stenhur.blogga.nu

Det finns en allmän uppfattning att fiolbyggeriet hade en glansperiod under förra hälften av sjuttonhundratalet, att dom bästa fiolerna byggdes då och att man aldrig senare har lyckats åstadkomma lika bra fioler. Det är bara delvis sant. Det har byggts många utomerdentligt bra fioler även senare , men de har inte samma status som de fioler som byggdes av Stradivari, Guarneri Amati m fl. En annan sak i sammanhanget är att det ytterst få fioler från den tiden som inte blivit utsatta för en ombyggnad som innebär att halsen har förlängts och basbjälken, den träbit som sitter på lockets undersida under vänstra stallfoten, förstärkts. Men visst kan jag hålla med om att fiolbyggeriet hade en glansperiod under den tid jag nämnde. Och om man ska försöka förklara varför så kan man inte bara se till enstaka faktorer som exempelvis tillgången på bra virke utan det hela måste sättas i ett större sammanhang.

Jag tror att under sjuttonhundratalets lopp började man mer och mer tillverka fioler med industriella i stället för hantverksmässiga metoder. De industriellt tillverkade fiolerna gick också att spela på och en del av dem var bra. Sen var också sjuttonhundratalet en tid då man mer och mer började förlita sig på exakta mätningar. I och för sig är det bra att kunna mäta saker, och de mätningar som gjordes av t ex Lavoisier hade en enorm betydelse för förståelsen av vad som sker vid förbränning eller kemiska reaktioner. Men om man ska göra en riktigt bra fiol leder strävan efter exakthet bort från fokuseringen på helheten, och det är den som avgör om resultatet ska bli bra eller bara mediokert.

Ska man göra en bra fiol krävs det intuition. Och med det menar jag inte något mystiskt eller andligt, utan jag har en definition på det begreppet som säger att intiuition är sinnenas samverkan.När man löser en uppgift med intuition kan man inte förklara precis varför man gör si eller så, avgörandet baserar sig på avvägningar av storheter som egentligen är ojämförbara om man ska kräva exakthet i varje led, men som ändå har sin vikt i det stora hela. Jag tror också att många vetenskapliga upptäckter har gjorts genom att någon först med hjälp av sin intuition har insett att det måste vara på ett visst sätt, och först i efterhand lyckats göra de mätningar som krävs för att det hela ska gälla som en objektivt godtagbar sanning.

Detta om fioler och intuition. På www.poeter.se har jag lagt ut en dikt som egentligen är en sångtext. Sången är inspelad men inte färdigmixad och när jag har mixat den ska jag lägga ut den på min sångsida www.myspace.com/anderssonsong.
12.03

För några dar sedan började jag ett resonemang om fioler som jag skulle vilja fortsätta på eftersom det leder in på en del funderingar rent allmänt om hur vi förhåller oss till omvärlden och vad vi gör med den.
När man bygger en fiol finns det en del ramar som man måste följa för att det ska bli en fiol och inte något helt annat. Sen finns det möjlighet att gå utanför ramarna en liten bit, till exempel välja ett annat slags virke, en annan slags lack än den vanliga, utforma hörnen eller hålen i locket på något annat sätt än det vanliga,
jag har till exempel sett en fiol där man inte använt rundade former utan gjort hörn i 135 eller 90 graders vinkel osv.

Men om vi håller oss till en fiol som inte försöker något annat än en vanlig fiol fast väldigt bra så kan van förstås ta måtten från en bra fiol och använda dem på den fiol man håller på och gör. Men när man kommer till tjocklekarna på lock och botten så har jag redan påstått att det inte räcker, eftersom alla träbitar är olika. Jag har pratat med fiolbyggare som anser att det räcker att följa en på förhand uppgjord kurva, har man tur kan det bli riktigt bra och i alla fall hyfsat.

Men sen finns det dom som anser att man genom att stryka på träet med fingrarna och lyssna på det ljud som uppstår kan komma längre. Jag har prövat metoden och för mig har den fungerat bra. Är till exempel locket för tjockt på ett ställe så hör man en dovare klang när man stryker, och om man hyvlar sig fram till en i möjligaste mån jämn klang när man jämför olika delar av locket så får man faktiskt ett lock som är tjockast på mitten och blir tunnare ut mot kanterna, fast sen ska man ju behålla en hålkäl allra längst ut.

Man kan också hålla upp locket mot ljuset. Ett fiollock av gran släpper faktiskt igenom en del ljus, och man kan tydligt se på ljusheten var det är tjockare eller tunnare.

Sen är det en fråga om lackeringen. Även om lacket inte alls har den avgörande betydelse för klangen som många tror så är det lätt att förstöra en fiol med en felaktig lackering. Gör man en fiol som låter riktigt bra när den är olackad och sedan lackar den så har man förändrat den, oftast i negativ riktning. Man ska göra den så att den låter riktigt bra först när lacket har kommit på och torkat. Och hur ska man kunna beräkna det?

