt med artister som redan från början låter sin publik få känna att nu är ni i goda händer, och nu ska vi ha trevligt tillsammans med all den här fina musiken, om den är av Linde, Stenhammar, Debussy, Benshof , Ives eller Gershwin, så är vi här i nuet då den klingar, alla svårigheter, alla svindlande stup och krökar under vägen är förutsedda, vi landar alltid rätt i det ögonblick som väntar. Jag skulle vilja använda ordet nobelt, fast det finns kanske någon som tycker att det har en fisförnäm klang, men jag menar något som känns balanserat, avspänt och inbjudande, en självklar del av en tradition som det är en njutning att få del av. Och om jag ska rekommendera något alster som jag lagt ut på något annat ställe här på nätet så vore det roligt om någon mer ville lyssna på sången om Leila med lejonet, som finns på www.myspace.com/anderssonsong. 12.52
2008-sep-28
Nu är byråarna hopsatta. Men då måste vi förstås ändra på en massa annat i sovrummet. En batik som jag gjorde för drygt 40 år sedan och som hängde på väggen gör sig inte alls lika bra nu med byråarna under. Men det blir väl någon råd.
Och så är det ju frågan om hur jag ska möblera här på nätet med saker som jag lägger ut. Det verkar som om en hel del hamnar helt i skymundan. Det finns ju en innehållsförteckning på stenhur.nu-sidan och möjligheter att gå från den ena sidan till den andra med hjälp av de länkar och adresser som finns där. På en myspacesida har jag lagt ut en del smådikter, men det ser inte ut som om någon har varit där och kollat. Så jag provar att lägga en del av det materialet på poeter.se, men det verkar inte som om det är så många som kollar där heller.I alla fall är det ju underbart att leva i ett land där man får säga och skriva vad man vill utan risk att bli fängslad eller avrättad. Nu ska jag laga middag. Så här års kan man köpa rotsaker billigt på affärn. Jag har en påse med rödbetor, morötter, kål och purjolök så jag tänkte skära dem i bitar och sätta in i ugnen.Några potatisar till, det blir väl gott! Och eftersom det i många länder har varit och fortfarande är livsfarligt att skriva dikter plockar jag fram en gammal dikt som heter Poetens öde Pennan skrev och bläcket ritade Folket teg, kritiken hånade Kungen svor och vreden segrade Bilan föll och blodet sprutade. 14.40
2008-sep-27
Igår var vi iväg till stan och köpte några byråar som vi ska ha i sovrummet, men i stället för att sätta ihop dom satte vi oss och slappade framför tv:n. Jag gjorde då följande reflektion
Hidden Rock är ett utmärkt vin att smutta på till Mr Bean 11.50
2008-sep-25
Igår var jag på gubbkurs. Det var kul. Inte alls som teckningsundervisningen i skolan. Vi fick gå omkring med ett papper, ta en platt vaxkrita och gnugga fram strukturer från väggar, möbler, skosulor m m på samma sätt som när man la ett mynt under ett papper och gnuggade men en blyertspenna som man gjorde när man var liten. Frottage kallas tekniken fick vi veta. Sen fick vi klippa eller riva loss bitar av papperet och klistra ihop ett collage som skulle föreställa ett fantasidjur. Mitt djur blev en fågel, dom andra gubbarna gjorde djur som såg ut som inseketer, fiskar eller sniglar.
Gubbkurs och gubbkurs förresten. Jag skulle kunna tänka mig att medelåldern bland oss elva deltagare låg någonstans på femtio år. Fast då är man ju gubbe i mångas ögon. I alla fall var det hemskt kul att sitta så där och leka fram något utan krav på att prestera för jag tror att det är något slags prestationsångest som har hindrat mig från att ta itu med att börja skapa bilder på egen hand. Roligt också att lära känna en grupp nya människor, några av dem har jag träffat förut och några är goda vänner, och några var totalt okända. Jag ser redan fram emot nästa onsdag... 11.24
2008-sep-23
Jag delar min tid mellan att klyva ved och redigera den inspelning jag gjort med stråkkvartetten Archi Jamt. Stycket är Cavatina ur Beethovens stråkkvartett opus 130. Vi gjorde flera tagningar, och även om en av dem var den som kändes bäst finns det alltid små detaljer som man kan vilja ha från en annan tagning förutsatt att man hittar ett bra ställe att klippa på. Tanken är att göra en video, där musiken ligger ograverad rätt igenom och där jag lägger naturbilder och en text till. Jag har redan presenterat ett färslag för Bengt-Eric, stråkkvartettens ledare och han blev entusiastisk över iden så nu gäller det att försöka ro iland det hela. När vi for till Norge för någon vecka sedan var det väldigt bra väder för att ta bilder på fjället så jag har en hel del bilder att välja på. Det här är en av Beethovens sista kvartetter, man kan mycket väl betrakta det som att det är en gammal man som ser tillbaka på sitt liv.
