stenhur.blogga.nu

Konserten blev mycket lyckad. Det kom ganska bra med publik trots att det var en annan konsert i en kyrka några mil härifrån. Men de här sommarkonserterna har vi haft i tio år så vi har fått en ganska trogen publik och så hade vi haft en bra och väl synlig affisch. Och det här med de tre tenorerna som eldade på varann och tog ut svängarna blev en festlig avslutning på det hela. Nu håller jag på och redigerar inspelningen, för även fast jag inte har någonstans att göra av alla inspelningar så tycker jag det är roligt att ha kvar något från konserterna som vi har haft genom åren.Och solisterna brukar alltid vara glada för att få ett exemplar av den cd som jag bränner efter varje konsert.
Nu har jag tagit fram näckfiolen. Det är ganska annorlunda att spela på den. Jag har satt på en ny G-sträng, för jag hade dragit av flera stycken, eftersom det är en ganska avsevärd påfrestning för en sträng att dras upp till ett tonsteg högre än vad den är avsedd för. Men den här verkar hålla.Även D-strängen är ett tonsteg högre än vanligt, men den verkar hålla.
Lite naturmystik:

Mångubben

Jag ger ut mig på vandringsstråt
när solen haft sitt nederlag
och himlen fått den djupblå färgen

Mångubben i silverbåt
ror åt samma håll som jag
på andra sidan bergen
11.25

Jag har inte skrivit på några dagar för jag har varit upptagen med en konsert, den traditionella sommarkonserten som kammarorkestern ger i Hammerdal och Oviken.Min uppgift där är dels att spela med i orkestern, vilket inte är så betungande men så är jag också presentatör av hela programmet och det där har jag genom åren lagt allt större vikt vid för det är många som har sagt att dom tycker det är roligt på en konsert med huvudsakligen klassisk musik att man får veta lite om musiken innan den spelas. Jag tycker det är roligt att försöka vaska fram något som kan förbereda lyssnandet på ett bra sätt men som ändå inte kräver för många ord. I princip detsamma som jag har sysslat med i radio i många år, men här har jag publiken framför mig vilket jag tycker är inspirerande.Igår hade vi konsert i Hammerdal.
Bakgrunden är att det finns ett träförädlingsföretag här i länet som heter Camfore. Dess grundare och mångårige chef heter Pelle Stjernström och han har en stor passion för ädla stråkinstrument. Vilket är på sätt och vis naturligt, för ett fint stråkinstrument, en fiol, altfiol eller cello eller bas är väl den högsta form av träförädling som man kan tänka sig.Nu är det så att till detta företag är knutet en stiftelse som köper in fina stråkinstrument och lånar ut dem till lovande unga musiker. Och just vid den här konserten som i år hålls för tionde året i rad så brukar en av dessa musiker vara solist. I år är det Katarina Åhlén. Hon spelar på en Testore-cello från 1700. Haydns cellokonsert i C-dur. På konserten igår spelade hon mycket vackert med en underbar klang i cellon och i kväll ska vi ha den andra konserten i Oviken. För övrigt spelar vi Sibelius, Nielsen och Grieg. Och så sjunger tre tenorer, Björn Löfgren, Jan Löfgren och Hans Qvarfell som har satt ihop en avdelning i programmet efter förebild av "the tree tenors" en världsberömd konstellation som inte finns längre efter Luciano Pavarottis bortgång.Välkända tenorarior som Nessun Dorma och O sole mio.
Och inte nog med det. Vår ledare, Bengt- Eric Norlén fick Camforestiftelsens pris som delas ut årligen till en person som betytt mycket för kulturlivet i länet. Ett jättebra val tycker vi i Kammarorkestern och nu ser jag fram emot att få berätta det här för publiken!
Framåt nästa helg sägs det att det ska bli soligt och varmt som det inte har varit på länge.
Jag plockar fram en gammal dikt om regn i hjärtat (bör läsas på småfranska):

Il pleure dans mon coeur
Il pleure i ett koeur
Min coeur blir så moeur
som smoeur
Jag tror att jag doeur
12.04

Dagens dikt har bibliskt motiv. Den som vill läsa om bakgrunden kan kolla i tionde kapitlet av Lukasevangeliet . Där står berättelsen om Jesus och de två systrarna.

Marta och Maria

Marta, Marta
det var du som lagade maten
och Maria
din trognaste syster och vän
hon hjälpte dig inte
hon satt vid Mästarens fötter
och såg på hans håriga ben.

Marta, Marta
det var inga dåliga grejer
och Maria
hon åt din grillade fisk
med dragon och oliver
och hon satt vid Mästarens sida
och såg in i hans ögon och log

Marta, Marta
dom kunde ha sagt något vänligt
och Maria
som stoppade mat i hans mun
kunde sansat sig lite
när han sa dom bevingade orden
att allenast ett är nödvändigt

Marta, Marta
du kommer att dömas ohörd
och Maria
din trognaste syster och vän
ska få stå som den kloka
fast hon inte ens sa tack för
din smaskiga grillade fisk.
11.11