---
Och hur går det nu med mina virusproblem. Jag har gett upp att försöka installera virusprogrammet på den. I bruksanvisningen står det att man om inget annat hjälper ska radera allt innehåll i en fil som heter Temp. Och det går inte fär där inne sitter det en filjävel som vägrar att släppa taget. Så nu har jag plockat fram en dator som är tio år gammal och har ett fungerande antivirusprogram som heter AVG och inte kostar pengar. Så får jag se vad jag ska göra med den andra datorn, I alla fall har jag installerat Nortonprogrammet på två andra datorer, som används av min fru och en av döttrarna.
13.55

Vill du köpa luft? Du tycker att det är en konstig fråga, men låt mig förklara hur jag tänker! Jag köpte luft häromdagen så jag tänkte att du kanske skulle vilja ha lite också. Virusskyddet på flera av våra datorer här hemma höll på att gå ut. Jag gick till butiken där vi köpte en dator för ungefär ett år sedan. Av Nortons antivirusprogram fanns det tre varianter att välja på. Jag valde mellan ett billigare i en mindre kartong och ett dyrare i en större kartong. Jag valde det dyrare. Prisskillnaden var ungefär 250 kronor.Oavsett vilken version man köper får man ett paket som innehåller en cd, en tryckt bruksanvisning och en massa luft. Jag uppskattar luftvolymen i den större kartongen till ungefär det dubbla mot volymen i det mindre paketet. För denna extra luft betalar jag 250 kronor, och om jag omvandlar det till ett luftpris för hela paketet blir det 500 kronor.

Nu kan man förstås invända att jag för de extra 250 kronorna får en bättre produkt än om jag köper det mindre paketet. Men i båda fallen är det en cd och ett litet häfte med bruksanvisning. Det kostar inte mer att göra en cd med mycket information än en med lite information. Om jag vore farbror Norton skulle jag spara pengar på att inte göra två olika versioner utav skivan och häftet. Kunden som betalar det högre priset får ju bevisligen mer för pengarna än den som köper det billigare paketet, nämligen luft.

Det är ju ändå inte vilken luft som helst. Jag vet inte var paketet är gjort men det är i alla fall ordentligt inplastat så luften kan inte ha blivit utbytt på vägen. När jag öppnade det stack jag näsan i paketet och drog in. Det kändes inte någon särskild doft. Ändå borde det vara fråga om luft från Taiwan eller någon annan avlägsen plats.

Ett paket luft för 500 kronor. Tänk om jag skulle prova att sälja luft till det priset. Själva paketet kostar väl några kronor men om vi bortser från det så skullle jag kunna göra många paket av den luft jag har i mitt hem, som är min och ingen annan kan göra anspråk på. Mitt hus är ganska stort. Jag räknar med att det innehåller ungefär 960 kubikmeter luft. En kartong av den storlek som det här är fråga om rymmer 0,00288 kubikmeter luft. På varje kubikmeter går det 347 sådana kartonger, och om jag använder all luft jag har i mitt hus blir det 333 120 kartonger. Om jag kan sälja kartongerna för 500 kronor styck så kan jag tjäna 166,6 miljoner kronor.

Skulle du inte vilja beställa lite luft i alla fall?

----------

Detta skrev jag innan jag ens försökt att installera programmet på min dator. Sen hände det vanliga när man försöker installera något. Efter en stund kommer ett meddelande att installationen misslyckades. Sen blir man kopplad till tillverkaren. Därifrån fick jag ett program som skulle lösa mitt problem och glada tillrop att nu är det bara att köra. Sen händer precis samma sak. Sen när man efter mycket letande hittar en sida där man ska kunna få något annat än glada tillrop och skryt om produkten som man försöker få att fungera så får man veta att det finns telefonsupport som kostar 300 kronor i timmen. Och har man nån gång prövat att använda telefonsupport så vet man att det är ett himla väntande och knappande innan man kommer fram till någon och risken är stor att man ska sitta där och känna sig som ett fån och ändå inte få någon hjälp. Nu sitter jag här utan något fungerande virusprogram och det enda jag fått i ersättning är luft från Taiwan eller var den nu kommer ifrån.
08.56

Igår var Anna och jag i Östersund och lyssnade på en föreläsning av Masoud Kamali, professor i socialt arbete, Mittuniversitetet, som handlade om demokrati i ett globalt perspektiv. En väldigt bra föreläsning. Jag ska inte försöka återge vad han sa, men jag gjorde reflektionen att demokrati precis som kärlek är ett värdeladdat ord som vi tror att vi kan svänga oss med i tron att det alltid innebär det där goda som vi vill se förverkligat i världen. Medan både demokrati och kärlek är ord som kan användas för både sånt som vi vill befrämja och sånt som vill bekämpa. Av allt som kallats för demokrati är det bara en del som verkligen innefattat en helhjärtad tro på människors lika värde och rättighet att vara med och bestämma om vårt gemensamma öde, i många fall har det funnits underförstått att man utesluter människor som tillhört en annan folkgrupp, en annan religion, en annan hudfärg, ett annat kön än den som sagt sig arbeta för demokrati.

Frågan om vår byskolas vara eller icke vara är en väldigt liten sak i ett globalt perspektiv men den är ett exempel på en fråga där makltfullkomliga politiker agerar tvärt emot en opinion som enligt min mening har mycket bättre argument att komma med. Jag har inte satt mig in i det senaste som sagts men jag högaktar de medborgare som inte faller till föga inför makthavarnas vilja att fortsätta efter sina förutbestämda planer trots att deras argumentation blivit söndersmulad.