Lustigt förresten att jag kom att tänke på den dikt av Pekka Langer som jag citerade här, det är ju en nonsensdikt men jag tycker om den av flera skäl, framför allt för att man ibland undrar över hur hundar tänker och att det som är djupt för den ene kan vara banalt för den andre. Att banalitet och djup kan ligga så svindlande nära vartannat. Fast det är oftast Mozarts musik som får mig att tänka så, en fras kan vara uppbyggd av några få toner som går upp eller ned, och fästa sig i minnet och ge en känsla av att detta är en djup sanning fast den inte kan formuleras på annat sätt än som de enkla toner den består av. I morgon ska jag gå på gubbkurs, en målarkurs för gubbar som jag anmält mig till. Jag ser fram emot den men vet inte ännu vilket ben jag ska stå på, ska jag be om hjälp med att måla en översnöad slipsten, ett dinosaurieägg, eller en tavla som heter "Usch, ursinniga uroxar i urskog"?Eller ska jag inte alls utgå från motivet utan från någon färgklang eller struktur, ja det ska bli spännande att se. Kanske ska man ha samma attityd som i det zenbuddhistiska bågskyttet där man först måste lära sig att avsiktslöst skicka iväg pilen, och kan man inte lära sig det blir man aldrig en bra bågskytt. 11.06
2008-sep-21
När jag läser om hur skolfrågan hanteras här i Bergs kommun, där de ansvariga envisas med att hänvisa till en gammal utredning som är spolad av alla som läst den och vidare envisas med att hävda att centralisering och nedläggning av alla byskolar är den enda lösningen så tycker jag det hela mer och mer liknar en urmakare som ska laga klockor men inte har något annat verktyg än en yxa.
I samma tidningar som refererar vad som händer i skolfrågan läser jag vidare om en man som beväpnat sig med en yxa och gått ut för att döda ett obestämt antal människor. Han lyckades nästan hugga ihjäl en men lyckligtvis fanns det en modig man som kunde avväpna honom. Nu visar det sig att denne man redan tidigare haft ihjäl en människa och suttit i sluten psykiatrisk vård i sex år MEN BLIVIT FRISLÄPPT: Hur kan något sådant hända? Är det inte ett underbetyg åt den vårdapparat, som låter det ske att en man som är så uppenbart farlig tillåts att gå ut i värden för att ha ihjäl några fler? Jag försöker lugna mig med en haiku. Jag har lagt ut några på poeter.se, men här kommer ett par till bara för er som läser denna min bloggsida. Den gamla damen gjorde bästa taggtråden i hela landet Skotten smakade på sin whisky och fann den riktigt avskyvärd 10.52
2008-sep-20
Idag är jag ganska trött. Det har blivit ganska mycket ved kapad och det är ganska roligt att se hur förrådet växer. Snart är det bara de största klamparna kvar och till dem ska vi ta hit en annan sorts vedklyv som kan hantera i princip hur grova klampar som helst, den här klarar inte dem som är grövre än ungefär 30 cm men går annars ganska snabbt att arbeta med eftersom den kapar och klyver på samma gång.
Idag tänkte jag för ovanlighetens skull lägga med en dikt som jag inte har skrivit själv. Den är skriven av Pekka Langer, som gjorde väldigt roliga radioprogram när jag var i tonåren, Nattuppen på lördagskvällarna missade jag sällan. Det var före televisionens tid, och Pekka höll nog på med radio i ganska många år till, men när televisionen blev var mans egendom var det ju dit folk vände sig för att bli underhållna på bred front. I alla fall vill jag minnas att Pekka Langer gav ut en bok som hette Endast för tjänstebruk. Jag tjuvläste lite i den i en bokhandel, det kan ha varit 1955 eller så. En dikt i den fastnade jag för och jag återger den här ur minnet fast jag kan ju ha fel i någon detalj eftersom det var 53 år sen. I alla fall tror jag att den gick så här: Den gamle hunden tänker Den gamle hunden tänker Nu är jag en gammal hund En gång, när jag var en ung hund och inte så gammal som jag är nu var jag betydligt yngre på sätt och vis än vad jag nu är Tänker, så snubblande tyst Den gamle hunden 22.01
2008-sep-19
En gång för ungefär 56 år sedan skrev jag så här:
"I vinternatten har jag ställt ut en skrivmaskin som fågelbord åt mina tankar" För det var ju skrivmaskiner som gällde på den tiden. Och det som man skrev hamnade på ett papper och om man inte kunde få det publicerat i en tidning eller bok så var det inte så många som fick läsa det. Men vissa rader blev också kvar i minnet även om papperet man skrev på kom bort och efter 56 år eller så så kan de dyka upp igen och eftersom jag nu skriver på en dator och mina rader kan läsas i princip var som helst så kanske de kan bli till ett fågelbord åt någon annans tankar. 22.15
2008-sep-18
Jag är inte mycket för sådana där dataspel där man springer i gångar och skjuter på monster. Men ett spel som jag gärna startade för några år sedan hette Myst. Jag brydde mig inte så mycket om att försöka spela det, jag tyckte bara att själva miljöerna var så fantasieggande. En blandning av naturlig miljö med träd och gräs och konstiga människogjorda saker, torn och gluggar.