Det är kanske konstigt att skriva om en bok som kom ut 1973. Men för mig är den ny och aktuell eftersom jag på senaste tiden har funderat en del över tiden, vad den är och vad den betyder.Som jag minns det så var det på sjuttiotalet som man började prata om lönsamhet och försöka tillämpa den på allting. Många av resonemangen gick ut på att om man kunde göra saker på kortare tid än förut så skulle man hinna med fler uppgifter av samma sort och så skulle lönsamheten stiga i höjden.Det verkade ju ganska förståndigt till en början, men ganska snart märkte man i t ex ett företag som Seriges Radio när man började införa interndebitering, d v s att alla tjänster skulle få en prislapp så blev det ett krig mellan olika avdelningar som i ivern att skära ner sina egna kostnader ställde till med mycket större kostnader nån annan stans. När jag började jobba på SR var verksamheten utspridd på ett antal olika ställen i Stockholm. Skulle man förflytta sig från ett ställe till ett annat fanns det personalbussar, som gick efter en tidtabell som var lätt att komma ihåg. Bussarna var sällan proppfulla så man kunde nästan alltid räkna med att man skulle få plats. Men så skulle man spara pengar. Mercedesbussarna ersattes med små folkvagnsbussar som gick efter underliga tidtabeller som ändrades ideligen, så man visste aldrig när det skulle gå en buss. Och lyckades man ta reda på när bussen skulle gå så var den ofta fullsatt. Följden blev att man tog taxi på programbudgeten, vilket dels innebar en ökad kostnad i sig och dels en massa administration med taxikvitton.
Man tycker att följderna av ett kortsiktigt lönsamhetstänkande borde bli tydliga med tiden. Men det verkar som om folk har väldigt svårt för att lära sig av misstagen. Både på dagisverksamheten och åldringsvården försöker man spara pengar genom att personalen får allt större arbetsuppgifter och allt mindre tid för att genomföra dom. Kvaliteten sjunker och personalen mår så dåligt att många blir sjukskrivna. Ser man detta i ett större perspektiv så hade det varit bättre att låta bli att mixtra med alla inbesparingar eftersom konstnaderna totalt sett blir mycket större.Och så blir det ännu mindre över till själva verksamheten och så får vi ännu fler sparpaket.Det är många politiker och makthavare av alla slag som skulle behöva en kurs för att inse att de inte är så märkvärdiga som de tror.
Vad är stort och vad är smått? Det kommer att visa sig i det långa loppet att framtiden har en helt annan värdeskala än vi har som individer.

Höstbild

Asparna var gula rönnarna var röda
nu smyckade de platsen för de döda
och jag är människa och deras like
jag stod vid grinden in till det förgångnas rike

Jag ville gå tillbaka till den plats där hemmet var
men vinden viskade och höll mig kvar
här fanns ett budskap kände jag
som skulle framföras till mig idag

och genom suset hörde jag en röst så fin
som surret ifrån humlor eller bin
som när en liten liten klocka klingar
jag lyftes liksom utav änglavingar

och såg nu uppifrån ett annat perspektiv
där varje gravplats var ett mänskoliv
och namnen årtalen och alla orden
de var liksom förenta med varann i jorden

Ja hela kyrkogården med alla stenar
den tycktes mig liksom ett verk av grenar
och längre ner på vägen emot urbergsgrunden
var varje gren med varje annan fast förbunden

Och budskapet som nådde mig det lydde så
Att döden väntar oss tycks mindre grymt
när man har sett en liten liten skymt
av trädet som vi alla är små kvistar på
11.57

Nu vill jag säga vad jag tycker om program av typen Idol eller American Idol eller Super Girl eller allt vad de heter. Jag tycker att de på ett oerhört cyniskt sätt exploaterar människors rädsla för att inte vara någon, inte duga. Man går ut med ett notvarp och fångar ett stort antal aningslösa människor som man lockar med chansen att bli en idol, en superkändis. Och alla som går omkring och tycker att de inte är något att ha som de är tror att här, just här har jag just jag chansen att resa mig från anonymiteten och bli Någon, en som alla känner till och beundrar.
Sen utsätter man dem för ett skoningslöst test där de får visa att de inte är något att ha och inte har något att ge, och inför hela folket avslöjas de som fullständigt odugliga och enormt löjliga i sin tro på att de skulle ha haft en chans att visa något annat.Ett litet fåtal slinker igenom och stärks i sin tro på att de är lite lite annorlunda än alla andra, och så småningom hårdnar kampen om vem som ska avgå med det slutgiltiga segern. Spännande som tv-dramaturgi men förödande för alla dem som åker ut under vägen.
Och alla de som tittar på det här stärks i sin uppfattning om att det viktiga i livet inte är om man har något att säga och förmedla utan att till varje pris bli sedd och uppmärksammad på bekostnad av någon annan som inte är riktigt lika värd att bli sedd och uppmärksammad.Jag letar i boken om Momo efter ett citat som belyser det här för jag vet att det finns men jag hittar det inte. I stället tar jag något helt annat- en limerick.

En kusk som kom ifrån Fjärran
hade människoben uppå kärran
Dom tippa han av
i en nyöppnad grav
ty han körde sopor åt Herran

09.23

Nu har jag lärt mig lite om hur det funkar på poeter.se. Så fort man lägger ut en text så hamnar den överst upp på en lista. Sen så droppar det snabbt in ett antal besökare, kanske ett tjugotal. Sen står det still om man inte lägger ut något mer, för då kanske det kommer in några besök på någon av de andra texterna man lagt ut. I alla fall tycker jag det är kul att det går att lägga in lite längre prosatexter där, för om man lägger in långa prosatexter på en sån här sida blir det så svåröverskådligt.Man kan också gå in och kommentera andras utlagda texter, och på såt sätt få ett slags återkoppling eftersom de då ser vem som skrivit och kanske bli lite nyfikna. Men jag har hittills inte fått det att funka något vidare. Jag återkommer snart med en innehållsförteckning på vad jag hittills har lagt ut både på denna och andra sidor.Här är en liten sak som heter

Konungadöttrarna

Det var en gång en kung som hade tre döttrar
En var elak, en var ful och en var dum.
Men kungen sa: Vilken tur jag har som har tre döttrar!
en elak, en ful och en dum.
Tänk om jag haft en enda dotter
som hade varit alltihopa på samma gång.
Nu kan jag hoppas på att få tre mågar
en snäll, en vacker och en begåvad.
Så kanske jag får normala barnbarn.
Men tänk om jag hade måst vänta på en man
som var både snäll, vacker och begåvad
och som dessutom hade velat gifta sig med min dotter
Då hade jag nog fått vänta
i hela mitt liv.
10.35