Jag avslutar med ett citat från min dotter Karin som går ungefär så här: Dörren ut från helvetet är aldrig låst. Det är bara det att den inte ser ut som en dörr.
11.49

Ett sätt att göra någonting bra är att först göra det riktigt dåligt så man lär sig vad man ska undvika. Om jag återgår till det här med fioler som jag har surrat om ett tag så är det ju ganska tidskrävande att tillverka den ena dåliga fiolen efter den andra tills man har kommit på det som Verkligen Fungerar för att resultatet ska bli helt kass.

Men jag gjorde en serie experiment med en del som är lätt att byta ut, nämligen stallet, den lilla träbit som sitter mellan strängarna och locket. Den är inte fastlimmad och om man lossar lite på strängarna kan man lätt byta ut den och så stämmar man och prövar igen. Jag gjrode ett antal stall i olika former och tjocklekar, ett gjorde jag till och med av aluminium. De lät mer eller mindre dåligt jämfört med ett riktigt fiolstall, men ett var något alldeles i särklass, det fick fiolen att låta som när man sparkar på en rostig surströmmingsburk.

Det stallet var ungefär lika tjockt som ett vanligt stall, men det hade djupa inskärningar mellan de platser där strängarna vilar. Fiolen liksom skrek ut att den blivit illa behandlad.

När man stryker på en fiolsträng med en stråke tillför man energi. Fiolen har till uppgift att på ett harmoniskt sätt föra över energin till den omgivande luften.Jag brukar jämföra det hela med en rakväxande trädplanta t ex en liten rönn. Tar man den i toppen och för den neråt mot marken bildar den en spänstig båge. Men tar man en kniv och täljer lite på den blir den en knix, energin försvinner där utan att föras över till resten av stammen. Det motsvarar ungefär det jag gjorde med fiolstallet. Jag kan relatera det till en annan erfarenhet. När jag gjorde en annan av mina fioler slant jag lite med hyveln så att en del av locket blev tunnare än jag hade menat. Den fiolen fick en obehaglig, lite jolmig ton.

Så det är lätt att förstöra harmonin i någonting som behöver harmoni för att fungera.
19.12

Nå men det här med fioler. Varför är det fel att leta efter hemligheten med dom fina Stradivariusfiolerna?Därför att det är många egenskaper som gör om en fiol är bra eller dålig, och i viss utsträckning är det också en fråga om tycke och smak.

Ser man på en fiol märker man att både locket och bottnen är välvda, inte platta som på en gitarr. Denna välvning är en egenskap som fiolerna haft med sig under hela sin fyrahundraåriga historia. Jag vet inte om någon har försökt göra fioler med helt platt lock och botten man jag tror att resultatet i så fall måste ha varit dåligt.

Vad man inte ser med blotta ögat är att både locket och botten inte har samma tjocklek överallt. Tjockare på mitten smalare ut emot kanterna, och sedan tjockare igen. När man tillverkar en fiol efter gamla hantverksmässiga metoder hyvlar man lock och botten med en liten hyvel som är rundad på undersidan så den kan hänga med i svängarna. Att få denna variation i tjocklek precis rätt är det mest avgörande för om det ska bli en bra eller en dålig fiol.

Hur får man då till de rätta tjocklekarna? Man har naturligtvis försökt med att exakt kopiera måtten från en erkänt bra fiol men resultatet blir en fiol med helt andra egenskaper än den man utgick ifrån. Det beror på att varje träbit är unik, och att den tjocklekskurva som är rätt för den ena träbiten inte automatiskt är rätt för den andra.

Den som vill göra en bra fiol måste kunna lita till annat än mätningar för att få fram precis de tjocklekar som får just den här träbiten att låta så bra som möjligt.

Nu har man mätt en Stradivarifiol med ett instrument som visar att just den träbit som använts till lock på den här fiolen är ovanligt homogen. Det är väldigt liten skillnad på det trä som har växt på sommaren och det som har växt på vintern. Tydligen är det bra för ett fiollock att ha denna struktur, men dete är fortfarande ingen förklaring till att den här fiolen låter bra. Förklaringen ligger fortfarande i att Stradivarius visste precis vad han skulle göra med den här träbiten för att dess egenskaper skulle komma till sin rätt.Och hur han kunde veta det ska jag kanske återkomma till en annan gång.
20.50

Härom dagen läste jag en av alla dessa artiklar som kommer då och då, att nu har man kommit på hemligheten bakom Stradivarifiolerna. Den här gången fick jag i alla fall reda på något som verkade vettigt, men på det hela taget tycker jag att själva frågeställningen är underlig. Redan i min barndom fick jag höra att han hade nog ett speciellt recept på fiollack som han tog med sig i graven, och sen har ingen lyckats komma på hemligheten. Fel,fel,fel!

Jag är förstås ingen expert på fioler. Jag har byggt några stycken av vilka en är min käraste ägodel och jag har fått några uppskattande kommentarer av riktiga kännare som provat att spela på den. Men vad jag kan påstå utifrån min erfarenhet av det hela är att det inte finns en enda egenskap som avgör om en fiol är bra eller inte. En fiol har sin personlighet precis som en människa. Om jag möter en person som är världsmästare i någonting så är inte det en garanti för att vi ska kunna ha trevligt tillsammans.

Man kan förstås ställa upp ett antal kriterier för en bra fiol och med dem som mall kan man sålla bort alla fioler som är klena i tonen, favoriserar vissa toner på bekostnad av andra, låter plåtaktigt eller instängt osv.Man kan också försöka definiera vad man tycker är en ädel ton, en ton som är stark och hörs bra i en stor lokal osv.Men när man kommer över en viss gräns är det väldigt svårt att säga om den ena fiolen är klart bättre än den andra. Spelar man själv finner man så småningom ut vad man trivs med eller inte. Men det är något som tar många timmar, många dagar att klura ut.

