| Email: |
|
2008-maj-31
En gång fanns i Blandaren (som nu har en hemsida som kan vara värd ett besök) en bild av en präst som sa: Här har jag lagt ut texten och så har någon jävel varit framme och tagit den. Jag hoppas att det inte ska vara någon risk för att någon tar bort mina texter och om någon skulle vilja skriva ut någon bit och läsa den om igen så skulle det bara vara roligt. Jag har ju ibland tänkt att det skulle vara roligt att ge ut något i bokform eller på en CD med en blandning av sånger och dikter som på Sten Hur The Movie men det är ju egentligen mycket roligare så här. Här får jag ju dessutom veta att du och andra har läst något av vad jag skrivit. Nu kommer jag förresten att tänka på ett annat gammalt citat ur Blandaren: Tycker ni om Blandaren, rekommendera den för era vänner. Tycker ni inte om Blandaren, rekommendera den för era ovänner.
Ibland är jag osäker om något som jag skrivit är en dikt eller en sång. Ibland skriver jag några ord som så småningom får en melodi och blir en sång, och ibland undrar jag om inte melodin låg och lurade där innan orden kom upp till ytan, någonstans har jag läst uttrycket att det vi kallar för versmått är en glömd melodi.Nej nu ska jag rimma ett tag. Det finns dom som tycker att det är omodernt men jag tycker det är kul. Mina sånger Mina sånger blir så glada när dom får komma ut och träffa folk Dom litade väl på min stora svada när dom valde just mig till tolk Och jag skriver så gärna små nyckelord på kuvert och avrivna almanacksblad och rätt som det är så är sången gjord och då blir jag så innerligt glad Jag myser när orden leker tafatt de flyger i flockar de simmar i stim jag hör deras rop deras klingande skratt när de stannar och vänder i lustiga rim För vart och ett av de ord som stannat har tusen andra flugit förbi det handlar om ett men det kunde vart annat så är det med min poesi Ett ord kan vara så klart och konkret det kan verka så tydligt och vist men det kan också röra vid sånt som vi vet att vi aldrig kan säga precist Ibland är det bara en gest och en ton som inga bokstäver fångar det kommer ur själens skymningszon ur känslornas irrande gångar Det är nog fragment av en nynnande sång som klingar så svagt och så fjärran ifrån den är kanske evig men åtminstone lång den erbjuder sig som ett lån Ibland vill jag byta med er mina ord jag vill flyga i luften som ni och inte bindas vid kropp och vid jord jag vill vara som tanken så fri och vila en stund i en tillfällig rad som skrivs med en trubbig penna på ett hastigt avrivet pappersblad en rad - till exempel denna 11.31
2008-maj-30
När min familj och jag för snart åtta år sedan flyttade hit till Kövra köpte vi ett rymligt hus som varit affär till i mitten på nittitalet och en tomt på en halv hektar, delvis bevuxen med skog. Vi såg redan då att en del av träden fått växa sig alldeles för stora, och att det fanns risk för att någon av de stora granarna skulle blåsa omkull. Så skedde också förra våren. Den orsakade ingen skada, och det blev mycket ved av den, över fem kubikmeter skulle jag tro för det var en riktig bamsing. Men efter att vi i flera år talat lite löst om att det borde göras något åt den här situationen så gjorde vi slag i saken och lejde en erfaren trädfällare som också kände en som hade en rejäl skogstraktor för att forsla upp allt virket och lägga det i prydliga högar. Några av de grövsta stammarna kommer antagligen att tas om hand i snickerifabriken i Persåsen och bli lekredskap på dagiset som är vår närmsta granne på södersidan. En del blir massaved, en del kan skickas till ett värmeverk och en del behåller vi själva till att elda med. Lyckligtvis kunde vi behålla vedpannan när vi installerade pelletsvärme för några år sedan, och om man inte räknar in någon arbetskostnad i den del av det hela som är ved, så har vi mycket gratisvärme att hämta ur våra fällda träd.