Men nu det här med alla dessa till synes meningslösa videos och bloggar som i en strid ström läggs ut här på nätet och som efter vad det verkar har lockat sig till en ibland ofattbart stor publik...är det så att vi står inför en ny situation när det gäller vår syn på verkligheten? När realismen och sedan naturalismen vällde in i litteraturen för över hundra år sen var det många som tog sig för pannan och undrade vad är detta för trams. Och nu undrar jag är det inte där vi är igen fast bara med nya tekniska möjligheter. Vi är i en situation där vem som helst kan trycka på knappen på en videokamera och få en videosekvens utlagd över hela världen. Och alla dessa webbkameror som sitter här och där och visar hur det ser ut just nu ...
Är det så att våra horisonter vidgas eller är det så att vi inför den väldiga anstormningen av intryck flyr in i våra hörn och blir ännu mera inkrökta i oss själva?
Och vi som har gått på skrivarkurser och dramaturgikurser och allt måste vi lära oss ett helt annat sätt att se på världen? När den sketnaste av tryckapåknappenhahavideon får hundratusentals tittare fast du inte kan upptäcka någon endaste kvalitet i den som skiljer den från alla andra tryckapåknappenhahavideosar. Är det Andy Warhol och popkonsten som kommer igen tusenfalt? Men vem är det då som styr att det blir på det ena sättet och inte på det andra sättet? Lägger jag ut en tryckapåknappenhahavideo så är det inte många som tittar på den. Och varför då? Man fattar inte. Man bara tar sig för pannan. Som om det skulle vara någon ide med det.
Jag måste lugna ner mig med en dikt. Tillkommen en tidig höstmorgon vid en braskamin i sällskap med två diktare: Erik Lindegren och Carl Jonas Love Almqvist. Vi hade ett lågmält och mycket angenämt samtal där medan värmen spred sig från braskaminen. De läste var sin rad för mig och jag försökte pussla ihop det.Dikten kom att heta Lindeqvist förstås.

Lindeqvist

Någonstans, o någonstans
väntar de goda, de ädla orden
på sin chans

Någonstans, o någonstans
de tråder i bidan och längtan på jorden
en dans, en dans
en dans
16.22

Glad midsommar! Idag är ju dagen när vi brukar dansa runt kring majstången och sjunga Små grodorna. Det brukar framför allt barnen gilla. Men det är ju inte alla som har några barn att dansa med eller en grön äng till sin majstång, så här kommer en sång i lite mer vuxen smak. Den kan sjungas på samma melodi som Små grodorna och vill man inte använda den traditionella koreografin får man hitta på en själv.

Små aporna

Små aporna små aporna är lustiga att se
så mycket av det mänskor gör kan apor göra me
Bland djuren är dom människornas närmaste kamrater
vi tillhör båda gruppen som kallas för primater

Går vi tillbaks till urtiden så har vi samma fäder
långt innan någon fick iden att sätta på sig kläder
Begripa kan dom inte så svåra tankenötter
men dom kan gripa tag om ett träd med sina fötter

En annan utav skillnaderna gäller själva huden
för människan är slät men schimpansen den är luden
En päls är bra när det är kallt och när det regnar vatten
och den är skön att ha till att sova i om natten

Vi människor fick klara oss fast pälsen fick vi sakna
men såg likväl en fördel i att kunna vara nakna
Fast hårfin är skillnaden ganska stor ändå
schimpansen måste älska med klädedräkten på
10.20

Den här boken jag läser, Momo eller kampen om tiden har stått i bokhyllan länge men jag har inte börjat läsa den förrän nu för jag har inte haft tid. Och ändå handlar den om hur världen blir när människor inte har tid för det i sina liv som de egentligen vill göra.Så egentligen är jag tacksam till den fluga som väckte mig klockan halv fyra i går morse och så tog jag en bok på måfå att läsa medan jag väntade på att flugan skulle visa sig igen.
Boken ger mig många upplevelser av igenkännande. Jag tycker att det är härligt när tankar jag haft som mina bekräftas av någon som som haft godheten att sätta dem på pränt. På sidan 188 står det så här
"Och vad finns på andra sidan?"
" Då kommer du till den plats varifrån den musik kommer som du så ofta har hört lågt inom dig själv. Men då hör du själv dit, är själv en ton i den musiken".
Jag upplever det som ett annat sätt att säga detsamma som jag försökt få fram i Sång ur fjärran som jag la ut på den här sidan med datumet 080517.
Längre ner på samma sida står det så här:
"Om människorna visste vad döden är för något, skulle de aldrig mer vara rädda för den. Och om de inte längre var rädda för döden, skulle ingen längre kunna stjäla deras liv från dem."
En tanke som liknar det som jag skrev här 08060.
Och sedan följer en underbar berättelse om hur det ser ut där tiden kommer fram. Det som ger mig en särskild igenkännandets glädje är att platsen påminner om en byggnad som jag bara har besökt en gång men som då gav mig känslan att på något sätt vara vid alltings medelpunkt. Jag tänker på Pantheon i Rom. Det är inte bara det att den är unik i sitt slag som ett välbevarat tempel från antiken, utan den ger mig starka upplevelser av något jag upplevt kanske i ett tidigare liv eller i alla fall i en dröm när jag var väldigt liten. Det finns bilder av byggnaden på nätet som jag ofta tittar på.
Men nu när mitt tänkande så mycket styrs in mot begrepp som tid och tidlöshet vill jag plocka fram en dikt ur mina gömmor:

...kommer snart igen...

Att ha en koll på längd och bredd och höjd
med det är mången nästan ganska nöjd
Att lyfta sig till högre sfärer det är ingen enkel sak
men det är kärleken till någon eller något som gör ryggen rak

Vi måste lyfta ögat ifrån marken för att se att himmelen är blå
vi måste släppa taget om ett ögonblick för att förstå
att ingenting har början och inget har ett slut
och det vi nu ser bakom oss har varit framför oss förut

Var gång du ser en månes fullhet är den lika rund
och varje gång du ser nåt vackert är det samma stund
Allting går i cirkel, månader och år
en blomma vissnar bort men skönheten består

Det enda som blir kvar när "före oss" och "efter oss" är bytta
är om vi gjorde det vi gjorde av kärlek eller egennnytta
Var inte ledsen för att du ska dö en gång min vän
för det du mest har älskat kommer snart igen
11.53