Här kunde jag förstås berätta en historia om Fritz Kreisler. På affischerna till konserten stod det att han spelade på en stradivariusfiol och han var missnöjd med att namnet Stradivarius stod med större bokstäver än hans eget. Så han började sin konsert och alla trodde han spelade på stradivariusfiolen. Men sen slog han sönder den mot en stol och sa: Det där var en billig fabriksfiol. Nu ska jag gå och hämta min Stradivarius.

Poängen i historien är förstås att bara fiolen uppfyller vissa minimikrav så är det mycket viktigare vem som spelar på den än vad fiolen i sig själv har för egenskaper.Sen är det så att det inte bara är en fiols klangliga egenskaper som sätter priset på den, antikvärdet spelar också en stor roll. Om en fiol är ansedd för att vara gjord av en erkänd mästare kan den värderas mycket högre i pengar än en fiol som låter bättre men inte har något fint namn att stoltsera med.

Nå vad var det nu i den här undersökningen som visade på något speciellt för just stradivarifioler? Det ska jag återkomma till i morgon eller så.Idag ska jag lägga ut en desillusionerad kärleksdikt som egentligen är en sångtext.Fast inte vet jag om den någonsin blir sjungen.Jag skrev den för ganska många år sedan tror jag.

Kärleken är som ett batteri
med plus och med energy power i

och det darrar och skälver i hela din kropp
när som spänningen står på sin högsta topp

men snart når den ner till en låg nivå
där det känns ganska lagom att vara två

och är batterit inte laddningsbart
så börjar det bli som förbrukat rätt snart

och det hankar sig framåt ännu en tid
men snart ska du mista din sinnesfrid

ja då är dom goda råden dyra
för då börjar det läcka syra
20.58

Situation 1: Jag befinner mig på ett tåg, någonstans i Tyskland. Tåget har just stannat på den station där jag ska stiga av. Jag upptäcker att jag inte har några skor på mig. Jag tar fram skor ur resväskan. De är omaka, en är en svart promenadsko och den andra en blå tygsko med svart gummisula, en sån som man hade i gymnastiken när jag var liten. Promenadskon sätter jag på mig snabbt men den andra skon är besvärlig för remmen som sitter i är flera meter lång. Jag lyckas knyta den, men inser att jag inte kan gå med remmen hängande så jag måste få ihop den på något vis eftersom jag inte har något att klippa av den med. Medan jag håller på med det sätter sig tåget i rörelse igen. Nu måste jag följa med till nästa station, och ta ett tåg tillbaka. Konduktören, en dam i svart dräkt, kommer. Jag förklarar min situation och frågar hur länge det dröjer innan tåget stannar igen. Det dröjer 32 minuter. Jag tar fram mitt fickur, en rova från trettitalet. Det finns mycket att se på urtavlan, men jag hittar inga siffror.

Situation 2: Jag befinner mig på ett möte i skolan som är granne med mitt hem. Kommunens verksamhetsnämnd har aviserat att de vill lägga ner skolan. Deras motiveringar för detta har hämtats ur en utredning som fått skarp kritik och betecknats som osaklig och allmänt undermålig. Når verksamhetsnämnden framhärdat i att vilja lägga ner skolan har föräldraföreningen ansökt hos skolverket att starta en friskola. Kommunen har ställt sig positiv till iden. Nu när denna ansökan kommer på remiss till kommunen har dess verksamhetsnämnd plötsligt ändrat inställning och ställer sig helt avvisande till en friskola. Mötets syfte är att starta en vänförening för skolan, där grannar, far-och morföräldrar med flera kan få vara med och ge stöd till alla som arbetar för att bevara denna fantastiskt fina miljö som denna lilla skola erbjuder alla föräldrar och barn. Klart att man vill vara med!

Det ena är en dröm det andra verklighet. Tänk om man kunde vakna ur verkligheten och få veta att verksamhetsnämnden står fast vid sin tidigare positiva inställning. Man lyssnar till alla kloka och engagerade föräldrar som vill ha en bra skola för sina barn. Man tar vara på all den tid och allt det arbete som dessa föräldrar och andra invånare i kommunen lägger ner för att skapa ett bra klimat där vi lyssnar till förnuftiga argument och inte böjer oss för tjänstemän som med sömngångaraktig envishet upprepar sina litanior om stordriftens fördelar och utmålar sitt skräckscenario om befolkningsutvecklingen. Tänk om...
20.59

Härom dagen läste vi i tidningarna om en stor uranfyndighet som hittats i Myrviken, bara en mil norrut från Kövra där jag bor.Det verkade väldigt oroande, men nästa dag kunde man läsa att man i kommunen ser väldigt negativt på en eventuall uranbrytning. Själv har jag aldrig behövt något uran och jag vet ingen annan här som har frågat efter det. Dom säger att en urangruva skulle ge en massa arbetstillfällen, men vilka skulle i så fall jobba där, det vore väl mest folk utifrån. Och inte har jag haft någon längtan att just mina barn skulle få en urangruva att jobba i, jag ser helst att dom jobbar med saker som inte är riskabla eller miljöförstörande.