Men det är ju så med träd som har stått hemma på tomten och som man har sett dagligen dom har på något sätt blivit ens vänner och det är inte så lätt att hantera den där känslan av att ett träd som har stått där i hundra eller hundrafemtio år sedan inte längre är en levande organism. Jag har tänkt på vad jag hört och läst om våra förfäder som var jägare att dom hade ett mycket respektfullt förhållande till det djur som dom gav sig ut att jaga. Det finns berättelser om ritualer där man ber djurets ande om tillgift för att man måste döda det och det finns berättelser om ritualer som går ut på att man måste sörja för djurets fortlevnad till exempel genom att ta vara på klövarna efter en älg och gräva ner dem så att älgen kan återuppstå till ett fortsatt liv i en annan värld. Så nu tar jag fram en dikt för att hedra mina fällda träd. Jag skrev den en gång för längesen, sen tappade jag bort den och så skrev jag om den och jag hoppas att den andra versionen blev bättre än den första.Man kanske ska vara lite vårdslös med sina papper ibland. Trädet Se trädet, se människan Se dig själv i naturens spegel finn din stam, din rot och din krona. Stammen är ditt säkra trygga jag som årsring efter årsring vunnit styrka som växer trotsigt fastän stormen hotar och fast du ser hur andra bräcks och faller. Gå ut i grenarna som är din längtan till ljus och luft, till allt det obestämda och om du tror på att förgreningen är livets ändamål, skjut nya skott sprid dina dofter i den ljumma sommarkvällen och vet att löv och barr ska bli en tacksam jordmån för dem som kommer efter dig i tusen sinom tusen år. Gå ner i roten, sök det dunkla, stilla törsten sök upp det frö där en gång undran över livets under föddes låt dina rötter växa till och suga must och näring försök att finna dina grannar i den svarta myllan och tala med dem lågmält som en gång i det månghundrafaldigt tusenåra riket Bygg dina skogar, låt de gamla träden falla och nya växa upp igen, som nya löften Se dig själv i naturens spegel Se trädet, se människan 20.20
2008-maj-29
Ett fragment är kanske också något att meddela. Kanske blir det en dikt kanske inte. Eller också är det redan det. När jag var ung läste jag Hermann Hesses roman Glaspärlespelet. Där finns på ett ställe ett diktfragment på två rader. Långt senare dök dessa rader upp igen hos mig och blev en sång som jag kallar för min personalsång. Ja, länder har ju sina nationalsånger så då är det väl logiskt att en människa kan ha sin personalsång. Texten ligger på www.myspace.com/stenhur men man måste logga in som medlem för att se den. Jag har den i en tonsättning för blandad kör men jag har ännu inte hittat någon kör som vill sjunga den. Jag kanske lägger ut dikten här också någon dag. Och tonsättningen om den nånsin blir framförd och inspelad.
Men det här fragmentet. Ja jag vill först säga att jag inte ser den här sidan som någon dagbok över mitt privatliv. När jag gjorde program i P2 brukade jag tänka att man ska vara personlig men inte privat. Här är det ju inga sådana restriktioner men ändå känner jag en viss tveksamhet inför att berätta en massa detaljer om vad jag gör eller inte. I alla fall var det så att jag befann mig på en resa för att ta ett slags farväl av en människa som en gång stod mig mycket nära och som inte finns längre. Man fattar inte vidden av allt som händer i ens liv. Tur är väl det för om man fattade det helt och fullt skulle det bli övermäktigt. Men även det lilla man fattar kan ibland kännas stort och svårt att bära. Och precis när jag klev av bussen hörde jag de här raderna för mitt inre öra: Gör det, gör det nu och gör det väl Gör det så som det ska göras för det finns inget vettigt skäl till att ett ögonblick i tiden ska förstöras 19.24
2008-maj-28
Jag kanske skulle hålla mig till det där med att lägga ut dikter, men idag känner jag för att lägga ut en sak jag skrev som var införd i Östersunds-Posten häromdagen. Den handlar om hur man behandlar kulturskolan i vår lilla kommun men den säger också något om vad musiken har betytt i mitt liv och har den andemeningen att man ska inte tro att kulturlivet är oväsentligt när det gäller att rekrytera nya invånare i en kommun, för mig var det en viktig faktor när jag bestämde mig för att bryta upp och söka ny bostadsort efter att ha bott och jobbat i Stockholm i tjugo år.
Jag läser att det finns risk för nedskärning av anslaget till kulturskolan i Bergs kommun. Låt mig då få berätta att en av anledningarna till att jag bosatte mig här för snart tjugo år sedan var att jag upplevde det som att här fanns ett gott kulturklimat och goda möjligheter till att utöva mitt största fritidsintresse - att vara med och spela på fiolen. När jag var barn var det inte självklart att man skulle erbjudas möjlighet att få lära sig spela. Det var mera en slump att jag råkade bo på en ort där en ambitiös musiklärare tog initiativ till att starta fiolundervisning. Honom har jag sänt många tacksamma tankar genom åren. Har man tur i fortsättningen också träffar man eldsjälar som samlar ihop folk, organiserar och leder och vidareutbildar, till största delen på ideell basis. Jag har väldigt svårt att tänka mig in i hur mitt liv skulle ha blivit utan musik - det går bara inte. Idag är jag en av de äldsta medlemmarna i Ovikens Kammarorkester. Och jag ser med stor tillfredsställelse att orkestern hela tiden fylls på med duktiga ungdomar. Under den tid som jag har varit med har jag sett hur flera av dem gått vidare, skaffat sig mer utbildning till exempel på Birka och några har blivit proffs till och med borta i Australien. Att vi har det så här är till stor del kulturskolans förtjänst. Det beror också på att det finns ett brett intresse för musik här i bygderna. Barn som vill lära sig spela får stöd och uppmuntran från de vuxna. Det hela är som en trappa, har man börjat kliva i den kan man fortsätta uppåt och först så småningom bestämma vilken våning man vill stanna på. Men tar man bort ett trappsteg eller gör det så klent så ingen vågar kliva där, då kommer man ingenstans. Låt kulturskolan behålla sina anslag! Det är en insats som ger rik utdelning. På kort sikt kommer den det lokala kulturlivet tillgodo och på lång sikt ger den människor möjlighet att vidareutveckla sina förmågor. Några kommer att bli professionella musiker, flera kommer att fortsätta att ägna sig åt verksamhet som bidrar till ökad livskvalitet för både dem själva och många andra. Det är något ganska unikt att vi har denna struktur på kulturlivet i Bergs kommun. Låt oss vara rädda om den! Sten Andersson, Kövra Jag kan tänka mig att det runtom i landet finns många som har liknande erfarenheter och resonerar ungefär som jag. Vill du läsa mer om hur det går till i Bergs kommun och säkert i många andra kommuner vill jag rekommendera en blogg som har många väldigt bra synpunkter som säkert kan vara av intresse på många håll. Den är skriven av Lennart Lindgård. Du hittar den på www.op.se om du går in på bloggar, och väljer Berg. 18.33
2008-maj-27
Om sniglar handlar dagens dikt. Den är föranledd av att jag varit i huvudstaden( ett ord som jag blev uppmanad att undvika på den tid när jag talade regelbundet i radio) och bland andra träffat min yngsta dotterdotter som snart ska fylla fem år. Det visade sig att hon hade en mycket bestämd uppfattning om hur sniglar kommunicerar med varandra.