Bzzt! Det är inte roligt att bli väckt halv fyra på natten av en fluga i sovrummet. Den har hållit sig dold ända till nu men så har det börjat flyga omkring och tycker det är jättekul att sätta sig på mitt öra. Jag tänder ljuset men flugan är förstås som bortblåst. Jag vet ju att samma sak kommer att hända igen om jag försöker sova vidare, och det gör det. Bzzt! Där är den. Tänder ljuset igen och flugan syns inte någon stans. Jag viftar med flugsmällan för att se om jag kan skrämma upp den ur någon vrå men lönlöst. Enda chansen är att läsa en bok och hoppas att flugan ska dyka upp igen. Boken jag hittar i bokhyllan är Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Efter två kapitel är flugan framme igen och den här gången lyckas jag hålla koll på den tills den har satt sig på ett lämpligt ställe för att jag ska kunna slå den med flugsmällan.Intressant bok, jag återkommer om den när jag läst hela. Om du inte har hört sången om felugan som heter peraktisk geometeri så finns den på www.myspace.com/anderssonsong. Här är en dikt om en fluga som jag skrev för längesen.

Flugan i fönstret

Där, mellan glasen i min lilla stuga
har jag till vintern lagt ut lite vadd.
Klädd som i frack, med oklanderlig fluga
ligger en dylik lik. Nog månde jag buga
vid denna ståtliga lit de parade
09.56

Ur decenniernas skrivarklåda
letar jag och finner bottenskrap
Smakar jag på allt i denna låda
(somt är hårdsmält vill jag mena)
ingen må mig det förmena
att jag lägger av en ljudlig rap

19.09

Näcktävlingen närmar sig. Förra året ställde jag upp för jag tänkte att om jag inte ställer upp nu i mitt sjuttionde levnadsår så blir det aldrig av. Och så gick jag och vann. Så i år måste jag ju ställa upp och försvara min titel.
Annars är jag nog inte någon tävlingsmänniska. Det är ytterst få gånger jag frivilligt har ställt upp i något som kallats tävling. Men jag måste säga att det är roligt att bli gratulerad av alla man känner och även såna man känner bara lite grann.
Sen ska jag väl ändå försöka att utveckla mitt framträdande lite. Jag har vissa ideer .Om du inte redan vet allt om näcktävlingen gå in på www.näck.nu Eller kolla på www.youtube.com/stenhur Eller på http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=80812&a=993923&lid=is_search527895&lpos=2
Och här vill jag publicera en dikt om näcken och spelmannen som jag skrev för några år sedan och läste högt för tävlingspubliken på kvarnen i Hackås den gången jag var medlem i juryn.

Näcken och spelmannen

Tagel från hästen och tarm från ett får
dansar en lustiger dans tillsamman
Kådan ger glädje och gamman
Mitt på fiolen det stallet står
där fålen sig ystert vrider och vänder
eggad av lekande händer

Botten av lönn och lock utav gran
kvinna och man åt varann
vem som är hon och vem som är han
kvittar när stråken ger kraft och elan
vad är väl lem vad är sköte
i tonens vibrerande möte

Går du till bäcken en torsdagskväll
kan du få höra näcken spela
går du sen hem till ditt enkla tjäll
stryker en ton på din egen fela
känner du djupt i ditt hjärtas rot
forsen som ingen kan stå emot

Ger du dig hän åt spelverkets kraft
glömmer du måtta och sans
grips du av känslor du aldrig haft
fångas din själ i en sugande dans
röster hör du ur djupen ropa
med skrattet och sorgen tillhopa

Upp ifrån forsens strömmande vatten
kommer han krypande svart liksom natten
dödsängeln vinkar med drypande vingen
står du inför din bleka död
ropar du högt i din själanöd
Fräls mig från dessa de yttersta tingen
12.25

Egentligen tänkte jag elda ris idag men än är riset så blött så jag väntar lite tills det har torkat upp. Under tiden kan jag berätta att jellopuddingen blev bättre än väntat, ananassmaken var inte så dum i alla fall, och konsistensen och färgen var helt okej.Den går förstås i gult som är min favoritfärg, det har jag nog berättat. Och den där perfekt gula den väntar jag ännu på att få se. Kanske jag skulle måla en tavla i gult. Eller ska jag ha den som ett sådant där projekt som aldrig blir av. Ungefär som den där tavlan med brutna trädstammar som ligger huller om buller och där man anar mäktiga horn och ondsint gloende ögon och så ska den heta Usch! Ursinniga uroxar i urskog.
Idag är det söndag. Så jag skulle kanske ta en dikt med bibliskt motiv. Fast ur en sorts grodperspektiv.

En bit bröd och lite fisk

En bit bröd och lite fisk
Det var inte så mycket
och när jag frågade om man kunde få mer
glodde folk på mig som om jag inte var klok

Dom sa att det bara var fem bröd och två fiskar
och att det räckte till femtusen
Ganska överdrivet tror jag
Men dom var väl så begeistrade över hans predikan

fast den var väl inte så märkvärdig
Det finns så många galningar
som tror att dom har kommit
för att frälsa världen
11.39

Fick för mig att jag skulle kolla lite på webbkameror för det har jag inte gjort på länge. En som ofta uppdateras och nästan ger en känsla av att verkligen vara live finns på stureplan. Jag kollade vidare på stureplan och hittade ett av dessa fotogallerier över mer eller mindre tjusiga typer som tydligen är väldigt populärt att titta på. Jag fann också en rolig video av Magnus Betnér som ligger på youtube. Jag kollade lite mer på tjusiga typer och tänkte ungefär så här:

Klä upp dig
Bomchickebonkan
Sminka dig
Bom bom bom bom
Gå ut
Bomchickebonkan
Sup
Bom bom bom bom
Grimasera
Bomchickebonkan
Fladdra med tungan
Bom bom bom bom
Dansa frenetiskt
Bomchickebonkan
Skrik
Bom bom bom bom
Gör nåt som inte alla andra gör
Bomchickebonkan
Va
Då är man ju inte inne ju
Bomchickebonkan
Bom bom bom bom
08.14