Hoten mot miljön är många. Våra chilenska vänner berättade om att man där protesterar mot stora projekt som startades under diktaturtiden och som innebär att man bygger stora dammar för att få ut el med vattenkraft. Dessa stora dammar är skadliga ur flera aspekter. Dels förstör de stora områden med värdefull skogsmark, dels är de riskabla i ett land där det ofta förekommer jordbävningar och sättningar i jordskorpan, och en förändring av markytan i en enorm vattendamm skulle kunna få förödande konsekvenser.Så vad man bör inrikta sig på är detsamma där som här: dels att utvinna energin på ett miljövänligt sätt, dels att hushålla med den energi man har. Att förbättra isoleringen och att installera jordvärme, luftvärmepumpar och solceller skulle kunna förbättra läget för många chilenska hushåll. Men framför allt borde man i Chile lära av islänningarna eftersom de har kommit långt i att utvinna värme ur den vulkaniska aktiviteten i den mark de bor på.

Nu har jag lagt in en inspelning av kalle på spången som jag berättade om igår. Det är förstås bara en vers men att sjunga en vers helt baklänges lär man sig inte i en handvändning. Sen har jag vänt den baklänges en gång till i datorn, ja - resultatet kan man höra på www.myspace.com/anderssonsong.
14.17

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Vi har haft gäster, Nora och Fernando från Chile. Och det har varit full rulle, väldigt roligt har vi haft. Saker som man gjort förut, som att åka till Långbuan, en av de sista fäboder där man fortfarande bedriver verksamheten på gammaldags vis, kärnar smör, ystar och kokar mese blir extra roligt när man har med sig någon som ser det med nya ögon.

Nora och Fernando har bott i Norden tidigare, liksom många andra chilenare tvingades de till att leva i exil under diktaturtiden. Det var inte förrän Pinochet var borta från makten som de kunde återvända till sitt hemland. När man talar med dem förstår man att det är inte så lätt som man skulle kunna tro för ett land att återupprätta demokratin efter en lång tid av diktatur. Vi som lever i det trygga Sverige har nog alltför lätt att ta demokratin för given, och att inte se att det finns krafter som hotar den även här.

Anna och jag var och hälsade på dem i Chile för ett och ett halvt år sedan. Vi stannade hos dem några dagar i Santiago och for sedan söderut, bl a till Valdivia där sjölejon lägger sig att sova på parkeringsplatserna kring saluhallen, och till ön Chiloe. Vi upplevde Chile som ett mycket trevligt land att turista i, överallt fann vi vänliga människor, små trevliga och billiga pensionat, bra restauranger och bussar som tog oss till alla platser vi ville se.

Och nu var det vår tur att visa en liten bit av Jämtland. Vi hann förutom fäbodbesöket med att äta surströmming, göra en tur med flotte på Storsjön, besöka Wikners anläggning i Persåsen med tillverkning av möbler och konsthantverk där många föremål får sin form av de unika egenskaper som en träbit kan få om den växt eller lagrats på ett speciellt sätt.Här finns också Hovermo Gårdsmuseum, där några snillrika män under ett par generationers tid byggde en kvarn ett kraftverk och ett sågverk. De tillverkade sina egna verktyg, bl a en vattendriven pelarborrmaskin, gjorde sina egna elmotorer, och fiffiga anordningar för autmatisk manövrering av dammluckor med mera, de byggde fioler och en kyrkorgel och mycket annat.

Och så hann vi med en afton på Strömbacka Kvarn i sällskap med Anders Hedén med vänner där jag bland annat fick äran att framföra min baklängesversion av Kalle på Spången. Någon dag ska jag lägga ut den på myspace men tillsvidare meddelar jag bara texten.

Nengåps åp ellak ellak ellak ellak oj ellak
nekliv ellak oj ellak nekliv ellak soh nrag
Snek el rä ki tsar käs nam ral tarps rav nrak
Soh at säb ted räjem röf al snäk snah nrab
Mos sed döf iv nes nam en ned tnätj gaj
Nengåps åp ellak ellak ellak ellak soh tsef
Ed nal årts ne pol lörb te rilb rav ko
Nengåps åp ellak ellak ellak ellak soh tseb
Nam ret är av kotsäb nam rev os rav

17.11

Att få vakna långsamt är viktigt för mig. Numera lever jag ett liv där jag mera sällan behöv er ställa en väckarklocka. Men även tidigare, på den tiden när jag måste stiga upp en viss tid för att gå till jobbet eller skicka barn till skolan, hände det ofta att jag vaknade någon timma tidigare med känslan att det var något viktigt som jag behövde formulera för mig själv, kanske skriva ner innan dagen började med alla intryck som kom i vägen för mina egna tankar.

Den här morgonen har jag funderat en stund på något som jag minns att min mamma berättade för mig en gång när jag var liten. Hon hade nyligen träffat en gammal människa, ingen släkting, ingen som jag minns namnet på, men hon var fascinerad över det sätt på vilket denna gamla människa levde i sitt förgångna liv, hur livfullt hon berättade om stugan där hon bodde när hon växte upp, om äppelträden i trädgården. Beträffande det som var omkring henne var hon nog ganska förvirrad tror jag, men det förflutna stod levande framför henne.