Snigelmöte Två sniglar möttes på en stig Den ena sa: Hej! Den andra: Prata snig! 19.43
2008-maj-20
Men idag blir det i alla fall en liten dikt, ja en sång till och med.Det är kanske en två år sedan eller så som vi spelade in den, de medverkande är Anders Hedén, Kiki Korths-Aspegren och Pedro Blom.Jag lägger ut den på www.myspace.com/anderssonsong.
Nunnan Så lätt, så nätt, så smal en nunna hon hoppa i en galen tunna Den resan fick ett sorgligt slut hon var för klen att ta sig ut Så arg, så tvär och sur en munk han tog en klunk utur en dunk ett vin från klosterkällarn fin det smaka bäver, lukta skunk Så mystisk, så obskyr en skurk han sålde i så dyr en burk en medicin från klostrets vin Av smala nunnan tag en slurk! 17.23
2008-maj-19
Den här gången blir det inte någon dikt, men en liten klurighet, som jag har haft liggande länge.
Rotkatalogen ser man inte mycket av om man har en dator med någon av de senaste Windows-versionerna. Men man kan se den om man hittar till Kommandotolken och känner till några små knep för att bläddra i datorns innandömen. Blir det fel i rotkatalogen kan konstiga saker hända. Datorn kan t ex börja uttrycka sig på agalo, som är en dialekt av språket Gumuz som talas i Etiopien. Om detta har jag gjort en "magisk kvadrat" som går att läsa horisontellt eller vertikalt med början i övre vänstra eller nedre högra hörnet. D A T O R A G A L O T A L A T O L A G A R O T A D Kanske inte så märkligt men det vore kul om någon mer ville göra en ny magisk kvadrat efter samma princip. 13.25
2008-maj-18
Ofta när jag läser bloggar blir jag besviken, tänker, vad är det för mening med att lyssna till någon som hela tiden bara trampar omkring i gamla spår. Men ibland blir jag nyfiken, tänker här är en människa som upplever tillvaron på ett annat sätt än jag, i ett annat tempo, i ett annat perspektiv på vad som är stort och smått.Eftersom jag är väldigt intresserad av poesi letade jag efter poesi på nätet, hittade någon som håller på med någon sorts poetry slam som är en verksamhet som jag bara hört talas om men aldrig kommit i kontakt med på närmare håll. Tänkte att det här är en annan infallsvinkel till poesin. För mig är det att lyssna i tystnaden, eller till de stillsamma böljeslag mot strand om jag får citera Dan Andersson men det är tydligen så att poesi kan finnas mitt i vimlet. Och jag kom att tänka på att på alla de spelmansstämmor jag har varit på så har det ibland funnits ögonblick av en sorts poesi där allting stämmer, där man i samförstånd med någon bara just då spelar en låt precis som man vill att den ska vara, och det spelar ingen roll alls att detta bara är ett förbiilande ögonblick för det finns bevarat och sprider sig med ljusets hastighet ut i ett universum där visserligen ingen lyssnar men det gör detsamma.
I morgon ska jag vara med och spela på ett musikcafe med Ovikens Kammarorkester. Jag har skrivit något som ska föreställa klangen av en sådan där klocka som min mormor hade och till den ska jag läsa en dikt som berättar något om min farmor. Jag har inga minnen av någon av mina far-eller morföräldrar, men en gång när jag var på min fars fädernegård och stod under en av lönnarna där så kom den här dikten till och den var bara till att springa in och skriva ner den innan den skulle försvinna.Det är faktiskt den enda dikt jag har skrivit på värmländska, som är mitt modersmål. Lönna Dä kunne fôll ha vôrt en hunnra år sen unjefär mi farmor satte ner e litta plante sô mager å sô tönn men mest vartenda år ha ja nôn gang vôre där å stått å sett på farmors store fine lönn Ho tänkte nog ho sjôl skulle gå där på ålderdomens höst men inte langt däretter feck ho tuberkler i sitt bröst å inna ett par år sô va ho dö me sôrg å saknad etter sej men far han växte ôpp å han feck barn texempel mej Den lönna gör mej gôtt å tänke på på nôe vis när dä blir kväll å dä blir möört å alle ljud blir dôve å när ja ligger i mi säng å ja ska sôve å alle tonge tanker går ôm å ôm som i repris da tänker ja mej att ja går inunner farmors lönn å sola glittrer ijenôm lövverke sôm blanke fesker da hör ja hur de suser iffrå blaa å dä vesker ta nu å sätt dej här å viil dej e litta litta stönn 10.57
2008-maj-17
Jag är nog inte en sådan människa som sätter upp höga mål och sedan jobbar stenhårt för att nå dem. Jag tycker att mycket av det roliga som hänt i mitt liv har berott på att jag råkat möta rätt människor, och att de har gett möjligheter att förverkliga sådant som jag knappt visste själv att jag kunde göra.