Häromdagen var jag i en liknande miljö, fast på riktigt den här gången. Hegra fästning, på höjden ovanför den campingplats vi tog in på i söndags. Jag hade hört talas om den, men att få se den var en nästan drömlik upplevelse. Gångar i berget, högst upp på det hela ett lågt torn med gluggar för eldvapen av något slag, skyttegravar vidlande för att det skulle var lätt att beskjuta eventuella inkräktare, murar och skyttevärn. Fästningen byggdes 1910 egentligen för att vara ett försvar mot svensk invasion, men den användes under andra världskriget ungefär en månad efter den tyska invasionen i Norge som ett motståndsnäste och anses ha haft en större betydelse som en demonstration av norsk försvarsvilja än som en betydelsefull militär enhet. Om man åker 12 kilometer norrut från Hegra kommer man till en plats där två engelska bombplan störtade . Det finns inte så mycket att se där, en minnessten med namnen på stupade flygsoldater och lite skrot från ett av flygplanen.Att engelska bombplan störtade i Norge berodde på att de hade försökt bomba det tyska slagskeppet Tirpitz, men missat sitt mål och blivit nerskjutna. Svårt att förstå att allt detta hänt så nära vårt land och under min livstid. Det var på min tvåårsdag som Tyskland ockuperade Norge. 19.13
2008-sep-17
Jag har inte skrivit på några dagar för vi har varit på en liten semestertripp i Norge. Förr i tiden brukade vi lägga upp en liten resrutt för att se några platser där vi inte varit, men nu har bensinen blivit dyr och miljömedvetandet så mycket större än förut så nu bestämde vi oss för att åka till en plats och beta av ett lite mindre område runt omkring. Så vi stannade på en trevlig camping i Hegra. Nära till Hell, Stjördal och Vaernes, det senare mest för att rekognoscera inför någon eventuell utlandsresa, som ett alternativ till Arlanda. Till Trondheim tog vi tåget, från Stjördal, ingen parkeringsavgift, inga dyra vägtullar som man annars måste betala om man ska in till Trondheim. Jag åker på pensionärsbiljett, vilket är halva priset, och min fru får också åka på halv biljett eftersom hon räknas som min ledsagare. Billigt och bra, och vackra vyer att titta på eftersom järnvägen långa sträckor går alldeles utmed havsstranden. Annars kan man ta tåg från Östersund, Nabotåget tar bara tre och en halv timme, med ska man övernatta på hotell blir det dyrt, medan camping kostar bara omkring tjugo procent mer än i Sverige, och campingplatsen i Hegra visade sig vara trevlig och välskött.
För att se något mer av Trondheim än den centrala staden tog vi trikken upp till Lian som ligger åt sydväst, där finns många platser med vacker utsikt och vid ändstationen ligger en liten idyllisk sjö, där man kan promenera eller bada om det är väder för det. Nu har jag lagt ut sången om Leila med lejonet på www.myspace.com/anderssonsong. Den finns på CD:n Sten Hur The Movie men det här är en annan version som gjordes före grammofoninspelningen, och även om den är mindre elaborerad, så tycker jag att den har en friskhet och omedelbarhet som gör att jag gärna vill lägga ut den här på nätet. Samtidigt måste jag få tala om att jag är ganska förvånad över vad som händer på sidan www.poeter.se. De flesta av de texter jag lagt ut där har haft mellan trettio och hundra besök, men nu har jag lagt ut en liten novell där som heter Skolvägen, och plötsligt ser jag siffror på över tusen besök! Har besöksräknaren fått spader, eller är det det faktum att den här lilla novellen har blivit presenterad som redaktionens val, som gjort att det blivit en sådan tillströmning?Jaja egetligen är det här med siffror väldigt abstrakt för mig, det som är intressant om det jag försöker säga med mina texter och sånger går fram eller inte, och om jag får ett enda bevis på att det gör det så blir jag mycket nöjdare än om jag får veta att det var si eller så många som läste eller hörde det. 17.01
2008-sep-12
I Blandaren, stockholmsteknologernas tidskrift sedan många år, och en leverantör av många härligt absurda teckningar och uttalanden läste jag en gång för längesen att i Afrika finns det ett folk som är väldigt duktiga på att springa baklänges. Dom bryr sig inte om var dom hamnar men dom är jävligt intresserade av var dom har varit.
Med stigande ålder börjar jag mer och inse att jag borde göra dom till min förebild. Jag finner allt oftare att jag är jävligt intressarad av vad jag ska göra, men är väldigt okunnig om vad jag gjorde alldeles nyss, till exempel var jag la skruvdragaren. Så småningom hamnar jag väl i en situation där jag varken vet vad jag ska göra eller vad jag gjorde nyss. Men det blir nästa problem. Och på sätt och vis tror jag att det kommer att ordna sig. För om jag varken vet att jag behöver en skruvdragare eller var jag la den nyss, så kan jag bortse från det där med skruvdragare över huvud taget. 21.34
2008-sep-11
Jag har skrivit om hur man får en fiol att låta illa och jag har skrivit om människor med brister i sin självkänsla och nu går jag och funderar om det inte kan finnas en likhet mellan det ena och det andra.En bra fiol liknar jag vid en vidja av rönn, som växer rakt och utan några knutar eller avsmalningar på stammen, tar man den i toppen och böjer ner den bildar den en harmonisk båge. Jag ser det som en bild av hur den energi man tillför genom att dra topper neråt fördelas och strålar ut från hela vidjan, ända ner till roten.Täljer man lite med en kniv någonstans på den lilla rönnen blir den harmoniska bågen bruten, energin tar sig inte vidare, och det lliknar jag vid det som händer i den dåliga fiolen, vissa toner förstärks så mycket att de skallrar medan andra låter svagt och beslöjat. Som helhet saknar den den kraftiga och bäriga tonen som den fina fiolen har.