Om gamla människor säger vi ibland att dom "går i barndom". Lite överseende brukar det låta, det betyder att vederbörande har tappat kontakten med verkligheten och nuet, och inte längre är något att räkna med.Att leva i sina gamla minnen kan förstås vara ett tecken på att man lever ett trist och enahanda liv, och inte får tillräcklig stimulans av det som händer nu. Men jag tror också att våra minnen är en resurs som vi alltför sällan använder oss av. Även om det nog är för tidigt att säga att jag går i barndom börjar mer och mer medvetet att ta fram minnen och miljör och människor ur mitt liv och ibland kan jag uppleva dem som lika verkliga som det som hände igår. Om man verkligen lever sig in i något som hänt i ens liv och kan skildra det så kanske det kan bli en dikt eller ett prosastycke.Fast går man in med den förutsättningen så har man redan lagt ett slags nyttoaspekt på det.

Jag tar inte fram någon egen dikt här, jag vill bara berätta att en gång gjorde jag ett tv-program tillsammans med poeten Bengt-Emil Johnson som hette Delbevis. Det byggde på naturbilder som jag tagit och dikter av Bengt-Emil som dels kunde läsas i bildrutan, dels höras i ett ljudmontage, där dikterna ibland ibland bildade ljudmattor och ibland flöt upp till ytan ibland en gång ibland flera gånger. Och en av dessa diktrader som jag ibland hör för mitt inre öra löd så här

"Allt finns bevarat"
11.10

Det var kul i Olden. En spelmansträff i litet format, dit jag brukar åka inte så mycket för nöjet att uppträda inför publik utan mer för att träffa sångare och spelmän. I år var det förutom min gamle vän Calle Hernmarck som agerade conferencier mest nya bekantskaper. Några var P-O Swing, som till riksspelmannen Britt-Marie Swing som spelade nyckelharpa och en liten ståbas, ett synnerligen behändigt instrument jämfört med de ståbasar man brukar se, och sångaren Göran Nilsson som sjöng Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan och berättade mycket livfullt om den, bl a om Brogrens fiol.Mot slutet av kvällen turades Janne Wennergren och jag om med sånger och dikter , det var kul. Det finns så många evenemang under sommaren och man prövar på ett antal, så småningom blir det ett par kvar som man gärna vill åka på varje år och dit hör Urkult och den här stämman i Olden.

På fredag heter programmet Anders Hedén med vänner, det äger rum varje år en bit in i augusti på kvarnen i Hackås. Jag har varit med där några år, Kiki och Pedro som sjunger och spelar på CD:n Sten Hur The Movie kommer, liksom dragspelaren Bosse Kronlund och kanske någon hemlig gäst.

Nu har lag jagt ut den första delen av en skrift som jag har haft liggande länge. Jag har tvekat lite om vad den skulle heta men nu ligger den på www.poeter.se och heter Pastor Perssons handbok för martyrer. Du kan läsa del 1 där om du söker på stenhur.
10.32

Idag firar min vän trubaduren Anders Hedén sin femtioårsdag. Tyvärr har jag inte möjlighet att komma på kalaset, eftersom jag redan lovat bort mig till ett annat evenemang, en musikfestival/spelmansstämma i Olden i nordvästra Jämtland. Anders är en människa som haft stor betydelse för mig eftersom han rotade fram en massa sånger och dikter ur min byrålåda där jag stoppat dom utan tanke på att det kunde vara något som var värt att ge ut. Det blev först en föreställning och sedan CD:n Sten Hur The Movie. Och sedan dess har jag hållit på och skrivit, numera för hårddisken i min dator eftersom det blivit omodernt med byrålådor, och de senaste månaderna har jag hållit på och publicerat dem här på nätet fast en del sånger är inspelade men inte riktigt färdigmixade.Så i följande lilla dikt finns det referenser både till mina sånger och Anders tonsättningar av Ruben Nilson och Alf Henrikson. Några av dessa finns på CD:n Nött och Nytt.

O Anders! Du förstod att mina sånger
kunde höras både en och flera gånger
och du satte fart på skrivarklådan
när du rotade i byrålådan

Tacka fan för att jag vill tacka
när du sjunger om en macka
utan eller med sardin
med en röst så mjuk och fin

Fastän strängar är rätt dyra
har du många på din lyra
Nilson Henrikson med flera
får du till att skönt vibrera

klinga dallra uti toner
med musik vars tolkning
lyfter din salongs befolkning
upp till ständigt högre zoner

Detta är kulturen när den
är som bäst i denna världen
att du finns - en himla tur
menar jag, din vän Sten Hur

Grattis på femtioårsdagen! Hurra Hurra Hurra Hurra!
08.38

Dagens kvällsdikt har jag klämt länge på. Jag tror att jag skrev den för ungefär åtta år sedan och när jag nu börjat publicera mina dikter här så har jag många gånger tänkt ska jag nu eller ska jag vänta. Nu ligger den i alla fall där, på www.poeter.se. Egentligen hade jag förstås gärna velat ha den inspelad för det finns melodi till men på något sätt känns det som ett stort projekt som jag inte är riktigt mogen för. Så det får väl bli på det här viset.Den heter monoliten och ordet anknyter till filmen 2001 där det förekommer en stor svävande sten. Jag har också kallat den triptyk eftersom den inuti ser ut som ett altarskåp med målningar både på dörrarnas innersidor och på bakväggen, men den får nog heta monoliten i alla fall.