Men jag kan ju inte bara förlita mig på att det ska vara så alltid. Nu på senare tid har jag börjat inse att det är min sak att se till att mina tankar, dikter och sånger kommer ut till andra som kan ha glädje av att läsa och höra dom. Och när jag tittar efter bland mina dikter tycker jag de är lite som fågelungar som piper och ropar: här är jag ta mig ta mig.Det kanske verkar som om jag har outtömliga resurser men så är det förstås inte. När mina dikter och sånger tar slut får jag väl hitta på något annat om det nu ska vara så nödvändigt. Här är i alla fall en sång som sedan länge har hägrat som ett mål för mig. Den heter Sång ur fjärran. En gång för längesedan bläddrade jag i Tidens konstlexikon. Där finns en bild som heter just så och den är målad av en schweizare som hette Ferdinand Hodler och verkade under jugendepoken kring sekelskiftet 1900. Den föreställer en kvinna i en lång klänning. Jag mindes den som himmelsblå men när jag letade reda på bilden så visade det sig att den var återgiven i svartvitt. I alla fall står hon med armarna utsträckta och ansiktet i profil. Jag känner det som att hon lyssnar efter något som kommer från bakgrunden i tavlan, och det var tanken på detta något som så småningom hos mig blev till en dikt. Sen är det så att det finns ett stycke musik som för mig representerar bilden av en sång ur fjärran, med klanger som mjukt avlöser varandra och en stämma som för tanken till ett avlägset ropande. Det är adagiosatsen ur Franz Schuberts stråkkvintett i C-dur. Och när jag började kombinera stämningen i målningen, min dikt och Schuberts musik och en tillagd melodistämma gick de ihop. Det är förstås inte nödvändigt att man ska känna till Schuberts musik för att ha behållning av min sång. Det är heller ingen nackdel om man skulle råka göra det. Nu är det ju så med en sån här tanke att den kan bli liggande i åratal. Nu tog jag min sjuttioårsdag till en anledning att få den inspelad. Jag tänkte mig att Anders Hedén skulle sjunga texten, att Kiki Korths-Aspegren skulle sjunga den ordlösa sångstämman och att Ovikens kammarorkester skulle spela kompet.Och så önskade jag mig detta i födelsedagspresent. Nu är det inspelat och nu lägger jag ut inspelningen i mp3format på www.myspace.com/anderssonsong. Med ett stort tack till alla som varit med och förverkligat den. Sen har jag tagit reda på att både Beethoven och Schubert har skrivit sånger som heter Lied aus der Ferne. Tänk om det var Schubertsången som inspirerade Hodler till målningen som gav mig iden till en dikt som blev en tonsättning med inslag av Schubertmusik... Sång ur fjärran Det finns i livet stunder då allting stannar upp och liksom tvekar mitt under tidens larm och brus en sång kan höras långt ifrån och ekar som om en nattlig himmel upplyses av ett sällsamt ljus det finns därute bortom världens vimmel och oberört av timmar och sekunder Jag söker sångens mening men aldrig får jag veta hur den lyder sången jag hör har inga ord det är en gåta vad den sång betyder som droppar, väller, porlar ur himmel och ur hav och jord jag hör hur tusen mänskoröster sorlar än skingras de, än möts de i förening Från väster och till öster bland stjärnorna på himlens mörkblå kupa där blicken går sin vilsegång till rymden höga och till havet djupa dit flyktar det som varit och alla minnen blir en sång Så blir en gång när jag ur tiden farit min stämma en av sångens tusen röster 11.09
2008-maj-16
Om ett ägg handlar dagens dikt, ett ägg som värptes för så där en sextisex år sedan typ
Tidigt fyrtital Tidigt fyrtital en liten pojke bär försiktigt försiktigt i sina kupade händer något som han hittat i hönshuset Hans stora kusin var med och såg till att dörren blev ordentligt stängt Ute i världen rasar kriget människor dör som flugor men detta är något märkligt som han aldrig sett förut ett ägg utan skal som hålls ihop av en tunn tunn hinna Han vet redan vad det är ett barfotaägg I det varma bondgårdsköket väcker fyndet förundran och munterhet det steks och smakar som ett vanligt ägg medan kriget rasar vidare ute i världen 21.58
För ganska längesen hittade jag en kurs i talteknik på rullband som var det modernaste mediet då. Jag la på det första bandet och hörde en röst med en vansinnigt överdriven artikulation sa MAN MÅSTE ALLTID TALA TYDLIGT. Då stängde jag av, för så där konstigt ville jag inte lära mig tala. Fast sedermera har jag gjort en liten dikt om det där att tala tydligt. Den heter:
Peraktisk geometeri Perojeketion i tevå dimenesioner En feluga åkte på en feruketansvärd semäll utav en matematisk forskaregesäll han fick en peraktisk övning uti matte när han fick se en feluga bli pelatte Jag har gjort en melodi till den också. Om du går in på www.myspace.com/anderssonsong så kan du få höra den sjungas av Kiki Korths-Aspegren. 10.25
2008-maj-15
En konstnärsvind i Paris. Två händer möts i dunklet, den ena liten och frusen,den andra varm, stark och trygg. Ljuv musik uppstår i orkesterdiket och på scenen börjar en aria om den första förälskelsens sötma. Men tänk hur det hade blivit om den andra handen varit lika kall som den första. Då hade det aldrig blivit någon opera som hette Boheme och aldrig någon aria som började Che gelida manina.