På stallet till en fiol är det lätt att visa att små attacker i form av inskärningar etc gör att fiolen tappar sin klang och börjar låta illa. Med människor kan man förstås inte experimentera på samma sätt, men om man ser på en människans utvecklingshistoria kan man ofta men inte alltid finna förklaringar till brister i självkänslan. Men om nu en skada har inträffat, vad finns det då för möjligheter att reparera den. Nu låter det nästan som om jag är ute för att göra reklam för Mia Törnbloms bok, men jag tror att både den och ett antal andra böcker innehåller verktyg som man kan använda för att stärka sin självkänsla. Förutsatt att man inser att den behöver stärkas, och det långt ifrån alla som inser det. Och de som har en stark självkänsla, hur har de lyckats få den? Dels är det nog fråga om begåvning. Man måste liksom ha en påse att stoppa den i, den självkänsla som man bygger upp genom interaktion med omgivningen, främst föräldrarna. Även här ser jag en parallell till resonansfenomenet som avgör om en fiol ska bli bra eller inte. Resonansen mellan ett barn och föräldrarna, främst mamman, sker genom kontakt med flera sinnen, känsel, hörsel, syn osv. Om vi jämför med fiolen måste man under byggandet vara medveten om att man ska locka fram fiolens bästa resonansegenskaper, vilket man gör genom att inte bara mäta en enda variabel, till exempel träets tjocklek, utan genom att använda syn, känsel och hörsel och väga samman alla dessa till en uppfattning om att så här ska det vara. 17.04
2008-sep-9
I söndags var det en konsert i tv med en orkester som lystrar till det egendomliga namnet väst-östlig divan. Ordet divan kommer väl de flesta att tänka på en sorts soffa, men om jag inte minns fel kommer ordet från Goethe och west-östlicher Divan är namnet på ett litterärt verk. Men nu är det namnet på en stor tanke av Daniel Barenboim, som under en lång följd av år har varit ansedd som en av världens främsta pianister med mängder av konserter och grammofoninspelningar bakom sig. Det är en orkester av hög professionell klass och meningen är att palestinier och israeler ska mötas och göra ljuv musik i bästa samförstånd. I intervjun som föregick konserten fick man veta att både palestinier och israel har svårigheter när de ska förklara för sina släktingar och vänner vad de håller på med, men att det brukar gå bra när den värsta bestörtningen har lagt sig. Danel Barenboim själv svarade på frågan om han inte fått kritik från sina vänner för att beblanda sig med sådana som dom ser som sina fiender, men han svarade att visst har han fått kritik, men den kommer från sådana, vars åsiter han inte respekterar, så han tar inte kritiken på allvar. Men visst är det fantastiskt, och en stor och välbehövlig provokation mot fundamentalister i båda lägren.
Vi fick höra Brahms fjärde symfoni i ett utomordentligt fint framförande. Jag har aldrig sett Barenboim som dirigent förut men jag tyckte han gjorde det utomordentligt bra med fin känsla för var hans insats behövdes och var han kunde överlåta åt musikerna att sköta samspelet. Inget vevande i onödan men med ett gott grepp om dynamik och frasering. Är det inte så här vi vill att världen ska se ut, människor glömmer att de har olika nationalitet och av omvärlden förväntas vara fientligt inställda till varann, och ändå skapar de konstnärliga upplevelser av hög dignitet, som om krig och fiendskap inte fanns. I den pjäs om himmel och helvete som jag skrev för några år sedan definierar jag paradiset som den plats där människor möts i en enad strävan efter fullkomning. Och det här var väl ett stort steg åt det hållet. PS Jag såg att programmet skulle gå i repris men jag såg inte när. 10.41
2008-sep-8
Nu har jag varit aktiv här på nätet i nästan precis fem månader. Det är kanske dags att summera lite av mina iakttagelser om hur det här fungerar.