Jag har ju funderat en del på det där gränslandet som ligger mellan sömn och vaka och som vi av någon anledning (de flesta av oss i alla fall) sällan uppehåller oss i. Eftersom vi sover en stor del av våra liv och upplever en massa saker medan vi sover är det liksom slöseri att inte ägna det någon uppmärksamhet. Det har visat sig i experiment där man hindrat människor från att drömma (eftersom det går att mäta om människor drömmer drömsömn eller inte) att de mår dåligt av det. Troligtvis finns det inga människor som inte drömmer, fast det finns många som förnekar att de gör det. De håller helt enkelt inte reda på sina drömmar, de passerar genom gränslandet mellan dröm och vaka utan att lägga märke till skillnaderna mellan den ena och den andra världen.

Det är intressant att tala med andra människor om drömmar, och ibland kan det vara intressant att tolka dem, att finna något i vår vakna tillvaro som återkommer i symbolisk eller förändrad form i drömmen. Men jag tycker inte att det är nödvändigt att tolka drömmar, att försöka ge dem en entydig förklaring.Drömmar har ofta en helt annan sorts logik än vårt vakna tänkande, i drömmen kan vi vara övertygade om att något är riktigt konsekvent och sammanhängande, men när vi ska försöka beskriva det så faller logiken sönder, det som sägs eller inträffar är inte sammankopplat i orsakskedjor som i vårt vakna liv. Jag tror inte att man till varje pris ska förklara drömmar eller göra dem entydiga och begripliga för det är emot deras natur. Låt dom vara vad dom är - drömmar.
20.10

Ända sedan någon stans i tonåren har jag haft svårt för att frigöra mig från känslan att det är något jag måste hinna med, något jag måste prestera för att inte den stora katastrofen ska hinna ifatt mig. Visst händer det ibland att dagarna går utan att jag får något gjort, men sen kommer alltid en känsla av otillfredsställelse. Precis som om kvaliteten på mitt liv enbart kunde mätas i termer av vad jag presterar. Och eftersom jag inte presterar särskilt mycket skulle kvaliteten på mitt liv vara låg.

Jag förstår ju att det här är fel men ändå har jag svårt att frigöra mig från den där känslan.Än så länge har jag dikter kvar att lägga ut, men vad gör jag sen? Ska jag meddela mina tanker om fiolbygge? Även om jag inte har byggt så många fioler så är nog mina tankar om dem som en sorts poesi.

En vis man jag tror han var japan har sagt att man ska sitta och se mot horisonten tio minuter varje dag. Ett tag prövade jag en meditationsmetod som går ut på att man blir av med sina tankar genom att tänka på att man tänker dom. Det fungerade ibland men inte när jag var riktigt stressad. Och det var ju den stressen jag skulle befria mig ifrån.

I första kapitlet av Nalle Puh som jag läste i min barndom och ofta har tänkt på sen dess beskrivs hur Christoffer Robin går ner för trappan och håller Nalle Puhs ena ben i handen. För varje steg dunkar Puhs huvud emot ett trappsteg, dunk dunk dunk. Puh anar att det kan finnas ett annat sätt att ta sig ner för en trappa men han kan inte komma på det så länge hans huvud fortsätter att dunka mot trappstegen. Så småningom är han nere men då finns det ingen anledning att fundera över alternativen. Den där skildringen har jag tänkt på ibland när jag för x:te gången finner mig i trappan med dunkande huvud, varför gör jag inte något åt den här situationen, någon gång när inte mitt huvud dunkar mot trappstegen. Men jag hittar inte något riktigt svar.

I alla fall så har jag kompletterat den levnadsbeskrivning som jag började lägga ut på www.myspace.com/anderssonsong till en liten självbiografi. Lyssna gärna på några av sångerna som ligger där.Det verkar inte vara så många som hittar dit att döma av antalet besökare.

Nu har jag lagt ut en liten dikt som heter vara fågel på www.poeter.se
09.58

Om att ha dålig självkänsla och vad det kan leda till får man veta en del genom Mia Törnbloms bok Så dumt. För henne själv ledde det till att hon via bantningspiller och amfetamin så småningom blev heroinist. Hon skriver också en hel del om det lidande som drabbade alla hennes anhöriga och alla som blev utsatta för hennes stölder och bedrägerier. Men även när man ser det i liten skala, för människor som inte råkat så illa ut som hon kan bristen på självkänsla yttra sig på många sätt. Ser vi oss omkring ser vi ganska få människor som är trygga i sig själva, de flesta har någon brist i sin personlighet som de ofta försöker skylla ifrån sig på något sätt. Många hamnar i beroende, av en annan människa, av alkohol, mat eller sällskapsliv.
Och även motsatsen, att alltid vara sig själv nog, kan leda till isolering och förtorkning.
Jag har plockat fram en liten skrift som jag höll plå med för sådär en tio år sedan, den heter Handbok för martyrer och jag tror jag ska lägga ut den på www.poeter.se. Men nu har jag lagt ut en liten sak som jag skrev för några år sedan. Den heter Isjungfrun - en saga om en saga. Du hittar den där om du söker på stenhur.
11.42