Möte i Handen Så kall ni är om handen Det är tyvärr jag även En chans till närhet rinner ut i sanden för att jag är så djävla kall om näven. 11.34
2008-maj-14
En pessimist - så brukar man beskriva filosofen Arthur Schopenhauer. Jag har inte läst något av honom på länge men i min ungdom läste jag några av hans skrifter. Men jag tyckte inte de var pessimistiska, jag tyckte att i dem talade samma varma medmänsklighet som i Kaspar David Friedrichs målningar och Beethovens musik. Här är en dikt om Schopenhauer som kanske inte ger någon korrekt bild av hans filosofi men som ger min uppfattning om denne så kallade pessimist.
Schopenhauer han står där nere på bron med vattenfallet som fond här uppifrån ser hans kala hjässa i den yviga kransen av grått hår ut som ett ägg i ett fågelrede och det är den nog också för ännu om hundra år och mer ska hans tankar flyga omkring bland människorna och trösta dem som grubblar över döden Han ser på regnbågen över vattenfallet han vet att den består av miljarder droppar och varje droppes färd genom regnbågen är som en dag och jaget är summan av alla dagar och summan av alla jag är mänskligheten Hans ansikte är bistert och ögonen allvarligt forskande men det han ser och det som han vill förmedla till oss där utanför hans tid hans liv på jorden är skimrande som regnbågen 21.33
2008-maj-12
Till Hjalmar Gullberg skrev jag en gång en dikt som hette. Jag skickade den inte till honom eftersom han var död, men han får den så här i efterskott. Jag ville uttrycka min tacksamhet för några rader ur en av hans dikter som en gång stod som ett motto för mig och hjälpte mig i en svår livssituation.
Poesien Till Hjalmar Gullberg Jag läste dina dikter en afton när jag fann ett ord som var så vackert, en tanke som var sann Dom kom ur skilda världar, som kvinna och som man Dom bodde där i dikten och älskade varann Ja ord kan vara stora, märkvärdiga och så men helst ska de va vardagliga och ganska små För ord ska inte lysa i egenmäktig glans som om de inte visste att andra också fanns Du skrev en rad om kärlek och folk som folk är mest Och genast blev min vanliga afton till en fest Det tarvas inga hjältar och inga superkvinns för kärleken är ändå det vackraste som finns 08.54
2008-maj-11
Älgtango heter dagens dikt. Jag gjorde den en gång när jag var på en tangokurs på Birka folkhögskola utanför Östersund. Det var en tvådagarskurs och på natten mellan gjorde jag den här dikten. Jag brukar läsa den för mina barnbarn och dom gillar den.
Älgtango Att älgarna kan sjunga det drömde jag sen gick det många veckor och drömmen glömde jag men så en dag när tiden väl var mogen så stod en älg och sjöng en tango bort i skogen Och när jag tänker riktigt rätt på saken så vet jag inte om jag drömmer eller om jag nu är vaken För drömmar kan man minnas fast man glömt dom och dom kan faktiskt finnas fast man drömt dom 12.10
2008-maj-10
Idag lägger jag inte ut någon dikt. Det blir i stället en sorts dagboksanteckning om att jag har nått ett mål som har hägrat framför mig i många år. Jag vet inte riktigt när den här idén föddes, kanske började den gro för fyrti år sen eller mer när jag bläddrade i ett konstlexikon och såg en bild som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Så småningom blev den en dikt, som blev en sång, som jag hört för mitt inre öra i många år, och skissat på och laborerat med min synt och min fiol, och när jag skulle fylla sjuttio år önskade jag mig som present en inspelning med Ovikens kammarorkester och Anders Hedén och Kiki Korths-Aspegren av denna sång. Nu ska den ligga och mogna några dagar innan jag gör färdigt mixen. Inom några dagar kommer jag att skylta om på min sida som heter myspace.com/anderssonsong och ta bort några av sångerna där. Men jag kanske ändå behåller czardas som ligger där, för även om det inte är världens bästa framförande av Czardas av Monti så tycker jag att den ändå förmedlar en stämning av ett stort ögonblick i mitt liv, när jag fick framträda på Folkets Hus i Östersund med detta välkända stycke under uppbackning av Senaste Laget och en entusiastisk publik.
22.40
2008-maj-9
Kanske det verkar lite inkrökt att hålla på och lägga ut dikter så här. Jag kunde berätta om mitt liv eller mina åsikter. Det kommer nog men just nu känns det som om en massa dikter har legat och väntat på att få komma ut i luften och då är det väl lika bra att de får göra det.Jag har en del funderingar om varför och hur man skriver dikter och de kommer väl också så småningom. Här är en som nog är präglad av att religionen spelade en viss roll i min uppfostran och det kanske blir fler som anknyter till bibliska berättelser och så vidare. Men som du kan se i den här dikten så har jag tänkt vidare från det där på andra sätt än som det nog var meningen.