Jag har i några år gått och tänkte lite vagt på att det skulle vara kul att ha en hemsida. Men det verkade så komplicerat att få till och någon riktig motivation hade jag inte. Men så blev det i alla fall så att jag kom att titta på när Calle Hernmarck redigerade sidan näck.nu det var i juli förra året och då tänkte jag att jag ändå kanske skulle be honom att hjälpa mig med att registrera en egen adress. Det blev förstås stenhur.nu men sen dröjde det ända till april innan jag kom igång. Och då visade det sig att det var mycket lättare än jag trott, bara logga in och börja skriva texter utan att tänka på format eller html-koder eller något. Sånt är jag fortfarande rudis på. Sen var det ju det här med att publicera mina dikter och andra texter som jag skrivit då och då utan att egentligen veta varför. Men i samband med min sjuttioårsdag så tyckte jag det var dags att börja rota fram och lägga ut i stället för att det ska ligga gömt i en hårddisk på min dator. Jag har ju kollat på hemsidor och bloggar och gjort en del sökningar mest på måfå samt även i allt större utsträckning börjat använda nätet som ett uppslagsverk. Och jag skulle vilja summera mina iakttagelser ungefär så här: Det finns en förfärlig massa skräp på nätet Det verkar som om många människor är intresserade av just skräp Det finns en hel del som är intressant och tankeväckande och berikande att ta del av, men det är svårt att hitta dit. Och ofta verkar det som om dom som hittar just dit är ganska få. Allt som publiceras på nätet är i princip tillgängligt för vem som helst i hela världen men det verkar som om dom som hittar till en viss sida ändå befinner sig inom ett ganska snävt geografiskt område. Delvis är det förstås en fråga om språk men det förvånar mig att det ändå inte är fler slumpmässiga träffar med tanke på hur oerhört många människor som är ute och letar. På nätet finns det ju möjligheten att navigera mellan sidorna med hjälp av länkar. Jag tänkte så här att om jag lägger mina bloggtankar på en sida, mina längre texter på en annan, mina sånger på ytterligare en och så en för mina videosar så skulle det vara lätt för den som vill att kryssa emellan. Fast det verkar som om det inte är så många som gör det. Man kan tycka att om man lägger in smarta sökord så kanske folk hittar dit. Själv har jag förstås provat att söka på polska men finner att det mesta som ligger där handlar om polska fotbollslandslaget. Eftersom jag lagt ut en czardas så sökte jag på det ordet men det verkade som om det mest fanns porrfilmer där. Jag gjorde en video som jag kallade This little shack för jag tänkte att shack var ett bra sökord, men det är väldigt få som hittar dit. Jag har lagt ut de flesta av de dikter jag hade liggande, och de flesta av dem ligger på mina bloggsidor. Det finns också en innehållsförteckning med hänvisning till det datum där varje dikt ligger men det är kanske mycket begärt att någon ska göra sig besväret att leta efter dikter på det sättet.Att skriva ut dikter går ju också bra men jag tror det är sällan som någon gör det. Själv läser jag massor av dikter på nätet, men jag hitttills inte skrivit ut en enda. Sen finns ju möjligheten att skriva kommentarer på sidorna, men det är det sällan någon som gör. Själv har jag då och då skrivit kommentarer, vilket nästan alltid gett positivt resultat. Sen finns ju såna här sidor för specialintressen som t ex sidan poeter.se.Hade jag vetat om den när jag började med det här hade jag nog lagt alla mina dikter där, men det går ju bra så här också. Det är kul att få kommentarer liksom att kunna kommentera när man hittar en dikt som man tycker mycket om. Men mitt allmänna intryck är att mycket av det som skrivs där är tämligen värdelöst och ofta är det fullt av beundrande kommentarer till sånt som inte säger mig ett dugg. När jag var arton år skrev jag en tid dagbok. Jag har den kvar och bläddrar i den ibland. På sätt och vis tror jag att det här bloggandet fyller ungefär samma funktion. En inre monolog har vi väl alla, förr i tiden var det ganska vanligt att man släppte loss den när man skrev brev till sina vänner. Nu kan man ju förstås mejla, men man kan ju blogga också. Så kan det läsas både av dom som man känner och dom man inte känner. Om det nu är någon som har lust. 23.08
2008-sep-6
Något som jag nästan ständigt förundras över är hur kortsiktigt man resonerar när man ska försöka lösa samhälleliga problem. Nu tänker jag framför allt på att det finns en stor mängd människor som är på väg in i ett dåligt liv och som i en nära framtid dessutom kommer att kosta samhället en massa pengar. I stället för att vänta tills det är för sent och det blir väldigt dyrt att försöka rehabilitera dessa människor borde man sätta in resurser för att hjälpa dem att hitta rätt från början. Jag vet inte om det gjorts några vetenskapliga studier om detta men ofta hör man sägas att de som får problem längre fram i sitt liv redan på förskolenivån har visat tecken på att de skulle behöva extra mycket hjälp och stöd men det har inte funnits resurser för att ge dem det.