Jellopudding är det inte många som äter nu för tiden. Egentligen består den mest av vatten, men så finns också en del ingredienser som numera anses ganska onyttiga. Det är gelatin, socker och syntetiska smakämnen. Inte mycket värre än läsk, som många dricker kopiösa mängder av. Men av någon anledning ser man den sällan på butikshyllorna. Och jag har aldrig sett den på en restaurangmeny.
Men för mig har den en speciell innebörd. Det är något av en ritual när jag äter den. För mig symboliserar den viljans frihet. Jag gör denna jellopudding för att jag vill det. Jag kan gärna dela med mig men det skall helst vara till någon som förstår den rituella innebörden. Och så gäller det att njuta av dess särskilda egenskaper, klarheten, färgen, konsistensen. Och så är det själva dallringen. Jag kan ta den på skeden och hålla upp den mot ljuset låta det strömma igenom den lilla dallrande ädelstensliknande munsbit som jag har, ta in den i munnen, låta den smälta mellan tungan och gommen.
Mitt starkaste minne av en jellopudding är att jag faktiskt har varit med om att den serverades ombord på ett flygplan, till och med ett propellerplan mellan Berlin och Warszawa. Planet skakade ganska mycket, och där stod den lilla puddingen och dallrade. Fantastiskt.
Min favorit är körsbär, men det går också bra med krusbär eller citron. Jag har en i skåpet, tyvärr är det ananas som inte är min favorit men det ska nog gå bra i alla fall. Nu gör jag i ordning den, sen ska den stå några timmar och stelna. Och sen...ja, vi hörs.

Tills dess får jag kanske bjuda på sagan om Turan och Berna Dott

Tvillingarna Dott
bodde på ett slott
Dom lekte Törnrosa och så men
en dag fick dom läsa Fantomen
Jag vill va Guran
sa Turan
och du kan va Devil
Ja det vill
jag gärna
sa Berna
Dott
00.13

En perfekt dag för att elda ris. Det har gjort ända fram till nu. Nu är det dags för en liten munsbit av något slag som Nalle Puh brukar säga. Jag har en bit rimmat sidfläsk, som jag har skurit upp men innan jag steker den vill jag lägga ut en rimmad saga som nog är från sjuttiotalet. Jag tror att själva personnaget i den kommer från en dialog med min äldsta dotter. Sen vill jag minnas att det någon gång då var en utställning med Salvador Dalis verk på Moderna Museet, och att min näst äldsta dotter talade mycket om den målning som heter Wilhelm Tells gåta som hon kallade gubben med den stora skinkan. Den finns förstås inte med i sagan, men när jag läser den så här många år efteråt tycker jag att den har vissa drag av Dalis måleri. Men för all del. Tu tu ru tu. Jag kan ha fel. Tu turururu. Det där sista var ett citat från en låt som hette Banne mej tror jag Tu tu ru tu. Ungefär vid den här tiden. Tu turururu.

En uggla...

En uggla, en bil, en gardin och en skog
dom byggde ett hus norr om Arjeplog
Dom gjorde sig sängar att sova i om natten
Vid varje säng fanns en kran med vatten

En morgon flöt huset omkring i en å
för ugglan hade glömt sin vattenkran på
Den ån blev snart till en brusande älv
för gardinens kran hade öppnat sig själv

Och ugglan skrek: Nu seglar vi alla
Bilens fötter var våta och kalla
och ugglans fötter var våta och sura
Men skogen sköt opp sin stoltaste fura

Gardinen klev upp som ett segel på taket
och bilen la upp sina fötter på flaket
Så segla dom ut på det brusande havet
fast ugglan fick nog och blev sjösjuk utav´et

Och ugglan skrek: Jag vill hem jag vill hem
Då hängde där ner ifrån himlen en rem
Den remmen satt fast i en röd helikopter
Och ugglan sa: Den som fick komma opp där

Den remmen var gjord utav hallon och punsch
och den var pilotens frukost och lunch
På remmen klättrade ugglan opp
men piloten skrek:Se opp, se opp, stopp

och kastade remmen i havets skum
och ugglan sa: Nu var du bra dum
Men ugglan flög bort över land och hav
och syntes sen aldrig mera utav

Så guppade huset på vågorna kring
Skogen och bilen sa ingenting
men gardinen som hade en fruktansvärd svada
den ropade ljudligt: Nu ska jag bada

Den hoppade i som en simmande slöja
blev gift med maneten och mor till en löja
den lärde sig snart att krypa och gå
att dansa på vattnet och simma på tå

Och huset tippade sakta omkull
När bilen till sist av vatten blev full
så la den sig stilla till ro i en vik
blev hem för en krabba, en spigg och en sik

Av huset syntes nu ingenting
Men skogens träd flöt på vågorna kring
Dom hade det bra för dom älskade vatten
och sjöng och dansade ända till natten
14.27

Sex grader, mulet och svag vind. Inte mycket till sommar men ganska bra väder för att hålla på med ved. Jag har eldat ganska mycket ris men det finns mer kvar. Egentligen tycker jag det är roligt att ha ett manuellt arbete att göra samditigt som jag går och funderar på mina skriverier här på nätet.Och gamla texter som har legat i trettio år eller mer kommer ut och blir lästa. Av hur många spelar ingen roll, bara att de finns där. Jag kollade på en sida som heter diktkonst men där verkade det helt dött. På www.poeter.se däremot sjuder det av liv. Jag tycker det är bättre att jag lägger mina prosatexter där än här, för på en sån här sida vill man nog att det ska vara lite överskådligt. Texten om Vackra Fågel som ligger på poeter-sidan fick jag leta länge efter, men till sist fann jag den i en låda. Gå in där och sök efter stenhur så hittar du den.
Och medan jag letade efter den så hittade jag andra texter mer eller mindre glömda. De kommer nog fram också, men jag vill se igenom dem först.
Och idag kommer här min bittraste dikt.

Min bittraste dikt
behåller jag för mig själv
Jag tar fram den ibland
när jag behöver en besk medicin
men ingen annan har någon nytta av den
så därför
får du inte höra den
Behöver du en bitter dikt
så gör en
och behåll den
för dig själv
08.34

Nu är Goethe på tapheten ighen (urshäkta!)
När jag gick på gymnasiet läste vi en gång dikt av Goethe och fick veta att den här dikten är det aldrig någon som lyckats översätta, för orden och innehållet är så ett med varandra. Och försöker man åstadkomma detsamma på ett annat språk så går det inte.