Jag har börjat läsa en bok av Mia Törnblom som heter Så dumt och fastän jag inte har läst ut den så vill jag gärna rekommendera den. Den ger en initierad skildring av hur det är att vara heroinist och vilket oerhört jobb det är att ta sig tilbaka till ett normalt liv vilket är möjligt om man både har en stark egen drivkraft för att klara det och använder de hjälpmedel som samhället ställer till förfogande. Jag har lyckligtvis aldrig hamnat i den fällan, men jag inser att det är väldigt mycket ett slumpens verk om man ska klara sig undan eller hamna i den.
Jag har sett en föreläsning med Mia Törnblom som sändes på TV och jag har bläddrat i en bok som hon skrivit, och om jag har fattat henne rätt så vill hon lära ut att det är skillnad på två begrepp som vi ofta blandar ihop, nämligen självförtroende och självkänsla. Och utan att försöka göra mig till tolk för Mia Törnblom har jag funderat en del över vad en dålig självkänsla kan ställa till med. Men det ska jag utveckla en annan gång. Kanske har jag nämnt att jag skrev en pjäs som aldrig blivit uppförd där jag definierar helvetet som det ställe där någon utnyttjar eller förnekar en annans innersta behov. Den som blir slav under knarket förlorar sin frihet och sin värdighet som människa och den som tjänar pengar på att sälja knark utan att själv vara beroende av det är en djävul. Sen finns det smådjälvar som distribuerar knarket och i olika stor utsträckning själva är offer för det. Visst är denna bild av helvetet lika otäck som den traditionella där smådjävlarna springer omkring och sticker folk med eldgafflar. Det värsta med den är att den till skillnad från de traditionella helvetesskildringarna är sann och att detta helvete finns mitt ibland oss.

Här är en liten vers ur min pjäs:

Sjung inte Ära vare Gud i höjden
Sjung Ära vare människan i slöjden
Bättre rätta upp en stackars böjd en
än ge sin hyllning till en redan nöjd en.
11.16

Hemma igen efter en veckolång tripp till Åland och Näsåker. En resa med många upplevelser och intryck och här kommer en kort summering.Först bara ett litet rimmeri:

Läs nu efter min diktamen
----------
så blir det nästan som en dikt.Amen
----------

Var det kul? Inte så värst. Jag har lärt mig att om man säger ikke så verst till någon som talar norska så betyder det att det var väldigt bra. Eller har jag missuppfattat det?

I alla fall var det väldigt kul på Åland. Vi anlände några dagar före själva festen och tog in på Degersands camping och fick tillfälle både att bada i havet och att lära känna och umgås med några av gästerna förutom själve jubilaren.Som man kan förvänta sig av en så social person som Gabriel Fliflet så var det ett sällskap av mycket intressanta människor, musiker, konstnärer, språkvetare. Men allra mest intressant förutom att det är roligt att få veta vad människor sysslar med så var det upplevelsen att vi alla befinner oss i livssituationer som kan vara väldigt olika men vi möts ändå i en önskan att få ha roligt tillsammans. Alla är vi i olika faser i livet, några i slutändan, några i början. En bär på en cancersjukdom som det inte tycks finnas någon bot för, en har tack vare en ny behandlingsmetod blivt bättre och bättre från en sjukdom som för några år sedan ansågs som obotlig och invalidiserande. En violinist har måst lägga sitt instrument på hyllan på grund av värk i armar och axlar. Den yngsta deltagaren på festen är bara några veckor gammal och har kommit från Hammerfest med sin argentinska mamma och norska pappa. Med mina sjuttio år är jag väl i den övre delen av åldersskalan men det finns de som är äldre än jag.
Med så många musikkunniga och spelglada människor är det givet att fioler, dragspel flöjter och andra instrument kommer fram. Violinisten som inte rört sitt instrument på tre år spelar som en gud. Innan kvällen är slut sitter vi på en klippa och spelar omgivna av Östersjöns kluckande vågor. Där klingar finska tangos, engelska shanties, svenska polskor, norska slåtter m m nästan fram till gryningen.

Till Urkult-festivalen i Näsåker kom vi först på lördagen och då hade det pågått i flera dagar. Att vi ändå bestämde oss för att åka dit berodde dels på att det inte blev så lång omväg när vi ändå var ute och reste och att vi ville träffa några goda vänner som vi visste skulle vara på festivalen. Den största behållningen av det vi fick höra var gitarristen Richard Thompson, känd framför allt som en av medlemmarna i den legendariska gruppen Fairport Convention, och som sedan dess har behållit sin position som en av världens främsta gitarrister. Han visade sig inte bara som en baddare på att spela gitarr utan också som en sångare och scenpersonlighet som utan något komp eller några förinspelade band underhöll publiken på stora scenen i en och en halv timme. En stor upplevelse!

Nu har jag fått en kopia av den lilla film som den tyska TV-kanalen ARD gjorde om näcktävlingen. Mycket trevligt, med fina bilder och bra information om hela evenemanget. Inget sensationsmakeri av att alla deltagare i tävlingen uppträder nakna, utan bara en redovisning av att så är det. Allt inbäddat i fina bilder från Hackås och det omgivande landskapet. Inslagen med mig och Anna där jag spelar en bit av mitt tävlingsbidrag för henne och hon serverar mig kaffe hemma i köket blev bra. Tyvärr har jag inte rättigheterna till att lägga ut någon del av filmen här men kanske man kan hitta något om det på någon ARD-sida?

På www. poeter.se lägger jag ut en dikt som jag skrev för länge sen. Den heter Judas. Han är väl som estradkonferencierer brukar säga alltför känd för att behöva någon närmare presentation.

Och så måste jag nämna tomaterna som en av våra vänner hade med sig från sitt eget, naturligtvis ekologiska, växthus i Bjärtrå. Att tomater kan smaka SÅ gott!
16.09