Gator av guld Jag gick för att höra predikan och bön och det sas att dom trogna en gång skall få lön och om jag gick med bland dom troende så skulle det strax bli klart med mitt boende fast inte just här uppå denna orten utan ovan där bakom pärleporten På gator av guld ska jag sjungande vandra och mingla med Gud och Jesus och andra men tänk om jag kanske får kramp i min tunga av att bara jubla och spela och sjunga när jag vet att så många saknar bröd och lever på jorden i fattigdom och nöd och jag tänker försöka när ingen ser på att försiktigt ta loss en bit guld eller två dom vill jag gärna försöka att flytta till någon av jordens halta och lytta I rännstenen finns det nog säkert ett galler där man kan titta ner och se hur dom faller Då regnar det guld över fattiga länder. Men tänk om det kommer i orätta händer Och tänk om det trillar i huvet på nån så hårt att dom till och med faller ifrån Och tänk om någon står där och blänger och anger mig för att jag guldklimpar slänger det kanske kan leda till att jag blir haffad och med helvetets plåga så hårt blir straffad jag tror min själ att himlen får vara om man råkar i denna fara ja jag kan ju få riktigt kraftigt på nöten så jag ska nog inte gå på fler möten jag får ta det lugnt med väckelse det kan ta en ände med förskräckelse 11.41
2008-maj-8
Idag tar jag fram en dikt som jag började på för många år sedan och har vridit och vänt på lite då och då. Nu känns det i alla fall som om jag vill att den ska vara just så här:
Havets hud Havets hud har alla åldrar den kan vattras och blossa som blyg rodnad under vindarnas smekningar den kan vara gropig och grå och gammal och trött och sliten och tröstlöst ensam och enformig och den kan möta en morgon med rosigt skimmer och dyning som lugn andhämtning Som hos människan 23.15
2008-maj-6
Att åka tåg tyckte jag var väldigt roligt när jag var liten. Och nu när jag inte åker så ofta är det roligt igen. Jag har tydliga minnen av hur järnvägsvagnarna såg ut på fyrtitalet, och jag tyckte om att läsa på skyltarna. På skylten vid nödbroms stod det förutom nödbroms även Notbremse, det associerade till musik och det tyckte jag var väldigt kul.Vid det förnicklade handtaget som man ställde värmen med fanns en skylt där det stod så här:
Mellanlägen giva icke medelvärme På gamla fyrtiotalet var tågen ganska många som inte var elektriska utan eldades med ånga Den drev lokomotivet men det var inte allt den kunde även värma upp kupeerna när det var kallt För värmen fanns ett handtag att lyfta och att vrida där stod en etta och en nolla med en tvåa vid sin sida och där fanns en emaljskylt med bruksanvisning på men jag fick lust att pröva om något annat kunde gå Jag mixtrade med handtaget när någon kom förbi Det var konduktören och han bad mig låta bli Det där ska ni inte göra er besvär med för mellanlägen giva icke medelvärme Hans myndighet var helt i klass med hans förtjänstmedalj hans budskap var detsamma som på skylten av emalj min resa den var lång och ankomsttiden sen men framåt aftonen fick jag sällskap i kupen En kvinna gnaska ung och mycket söt och glader fick värmen i kupen att genast stiga flera grader och efter bara en ja kanske två stationer så började det bli mycket angenäma vibrationer Hon grep efter handtaget för att få det lite svalare Då hörde jag mig själv i rollen som talare Det där ska ni nog inte göra er besvär med för mellanlägen giva icke medelvärme Och tåget skakade och gick och hur det nu var fatt så hände det sig att vi båda kom och satt helt nära intill varann med armar och lår och attraktionen började nästan bli lite svår Och eggade av skenskarvarnas rytmiska ljud så glömde vi den stränga moralens bud Jag mixtrade med knappar men så hände det sig att dom öppnade sig själva i denna dunkla natt Men plötsligt tänkte jag Så här kan man väl inte göra Jag ville knäppa igen men hon viskade i mitt öra Det där ska du inte göra dig besvär med För mellanlägen giva icke medelvärme Till sist var vi så nära varnn man någonsin kan bli Men plötsligt släpptes loss en ohygglig energi Vi kastades och törnade mot väggar och mot tak Och plötsligt tog det stopp med ett fruktansvärt brak Allting blev svart men när jag kom till sans jag kände huru rök och ånga pyste ut från någonstans Det oste svavel och var så olidligt hett Jag trevade efter handtaget jag förut hade sett Då slog en flamma upp med ett helvetiskt dån Och en satanisk stämma hördes någonstans ifrån Det där ska du inte göra dig besvär med För mellanlägen giva icke medelvärme Och hundra smådjävlar stämde in i kören dom ropade detsamma som jag hört från konduktören Det där ska du inte göra dig besvär med För mellanlägen giva icke medelvärme 23.05
2008-maj-5
En kommentar till videon Dry Bones som jag lagt ut på youtube.com/stenhur: Hoverberns salongskör är en grupp av damer som samlades för tio år sedan när Chris Greiborn ville starta en kör för sådana som trodde att dom inte kunde sjunga. Dom har gjort många föreställningar under årens lopp, det här är ett inslag från den senaste som hette Helt sjukt. Min fru Anna är med och sjunger i kören, jag har varit med och kompat på fiol, ibland medverkat lite och ibland ordnat med ljudteknik, inspelningar osv. Såna här verksamheter är en av anledningar till att jag trivs så bra här i den så kallade glesbygden, här finns starka traditioner att man roar sig själv och andra med sång, musik och teater.