Wanderers Nachtlied

Über allen Gipfeln ist Ruh
in allen Wipfeln spürest du
kaum einen Hauch
die Vögelein schweigen im Walde
Warte nur, balde
ruhest du auch

Men jag tänkte att det kunde väl ändå vara värt ett försök. Och så här blev det

I bageriet

Över alla gifflar är det ro
Under alla gifflar kan det bo och gro
både mjölbaggar och mögel må du tro
08.21

Nu har jag upptäckt en till kanal på nätet som verkar spännande nämligen www.poeter.se. Jag har redan lagt ut en av mina dikter där, och eftersom jag har undrat var man ska göra av sina prosatexter så har jag även fått en sådan publicerad. Jag undrar lite över mig själv varför jag inte har börjat med detta tidigare, för jag har ju vetat om detta med hemsidor och ibland varit runt och tittat på sådana, men det är kanske inte förrän nu som det här har blivit enkelt att hantera. Och så tror jag det är bra att det man gör hamnar på lite olika ställen, särskilt som man kan ha länkar emellan och hänvisa vidare. Det innebär ju också att man hittar människor med liknande intressen, som man kanske inte skulle hittat, om man inte själv hade sökt sig till just den sidan i hopp om att hitta en plats att lasta av sig något av det man går och bär i ryggsäcken.Vill du läsa vad jag har lagt ut på poeter.se så är det bara att gå in där och söka på stenhur. Där verkar det finnas massor av intressanta poeter, men eftersom jag bara precis har börjat botanisera bland dem så återkommer jag med rekommendationer. Vill du se vad jag har lagt ut där så är det bara att försöka få fram en sökruta där du kan skriva stenhur.
Men jag kommer ju att fortsätta att lägga ut saker på den här sidan också.
Idag (ja jag har ju redan skrivit lite men det får bli en gång till) får det bli en limerick. Jag har några sådana på lager. Det är ett litet tidsfördriv som man kan ägna sig åt när man inte har något annat för sig.

En transvestit ifrån Arbrå
gick omkring och kalla sig Barbro
men han lurade ej
en åtta års tjej
som sa: Du är ju en farbro
20.28

Jag läste på bloggen friskapa.nu några tänkvärda synpunkter på att det bloggas så mycket nu för tiden. Jag har själv när jag gett mig utt på upptäcksfärd bland det som skrivs att man ibland undrar vad skulle det vara bra för att skriva det här. Och när jag ställer samma fråga om det jag själv skriver så undrar jag ibland var gränsen går mellan den dödande självcensuren och det friska ohämmade skapandet. Fast jag tror att man kan ha en förebild i det samtal människor emellan som vi tyvärr har alltför lite tid till nu för tiden, därför stänger vi in oss med våra datorer och bloggar när andan faller på. Bättre än inget.
För det är ju så att har man något att säga så gör man det och har man inget att säga så tiger man. Den som hela tiden pratar för att höra sin egen röst blir inte särskilt populär. Inte heller den som hela tiden kommer med sina käpphästar. Och sen ligger det en fara i att man pratar för att göra intryck på den eller den o tänk om han eller hon hör eller läser det jag sagt eller skrivit.
Usch vad svårt. Jag tar min tillflykt till poesin. När jag var en av musikvärdarna i P2 blev vi strängeligen tillhållna att inte läsa egna dikter i radio.Jag kan förstå det. Jag gjorde det heller aldrig. Har man ett uppdrag, till exempel att försöka sätta in några musikverk i ett sammanhang där de kommer allra bäst till sin rätt och med några få ord försöka understyka det som är viktigt i dem så ska man inte blanda in några egna eskapader i konstens värld.
Men här är det annorlunda. Inte helt men ganska. Och idag tänkte jag publicera min allra kortaste dikt, som är på bara fyra ord. Men det som jag tycker är kul med den är att man kan pröva att ändra lite på orden och se hur innebörden ändras. Om jag använder ordet "du" så har det för mig betydelsen av en annan människa som inte är närmare specificerad än att det är en varelse som jag och som även skulle kunna vara jag betraktad ur en annan människas perspektiv. Men använder jag ordet "dig" blir det mera personligt. Någonstans mellan en ganska god vän och mitt livs stora kärlek.Byt ut ordet "ingen" mot "inget" och se vad som händer. OSV.

Utan du
ingen jag
07.38

Jag håller på och läser en bok av Torgny Lindgren som heter Norrlands Akvavit. Den ger mig många njutningsfyllda upplevelser eftersom den skildrar en frikyrklig miljö som jag också växte upp i. Han skildrar den både med distans och kärleksfull inlevelse. För någon tid sedan såg jag en intervju med honom i teve där han berättade lite om sin uppväxt och sitt författarskap och bland annat talade han om metaforer, liknelser, som han själv liksom författarkollegan P O Enqvist avstod från att använda, medan de predikningar han tvingats åhöra i sin ungdom kryllade av metaforer.
Så bara för det tänkte jag idag publicera en dikt som är ett slags metafor. Jag har tänkt på sådana där tvättstugor som finns i flerfamiljshus för där är det ju så att man sparar ihop tvätt till exempel veckovis och så bokar man tvättstugan och kör hela rasket. Nu är det inte så att jag tror på själavandring rakt av men jag tänker mig att det skulle kunna vara en bra tingens ordning att själen lever i en kropp som får göra tjänst tills den är solkig och luktar illa och sen får vi en omgång i tvättstugan och så är vi redo för att gå ut i livet igen.
Sen är det ju så att i tvättstugor brukar det finnas ett anslag om hur viktigt det är att man passar sina tider och håller ordning och den texten har jag omformat lite grann.