Det finns många orsaker till att människor hamnar i riskkategorier. Ärftliga faktorer spelar förstås en roll och mycket kan tillskrivas den sociala miljö de växer upp i. För dem som varit tvungna att fly från sitt hemland och försöka finna sig tillrätta i en helt annorlunda miljö är det förstås extra svårt. Vi hör och läser om många fall där människor känner sig hotade av grupper av människor som har den gemensamma nämnaren att de är invandrare.Nyligen var det ett reportage om en by i Norrland som terroriserades av en familj som flytt från Finland och som inte bara hotat och kastat sten på sina grannar utan även begåttt våldsdåd som mord och mordförsök. I reportaget framhölls det att vanliga människor kan drabbas av människor med avvikande, hotfullt och våldsamt beteende och att det verkar som om varken polisen eller kommunala myndigheter kan hindra att detta sker. Men en tråkig effekt av den här sortens rapportering av fakta är att de som propagerar för en invandrarfientlig politik får vatten på sin kvarn. Det passar bra in i deras skrämselpropaganda som går ut på att enda sättet att få lugn och ro är att avvisa alla människor med en annorlunda etnisk bagrund. Jag tror att majoriteten av dem som driver en invandrarfientlig politik är människor som själva har en dålig självkänsla och att de försöker kompensera sin rädsla och osäkerhet genom att peka ut någon grupp som enligt deras sätt att se intar en lägre position i rangordning än den som de ger sig själva. Och deras attityd att blunda för att det finns människor som är förföljda i sina hemländer och offer för krig och brutalitet är trots deras försäkringar att de vill skapa ett gott och tryggt samhälle djupt omoralisk. Det som skapar problemen är att människor som berövats sin trygghet och sin förankring i tillvaron blir ihopfösta på platser där deras möjligheter att hitta en ny fast punkt i tillvaron är mycket små. I stället för att vänta tills problemen blivit oöverstigliga och konstnaderna för hjälparbete skjutit i höjden borde vi satsa mera på att underlätta för människor som har det svårt antingen de kommit hit som flyktingar eller haft oturen att växa upp i en socialt torftig miljö eller varit avvikande från normen på något annat sätt att hitta en position där deras självkänsla kan växa och bli den grund varifrån de kan skapa meningsfulla och ömsesidigt givande relationer till sina medmänniskor. Är inte allt detta självklart? Tydligen inte. Det är fortfarande en skriande brist på resurser att hjälpa behövande människor både på det individuella planet och när det gäller grupper. Och de som bedriver invandrarfientlig propaganda och som i var och varannan mening finner sig föranlåtna att försäkra att de visst inte är rasister är förfärande många och tycks ha en stor publik. 12.32
2008-sep-5
Eftersom jag just läst Mia Törnbloms bok om självkänsla så letar jag förstås både i min omvärld och hos mig själv efter beteenden som kan ha sin rot i brister i självkänslan. En person med bristande självkänsla är ju inte bara jobbig för sig själv utan också för omgivningen. Jag tänker mig att det leder till att personen i fråga försöker projicera på sin omgivning sånt som man upplever som misslyckanden andingen det är verkliga sådana eller inbillade och att beteendet kan beskrivas till exempel så här: "jag känner på mig att något är åt helvete och det är verkligen inte mitt fel". En utomstående kan kanske tycka att det inte alls är så fel som vederbörande vill göra gällande men det spelar ingen roll, för den som börjat i den änden kommer att hålla på tills det verkligen går åt helvete.
Ett annat fenomen som jag tror mig ha iakttagit är att självkänslan kommer in som en viktig faktor när det gäller att etablera rangordningar. I en familj eller på en arbetsplats fungerar beteenden som kan iakttas i djurvärlden, t ex i en flock fåglar där alla flyger åt samma håll ungefär som om de var sammanbundna med trådar. Det är de också på sätt och vis eftersom varje fågel följer efter den som är högre i rangordning. Samma fenomen kan iakttas även bland däggdjur som förekommer flockvis, t ex vargar eller apor. Människan beter sig också ofta som ett flockdjur och en stor de av de konflikter och sammanstötningar som förekommer i en grupp människor kan beskrivas som sätt att etablera rangordningar. Det finns ofta några medlemmar av gruppen som tävlar om vem som ska ha den högsta positionen och så finns det några som kämpar om att ine hamna lägst i rangordning. Det brukar vara lugnast i mitten, där finns ofta dom som tycker att dom i toppen och dom i botten bråkar i onödan. Men, som det också framgår av Mia Törnbloms bok, det överhängande problemet med dålig självkänsla är att det ofta leder till beroende och kriminalitet. Men det ska jag skriva om en annan dag. 12.24
2008-sep-4
I flera dagar har ordet staffli surrat i mitt huvud lite grann som surret av en envis fluga som man jagar bort men sen är den där igen. Jag tror att det har att göra med ett minne från min barndom när jag var med min mamma i en affär i Värnamo, en affär som sålde böcker,leksaker och pappersvaror, och så fick jag syn på ett staffli som stod där. Det var inte av den där typen med remmar som man håller ihop det med när det bärs omkring utan det var nog mera avsett för att stå framme. Jag frågade mamma vad det var och jag tyckte att det var något alldeles underbart, en tingest som står där bara för att man ska få utöva någon slags kreativitet. Inte särskilt lämpligt om man ska jobba med kritor eller penna, och några oljefärger hade jag inte prövat på vid den tiden, men på något sätt upplevde jag det ungefär som ett altare, helgat åt Konsten. I en anteckningsbok som jag har kvar från min barndom har jag skrivit en önskelista inför min sexårsdag, där står stafli med den sortens tryckbokstäver som jag använde innan jag kommit till skolan och fått lära mig skrivstil.