22.38
På myspace/stenhur la jag ut några korta dikter med naturbilder som bakgrund. Jag visste inte då att man måste registrerar sig som medlem för att kunna titta på dem. Det är i och för sig lätt att göra men jag måste kanske tala om vad som hände mig då. Jag trodde att jag kunde lägga ut mina egna sånger också, men det visade sig att jag inte var registrerad som musiker. Och att registrera mig igen på samma mailadress gick inte. Så jag fick registrera en ny mailadress och sen gick det bra men då hamnade mina sång- och musikinspelningar på adressen myspace/anderssonsong. Fast sen fick jag igång sidan stenhur.nu så den får väl fungera som försättsblad. Och så tar jag väl och lägger till en av mina korta dikter på den här sidan:
Ditt namn Ditt namn försvinner sakta ifrån tingen det hus du byggde allén som du planterade ska i en framtid bara vara verk av någon Om de alls finns kvar för genom hagarna där sten för sten bars bort av valkiga händer dundrar motorvägen 09.04
2008-maj-4
Jag nämnde om min dotters bröllop för någon vecka sedan. Jag spelade då en liten brudvals som jag gjort för detta speciella tillfälle. Nu har jag lagt ut den på www.youtube.com/stenhur. Och idag tänkte jag ta en liten kort dikt, dom har ju varit så långa ett tag.Den går så här och är inspirerad av en ofta återgiven teckning gjord av John Tobias Sergel:
Bellman Sitter jag där i mitt trevna kök med mitt lilla skaldeförsök får så celebert ett besök bjuder på en kaffegök slår ut sumpen Dikten är ett fall ett stup ditåt ror vi i en slup mumlar han ur tidens djup Bellman vid sin morgonsup trött och trumpen 13.02
2008-maj-3
En bok som jag ibland har och ibland saknar därför att jag lånat ut den till någon utan att jag minns vem heter Schamanens väg och jag tror författaren heter Shannon. Den har inspirerat mig till en dikt som jag skrev för några år sedan.
Bävern Jag läste om schamaner. Deras vetande har hållit stånd i tusen sinom tusen år och genom sant antropologiskt letande kan man på jorden ännu finna deras spår De lärde inte människor att hata men de försökte lära oss att se De talade med trummor hellre än att prata de sökte en försoning med allt det som måste ske De lärde oss att varje djurart har en ande som ger var människa beskydd och stöd och där vi misslyckas den anden kanske kan det som vi behöver i vår brist och nöd Och vilket djur som skyddar dig det är en gåta du måste finna det med alla dina sinnen liksom ett eko långt ur fjärran kan dess läte låta genom din barndoms dunkla minnen Och eftersom jag just nu håller på med rimmande tror jag att bävern är mitt totemdjur den kommer lugnt och stilla simmande och är man frågvis är man glad för rim på Hur -För bävern kallas också Bjur Och det finns starka djur och snabba djur och djur med kolossala mått och fjäderlätta och djur med smäcker antilopfigur och djur som inte liknar någonting av detta Ett lejon skapar lätt en djup förstämning genom sitt fruktansvärda rytande men bävern bygger stilla en fördämning där hans bo kan hållas flytande En bäver är nog inte lagd för äventyr och inte särskilt stor och stark men med ett rekorderligt garnityr och duktig på att penetrera märg och bark Och trots sin oansenligt lilla kropp så kan han styra över större flöden ja han kan ledigt ändra älvens lopp och så att säga influera andras öden Han är mitt totemdjur han skyddar mig från fara som förebild i djurens värld är han den ende som bävern vill jag gärna vara för han kan ställa till ett stort elände 14.36
2008-maj-2
Nu har jag två saker att meddela. Dels har jag funnit att ett tv-inslag som jag är med i finns kvar på nätet och det kan man se på http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=80812&a=993923&lid=is_search527895&lpos=2
eller också kan man gå in på svt.se och söka efter årets näck. Det andra är att det nu finns en video på en av låtarna på Ekon från vallskogen med bild från den målning av Stig Bahlenberg som är omslag till CD:n. Stig är död sedan några år tillbaka och jag lärde känna honom alldeles för sent. Men jag minns väldigt väl en intervju jag gjorde med honom när jag höll på med en radioserie om konst i Jämtland. Vi pratade om det där med att måla realistiskt eller inte och det handlade mycket om att måleri handlar inte om att avbilda alla detaljer men att inbjuda åskådaren att använda sin fantasi för att se, utan att slaviskt följa det som konstnären har dikterat. När nu Calle och jag gjorde denna video från en tavla som hänger på en vägg i mitt hem och som jag ofta tittar på blev jag ändå förvånad över hur mycket som finns att se när man betraktar en målning både på nära och lite längre håll. Den är ett förverkligande av något som låg som ett slags idealbild när vi spelade in Ekon från vallskogen: ett levande landskap som inte bara ger ett eko till den musik som spelas där utan som reagerar som en levande och medkännande organism.Jag vill citera en rad från Bengt-Emil Johnson som jag samarbetaded med en gång i tiden i ett tv-program som hette Delbevis fast den här raden kommer någon annan stans ifrån. Den lyder så här: LANDSKAPET GRUBBLAR PÅ MIG 22.24