Anslag i tvättstugan

Var nöjd med livet som du fick
och gläds åt det som är din tid
och när du går
efter dina år
se till att lämna världen i det skick
som du önskar finna den i
08.49

Att njuta av livet är inte det lättaste. Man är kanske olika begåvad men för mig sitter det alltid någon sorts oro i vägen som man inte blir av med för man vet inte hur man ska formulera den och tackla den. Och så lägger man ner en massa onödig energi som man hade kunnat använda bättre. Eller inte alls.

Rapport till skaparen

Allt sen den dan jag kom till världen
så har jag haft en fråga med på färden
den är ett dunkelt eko i mitt minne
fast ordet "var" finns kvar därinne

Och jag har sökt i många länder
och grävt med mina bara händer
i jord och mull efter fördolda ting
men det jag fann var ingenting

Jag blev så ledsen så jag ville gråta
jag ropade till den mig skapat har
Var ska jag finna svaret på den gåta
som plågat mig i alla dar

Hans röst var mild som vindens sus
hans ansikte som solens ljus
hans stämma bortom tid och rum
gav svaret på mitt livs mysterium

-Jag ville ingen plåga
Jag krävde inget svar
Jag ställde ingen fråga
Jag sa ju bara till dig: "Var!"
20.27

När jag vilar mig från arbetet med veden sitter jag i solskenet och läser en bok. Jag lyssnar till storspoven vars läte börjar i pianissimo med ett mäktigt crescendo till fortissimo och sen diminiuendo tillbaka. Jag tänker på en ide som jag aldrig förverkligat nämligen att sätta in en annons i tidningen med följande lydelse

Bytes

Dubbelbeckasin bytes mot två enkelbeckasiner
stenhur@yahoo.se

Men jag har aldrig dristat mig till att sätta in den. För tänk om någon svarar och säger att dom har två enkelbeckasiner, vad gör jag då? Jag HAR ju ingen dubbelbeckasin!

17.46

Firande, firande. I går firade vi två döttrars studentexamen och idag har jag varit med och firat nationaldagen, på traditionellt sätt i kyrkan med kammarorkester, kyrkokör,spelmanslag och högtidstal och solosång och fanborg och stipendieutdelning. Långt program men ganska omväxlande och kul att vi kan ställa upp med något sådant i vår lilla glesbygd. ÖP:s recensent var där så vi får väl se i tidningen vad han tyckte.
För resten kan jag meddela att kulturskolan får behålla sina anslag. Inte för att jag tror att min lilla insändare som jag bifogade häromdagen hade någon betydelse i sammanhanget, men det känns ändå bra att ha varit ute i rätt tid med något som jag ville säga.
Och nu vill jag berätta om Isaac Newton

Newton

Newton lärde oss att äpplet
faller på grund av tyngdkraften
Men han sa ingenting om hur äpplet
hade kommit ditupp

Svaret är enkelt
det var trädet
som hade avsatt äpplet
på denna höjd

Men hur kunde trädet
genom sitt växande trotsa tyngdkraften?
Svaret är enkelt
Längtan
21.08

Jag började skriva något om drömmar sen gick jag in och kollade på Ambres och det visade sig att han hade sagt ungefär det som jag ville säga fast mycket bättre. Det var ju ett program om honom för några månader sedan och efter den har det varit en debatt om han verkligen är en egyptisk ande eller inte. Mig gör det precis detsamma vilket, eftersom jag tycker att han talar vackert och trösterikt. Jag hörde honom en gång på åttiotalet och förutom att han gjorde ett allmänt sympatiskt intryck med allt han sa så fäste jag mig särskilt för en sak som jag har tänkt på och använt mig av många gånger sedan dess. Han sa ungefär så här: Lyssna till dom som säger att dom vet sanningen. Men om dom säger att dom är ensamma om den då ska ni akta er.
Fast det här om drömmar... Jag tror att vi gör oss själva illa om vi försöker hålla en benhård gräns mellan det vi kallar dröm och det vi kallar verklighet. Jag tror att ju bättre anpassade vi är till vår omgivning desto bättre klarar vi oss från att trilla utför trappor, ramla utför stup eller bli överkörda av bilar på gatan. På natten kan vi uppleva sådana händelser utan att bli skadade men om det sker i vårt vakna liv är det värre. Men om vi tror att vi kan definiera något som är verklighetEN så tar vi fel. Sitter jag vid mitt köksbord med en kaffekopp i handen kan jag frestas att tro att detta är den bit av verkligheten som omger mig. Att jag hela tiden är omgiven av elektromagnetiska vågrörelser kan jag inte konstatera med mina fem sinnen, men om jag slår på radion kan jag övertyga mig om att de existerar och att de kan ge mig både upplysningar och upplevelser som påverkar mitt liv.Att platsen där jag sitter bombarderas med neutriner kan jag heller inte märka men jag tror på att de finns eftersom det står om dom i den i den populärvetenskapliga tidskrift som ligger på bordet. Om klockan är sju och min fru kommer in och tror att det är nio befinner vi oss i olika verkligheter tills vi har rett ut hur mycket klockan egentligen är. OSV.

Livet en resa

Mitt liv är en resa
En ande färdas med mig
Min kropp är en båt, en bil, ett flygplan
Jag frågar anden som färdas med mig
Vem är du?
Då skrattar anden lite och säger:
Det kan jag inte förklara
så att du begriper det
men har du förstått
att ditt liv är en resa
så har du i alla fall kommit
en bit på väg
15.58

Poesi,poesi,poesi. Så skriver jag bara för att se om Googles söktjänst hittar mina ord och kanske skickar någon poesitörstande själ till min sida. Sen återstår det ju att se om det var den sortens poesi som någon längtade efter just då.
Nu är det ju så här att om man får ett trettiotal träd fällda och har en skicklig trädfällare som gör det och får en skogstraktor till att forsla fram alla stockar och lägga dem i prydliga högar så blir det i alla fall en massa arbete kvar. Just nu är det en oerhörd massa ris som ska läggas i högar, allt skräp ska rensas bort från gräsmattan, vi kom på en bra metod med att lägga riset på presenningar och släpa det till den plats där det ska eldas när det blir lämpligt väder. Det är massor av stora avkapade grenar som jag nu kapar med en handsåg och lägger upp i högar, som så småningom ska transporteras till en plats där man kan kapa dom.För att klyva veden ska vi ta hit en stor hydraulklyv som vi är delägare i, och sen ska den läggas att torka i vedboden.Men i allt detta finns tillfredsställelsen att vi tar vara på något som fanns på vår tomt. Och så är det så bra att ha ett manuellt arbete som man kan ägna sig åt utan någon överdriven brådska och där man hela tiden kan se ett resultat av det man gör. Här är en dikt som heter Goethes resa.