Det där med oljefärger fick vänta tills jag blivit vuxen. Och det staffli som jag köpte då var av den typen som man kan fälla ihop och bära med sig. Jag har målat att fåtal tavlor i en naivt föreställande stil, men då och då känner jag att en lust till att arbeta med färger vaknar någonstans i mitt medvetande men sen somnar den igen. Men det här med staffliet känns nästan som en föraning.För just idag fick jag ett mejl om en kurs som heter Gubbar i sina bästa år, en kurs som är avsedd för gubbar såna som jag som går omkring och känner en lust för att måla men som aldrig kommer till skott. Konstigt va. Klart jag ska anmäla mig! Och så har jag gjort en lite video. Om du går in på www.poeter.se, klickar på sök och skriver stenhur så får du upp en innehållsförteckning. Klicka på namnet stenhur var som helst i den så kommer du till en sida där min lilla video finns. Texten har jag redan lagt någonstans här på bloggsidan, men här är den i en "karaokeversion". Själva iden till texten fann jag i Hermann Hesses roman Glaspärlespelet som jag läste i min ungdom, men där är det bara citerad som ett fragment, och i min fantasi fick den så småningom den här formen och musiken, som jag i och för sig tänkt mig som en körsång, men jag tycker att texten kanske kommer bättre till sin rätt när man får läsa den så här. 19.25
2008-sep-3
Jag funderar en del över det där med självkänsla. Det finns en avart av den kristna etiken där man blir uppmanad att visa sin kärlek till medmänniskorna genom att nedvärdera och förringa sig själv. Fast jag tror inte det var så Jesus menade när han sa Älska din nästa såsom dig själv. Han sa inte: Sluta älska dig själv och älska din nästa i stället. Jag tror att dom människor som lyckas förminska sig själva till ett ingenting har därmed också förlorat sin förmåga att älska någon annan. I stället kommer de att plåga och skuldbelägga andra människor tills de har dragit ner dem i sitt eget elände.
Jag vet inte i vilken mån jag är offer för en sådan uppfostran och i vilken mån jag har uppfostrat mig själv genom att missuppfatta kärleksbudskapet. Visserligen händer det mig när jag yvs över något som jag gjort att jag i själva verket trillar dit på något elementärt som visar att jag inte alls förstod vad jag höll på med. Men jag kan också se det som att min önskan att tala om för mig hur bra jag är bottnar i att jag innerst inne vet att jag är på osäker grund och därför måste och hålla på och intala mig att så här ska det vara. Det är kanske så att om man har en sund uppfattning om sitt eget värde behöver man inte försöka förstärka den med självberöm. Sen tror jag att det här med att försöka skuldbelägga människor, utmåla dem som syndare är ett sätt att fiska själar och göra dem beroende av den förlåtelse och lindring som man erbjuder med underkastelse som villkor.Att en sådan taktik kan få fruktansvärda resultat kan man se i alla församlingar som går över gränsen till att bli sekter, med ledare som utövar en näst intill total makt över medlemmarna. Det kan leda till mord, skälvmord eller ett hänsynslöst utnyttjande av människors tid och arbete för egna vinstsyften. I min pjäs "Ett himla helvete" använder jag definitionen av helvetet som den plats där någon utnyttjar eller förnekar en annans innersta behov. Det finns nog många av de människor som blivit räddade ur en sekt som krävt total underkastelse av dem som känner sig som om de tagit sig ur ett helvete, lika hett och svavelosande som det helvete där narkomaner och andra missbrukare hamnat. 10.51
2008-sep-2
En sak som jag gillar särskilt i Mia Törnbloms bok är att hon ägnar ett särskilt kapitel åt andlighet. Min syn på andlighet har kanske förändrats lite sen jag såg ett inslag i programmet Jonas och Musses religion som sändes för något år sedan. Där intervjuades en astronomiprofessor som sa ungefär att han tyckte inte det behövdes någon andlighet eftersom verkligheten är så komplicerad och full av olösta gåtor och saker som ingen riktigt kan förstå vidden av, svarta hål, mörk materia osv.
Jag tror att många människor har en känsla av att det finns en sorts plan med allt som sker, eftersom universum förefaller att vara oerhört väl konstruerat. Jag tror att många människor är benänga att tänka sig det hela som ett verk av en världsande eller något som somliga kallar gud. Men frågan om andlighet eller inte tränger sig på när vi frågar oss: i vilken relation står jag som individ till denna världsande? Är allt som sker oebroende av min vilja, min längtan och mina önskningar, eller är det något som jag kan ha en personlig relation till, be om det jag längtar efter, söka tröst hos när jag är ledsen, få förlåtelse av när jag har gjort fel, rikta min tacksamhet mot när jag känner mig lycklig över något. Om någon frågar mig: Tror du på Gud, så känner jag med en gång att det är riskabelt att svara. Jag minns ett annat roligt tv-program där Anders och Måns hade fått tittarfrågan: Finns Gud. Dom gick och frågade en präst och han svarade Ja, och så var den frågan avklarad. Det var ju enkelt för prästen för han hade ett ämbete, en plattform att svara utifrån. Om jag får frågan måste jag tyvärr svara med en motfråga: Vilken sorts gud menar du? Är det en gud som bor i en sten och befaller människor att döda varandra och sig själva i hans namn då svarar jag nej. Men menar du en gud som bor i människors hjärtan och vars vilja sker när människor älskar varandra och skapelsen de lever i, då svarar jag att en sån gud vill jag gärna ha. Och så aktar jag mig noga för att gå i fällan där någon säger: Jaha, då är du en av oss. Då ska du gå på våra möten och göra och leva som vi säger. 10.36
2008-sep-1
Nu har jag läst en till bok av Mia Törnblom. Läst och läst - jag har skummat igenom den fast jag har inte gjort alla övningar som den innehåller. Det tänker jag komma tillbaka till sen. Men jag vill gärna berätta om den här boken eftersom jag tycker den är bra. Både för att den bekräftar sånt som jag uppfattar som sanningar och för att den vänder upp och ner på en del som jag tidigare trott.