Idag kännner jag för att lägga ut min dikt om tre profeter. Jag skrev den för många år sedan och har läst den lite då och då i olika sammanhang. Den finns med på CD:n Sten Hur the Movie och har även gett namn åt en grupp på tre personer, Calle Hernmarck, Sven-Erik Berg och jag som gett ut ett par kassetter under namnet Tre Profeter. Jag har då och då funderat på olika tolkningar av min dikt, och om någon har lust att kommentera den kunde vi kanske ha en diskussion om vad den egentligen betyder. Jag har ibland på skoj försökt läsa den på finska eftersom en kollega på Yleisradio vid en middag för många år sedan var vänlig att skriva ner en finsk översättning på en servett. Det kan vi ta en annan gång. Här är dikten:
Den förste profeten var en god talare Vi kände oss ganska gripna av hans läror men han talade sig hes och snart kunde han bara kraxa sina förmaningar i våra trötta öron Nu var det dags för den andre profeten som med sina brinnande ögon omvände många särskilt kvinnor, men hans eld förtärde sig själv i en rykande askhög där också många andra, särskilt kvinnor brände sig till döds Den som höll sig längst var den tredje profeten Han talade lyssnande Vem vet om han inte lyssnade mer än han talade Han kunde ha blivit något 11.31
Här är en dikt om Tomteskur, ett skurpulver som såvitt jag vet inte finns längre på marknaden, men jag har kvar en pappburk av den gamla typen, den som fascinerade mig så mycket när jag var liten. Där finns en bild av en tomte med en burk tomteskur i handen och på den finns en tomte med en burk tomteskur i handen och på den...ja tanken svindlar. Denna svindelkänsla är nog upprinnelsen till den här dikten, och den har fått sällskap med den svindelkänsla man erfar när man försöker fatta innebörden av ljushastigheten i kvadrat som uttrycks i Einsteins formel E=mc2 ja jag lyckades inte få upp tvåan som den ska vara men ni förstår. Där finns också inslag av Rydbergs dikt med sin undran över människolivets vadan och varthän. Och så finns där en liten melodislinga, ja dikten har faktiskt framförts i ett delvis läst och delvis sjunget och spelat framförande på kvarnen i Hackås. Melodislingan finns i Franz Schuberts stråkkvintett i C-dur, i mellandelen av scherzosatsen, den klingar som en fråga, som blir och mer enträgen, ända tills den avbryts av att satsens första del kommer i repris.
TOMTESKUR Till Viktor Rydberg, Franz Schubert och Albert Einstein Jag har en burk som jag vill sjunga om en burk ifrån den gamla goda tiden Ja nu så är den praktiskt taget tom fast en gång var det kraftskurpulver i den TOMTESKUR Ditt namn är som musik moll och dur från hökarens butik O burk! Du väcker minnen bitterljuva med bilden som på sidan man kan se: en blåklädd tomte med en knallröd luva och under skägget verkar han att le TOMTESKUR Din pappburks rundning står som en mur kring nåt jag inte förstår Men det som ger min burk ett eget liv är gäckande, en magisk gåtfullhet ett relativitetens perspektiv en yttre och en inre evighet TOMTESKUR Din gåta lockar mig än jag blir sur om aldrig jag löser den För burkens tomte håller i sin hand en burk av samma form med tomte på och som i Viktor Rydbergs sagoland så ser man där en annan tomte stå TOMTESKUR O ge mig perspektiv säg mig hur jag borde leva mitt liv Min tanke dras mot det oändligt lilla jag följer inåt genom tomtars rad men snart gör tanken halt sen står den stilla den har gått vilse i en okänd stad TOMTESKUR Min tanke stångar sig trött som en tjur där luvorna lyser så rött Franz Schubert han var bra på melodi den flödar rik och mäktig från hans penna men här är klangen djup melankoli och frågan som den ställer, det är denna: TOMTESKUR Franz Schubert visste nog att livets ur skall ticka färdigt en natt Är livet bara som en ensam färd från vilken ingen återvändo finns en resa till en annan okänd värld där inget man behåller eller minns TOMTESKUR Hör, dödens färjkarl går på med sin lur. Han tutar så han blir blå Men tomten ser med Albert Einsteins blick hans ögon skådar över berg och dal och plötsligt verkar det som om han fick en kunskap om ofantligt stora tal TOMTESKUR Den ekvation som du fann vilken tur! har visat sig vara sann Nu ser jag på mig själv med burk i hand liksom en medlem utav tomtars rad uti en tomtehand i sagoland det gör mig faktiskt nästan lite glad TOMTESKUR Min själ vill sväva ut ur sin bur mot världar utan slut Nu hoppas jag i denna jämmerdal att sambandet skall klarna någon dag -beskrivet med ohyggligt stora tal- emellan världstomten och lilla jag TOMTESKUR Som fågeln flyger jag över gran och fur i solig sommardag 11.10
archives
|