Goethes resa

"Wenn Jemand eine Reise tut
dann kan er was erzählen..."

När Goethe gör en resa, tut
så har han något att berätta
och fastän hans resa har tatt slut
så vet vi ännu någonting om detta
Och ännu ljuder över berg och dal
ett eko av en glad signal
ett minne av hans resa
Tut!
14.38

Igår lovade jag visst något roligare. Det löftet är inte så lätt att infria, för vad är roligt?Jag letar och letar bland mina opublicerade dikter för att hitta något som kunde passa. Jag ska aldrig ge såna där löften igen, för allt får ju tas för vad det är utan några förhandsbesked om hur det ska tolkas. Jag fastnar för en sak som är några år gammal, medan det ännu var tidningar som var den huvudsakliga raggningsplatsen för folk som ville hitta en partner när dom tröttnat på att leta i omgivningen, på danser osv. Nu är det ju här på nätet som man ideligen blir uppmanad att börja ragga även om man bara har för avsikt att publicera en dikt om livet eller så. Alltnog här är en

kontaktannons

Vem vill ha en frusen stackars man på sexti höstar
sexti vintrar också för den delen
och det andra ska vi inte tala om

Vem vill ha en kravmärkt gammal man som inte bröstar
sig och inte bortförklarar felen
men är realist och gärna medger dom

Vem vill ha en gubbe ganska slut och led vid livet
en som sett och tröttnat på det mesta
och gör vad som helst för att få dan att gå

men ifall du tycker om att klaga är det givet
att då vore det det allra bästa
om du fick en man att ösa galla på

Kanske kan jag duga som en matta framför porten
en som samlar upp allt grus och lera
aldrig visar herremansfasoner

en som tiger still och tyst en sån som bär på lorten
tänk på saken kan du reflektera
skriv ett svar till ”Brustna illusioner”
18.26

När jag letar igenom mina gamla dikter blir jag nästan lite förvånad över att så mycket handlar om döden. Man skulle kanske kunna tro att jag är en dyster grubblare. Men jag tror inte att vare sig min familj eller mina vänner upplever mig så. Förr i tiden tror jag att vissa människor upplevde mig som tystlåten och blyg och det kan jag nog verka vara nu också om jag inte lyckas hitta någon bra våglängd att kommunicera på. Men på det hela taget tror jag att jag ser ganska ljust på livet. När jag skriver något om döden så är det för att jag ser den som en naturlig fortsättning på livet och jag har lyckligtvis haft ganska få upplevelser hittills av döden som ett smärtsamt och orättvist ingrepp i något som skulle ha fått fortsätta. Men jag förstår att den som drabbas av någon nära anhörigs plötsliga död får en tung börda att bära med sig genom livet. I alla fall har jag en liten dikt på två rader som jag meddelar nu. Nästa gång kommer jag kanske med något roligare.

Försona dig med döden
så har du en vän för livet
15.04

En gång fanns i Blandaren (som nu har en hemsida som kan vara värd ett besök) en bild av en präst som sa: Här har jag lagt ut texten och så har någon jävel varit framme och tagit den. Jag hoppas att det inte ska vara någon risk för att någon tar bort mina texter och om någon skulle vilja skriva ut någon bit och läsa den om igen så skulle det bara vara roligt. Jag har ju ibland tänkt att det skulle vara roligt att ge ut något i bokform eller på en CD med en blandning av sånger och dikter som på Sten Hur The Movie men det är ju egentligen mycket roligare så här. Här får jag ju dessutom veta att du och andra har läst något av vad jag skrivit. Nu kommer jag förresten att tänka på ett annat gammalt citat ur Blandaren: Tycker ni om Blandaren, rekommendera den för era vänner. Tycker ni inte om Blandaren, rekommendera den för era ovänner.
Ibland är jag osäker om något som jag skrivit är en dikt eller en sång. Ibland skriver jag några ord som så småningom får en melodi och blir en sång, och ibland undrar jag om inte melodin låg och lurade där innan orden kom upp till ytan, någonstans har jag läst uttrycket att det vi kallar för versmått är en glömd melodi.Nej nu ska jag rimma ett tag. Det finns dom som tycker att det är omodernt men jag tycker det är kul.

Mina sånger

Mina sånger blir så glada
när dom får komma ut och träffa folk
Dom litade väl på min stora svada
när dom valde just mig till tolk

Och jag skriver så gärna små nyckelord
på kuvert och avrivna almanacksblad
och rätt som det är så är sången gjord
och då blir jag så innerligt glad

Jag myser när orden leker tafatt
de flyger i flockar de simmar i stim
jag hör deras rop deras klingande skratt
när de stannar och vänder i lustiga rim

För vart och ett av de ord som stannat
har tusen andra flugit förbi
det handlar om ett men det kunde vart annat
så är det med min poesi

Ett ord kan vara så klart och konkret
det kan verka så tydligt och vist
men det kan också röra vid sånt som vi vet
att vi aldrig kan säga precist

Ibland är det bara en gest och en ton
som inga bokstäver fångar
det kommer ur själens skymningszon
ur känslornas irrande gångar

Det är nog fragment av en nynnande sång
som klingar så svagt och så fjärran ifrån
den är kanske evig men åtminstone lång
den erbjuder sig som ett lån

Ibland vill jag byta med er mina ord
jag vill flyga i luften som ni
och inte bindas vid kropp och vid jord
jag vill vara som tanken så fri

och vila en stund i en tillfällig rad
som skrivs med en trubbig penna
på ett hastigt avrivet pappersblad
en rad - till exempel denna
11.31