Den här boken heter Självkänsla nu och jag tror att jag började med att läsa hennes bok som heter Så dumt. På så sätt hade jag hennes livshistoria som bakgrund vilket jag tycker är viktigt för att man inte ska uppfatta det hon säger som allmänt glada tillrop. Hennes berättelse om vilket helvete det är att vara heroinist ligger en bit från min egen livserfarenhet, men en gång lärde jag känna en människa som gått igenom något liknande och som tyvärr inte hade samma kraft att ta sig upp som Mia Törnblom haft, rent statistiskt sett är det inte så många som har det. Det är mycket i det hon säger som man känner igen från andra håll. Att man ska lära sig älska sina medmänniskor är såvitt jag vet centralt i både kristendomen och buddhismen. Sen tolkas det olika av dem som menar att medmänniskorna bara är de som omfattar samma religion och de som inte gör det.Här kommer jag till det som jag brukar påstå nämligen att den spelar inte så stor roll vilken religion man säger sig omfatta, vad som skiljer människor åt är om de utövar sin religion i tolerans mot oliktänkande eller om de utövar den på ett rigoröst och fördömande sätt som fundamentalister gör. Men det som är befriande med den här boken är att den inte predikar någon lära som man måste omfatta med hull och hår, men den är full av anvinsingar om hur man kan förbättra sin livssituation. Och så tänker jag förstås på något som jag själv skrivit som jag nu ser i en ny belysning. För ett antal år sedan skrev jag på en handbok för martyrer, som nu finns att läsa på www.poeter.se. Till grund för den ligger ett antal iakttagelser som jag gjort av människor som beter sig på ett sätt som innebär att de försöker lämpa över sina känslor av otillräclighet och misslyckande på människor i sin omgivning. Jag har nu börjat betrakta benägenhet för martyrskap oavsett om jag ser den hos mig själv eller andra som ett tecken på en bristande självkänsla 11.23
2008-aug-31
Det finns en allmän uppfattning att fiolbyggeriet hade en glansperiod under förra hälften av sjuttonhundratalet, att dom bästa fiolerna byggdes då och att man aldrig senare har lyckats åstadkomma lika bra fioler. Det är bara delvis sant. Det har byggts många utomerdentligt bra fioler även senare , men de har inte samma status som de fioler som byggdes av Stradivari, Guarneri Amati m fl. En annan sak i sammanhanget är att det ytterst få fioler från den tiden som inte blivit utsatta för en ombyggnad som innebär att halsen har förlängts och basbjälken, den träbit som sitter på lockets undersida under vänstra stallfoten, förstärkts. Men visst kan jag hålla med om att fiolbyggeriet hade en glansperiod under den tid jag nämnde. Och om man ska försöka förklara varför så kan man inte bara se till enstaka faktorer som exempelvis tillgången på bra virke utan det hela måste sättas i ett större sammanhang.
Jag tror att under sjuttonhundratalets lopp började man mer och mer tillverka fioler med industriella i stället för hantverksmässiga metoder. De industriellt tillverkade fiolerna gick också att spela på och en del av dem var bra. Sen var också sjuttonhundratalet en tid då man mer och mer började förlita sig på exakta mätningar. I och för sig är det bra att kunna mäta saker, och de mätningar som gjordes av t ex Lavoisier hade en enorm betydelse för förståelsen av vad som sker vid förbränning eller kemiska reaktioner. Men om man ska göra en riktigt bra fiol leder strävan efter exakthet bort från fokuseringen på helheten, och det är den som avgör om resultatet ska bli bra eller bara mediokert. Ska man göra en bra fiol krävs det intuition. Och med det menar jag inte något mystiskt eller andligt, utan jag har en definition på det begreppet som säger att intiuition är sinnenas samverkan.När man löser en uppgift med intuition kan man inte förklara precis varför man gör si eller så, avgörandet baserar sig på avvägningar av storheter som egentligen är ojämförbara om man ska kräva exakthet i varje led, men som ändå har sin vikt i det stora hela. Jag tror också att många vetenskapliga upptäckter har gjorts genom att någon först med hjälp av sin intuition har insett att det måste vara på ett visst sätt, och först i efterhand lyckats göra de mätningar som krävs för att det hela ska gälla som en objektivt godtagbar sanning. Detta om fioler och intuition. På www.poeter.se har jag lagt ut en dikt som egentligen är en sångtext. Sången är inspelad men inte färdigmixad och när jag har mixat den ska jag lägga ut den på min sångsida www.myspace.com/anderssonsong. 12.03
archives
|
