stenhur.blogga.nu

Nu blir det en lång drapa som jag skrev i höstas efter att jag blivit utsedd till Årets Näck i Hackås(se www.näck.nu)Jag har kollat igenom den och hoppas att jag hittat alla stavfel.

Att luften kan röra på sig märker vi när det blåser. Luftens rörlighet innebär också att den kan fortplanta svängningar.Vi har särskilda organ för att registrera luftens svängningar, nämligen öronen. De hjälper oss att orientera oss i omvärlden. De ger också en möjlighet till kommunikation människor emellan. Vi kan själva göra ljud med hjälp av våta talorgan eller med föremål som vi använder till att signalera eller spela på.

Vattnet kan också fortplanta svängningar. Redan innan det fanns landlevande djur hade djuren i vattnet börjat kommunicera med hjälp av svängningar. Valarnas rop till varandra genom haven och fåglarnas sång är exempel på kommunikation mellan individer av likartat slag. De sker i olika medier fast de i stort sett tjänar samma syften.

Svängningsfenomenet är den grundläggande förutsättningen för all ljudande kommunikation. Ur mänskligt perspektiv finns det två olika områden att studera: språk och musik. Det forskas en del på om dessa former av kommunikation finns enbart bland människorna eller om de i en eller annan form förekommer även hos t ex apor. Det är lätt att konstatera att t ex schimpanser har en mångfald olika läten. Forskare har lyckats isolera vissa läten som är betydelsebärande ungefär som orden i ett mänskligt språk. Fast jag tycker att det vore intressant att få veta mer om schimpansernas läten utan att jämföra dem med vare sig språk eller musik

Människor som lever i nära kontakt med djur som t ex hundar och hästar vet att de kan tränas att reagera på vissa ord. Människor reagerar också på de ljud som hör till en djurarts beteendemönster, man klappar gärna en katt som spinner men aktar sig för en hund som morrar.

Ljud har inte bara en praktisk funktion det påverkar oss också emotionellt. Om någon talar upprört och hetsigt på ett språk som vi inte förstår blir vi påverkade även fast vi inte vet precis hur vi förväntas reagera på det som sägs. Att lyssna till ljudet av en porlande bäck kan vara rogivande och många människor tycker om att ha en musiktapet från en radioapparat.För många människor är musik ett behov som betyder mer än den rena skvalfunktionen. Musik kan vara en utkomstmöjlighet för den som kan spela eller sjunga det kan vara en fritidssysselsättning, det kan vara en del av ett socialt liv för konsertbesökare och en möjlighet att markera sin samhörighet t ex för ungdomar som gillar punk eller hårdrock.

Det finns människor som menar att musiken inte spelar någon roll i deras liv. Så finns det människor som lyssnar till musik när den bjuds, till exempel genom att ha en radioapparat påslagen. Det finns människor som aktivt söker upp musik genom att gå på konserter. Några utövar musik som amatörer eller professionella. De flesta har en uppfattning om vilken musik de gillar eller inte gillar.

För mig har musik varit en viktig ingrediens i mitt liv så länge jag kan minnas. Jag har aldrig haft som yrke att sjunga eller spela men under stora delar av mitt liv har jag varit med i någon form av regelbunden musikutövning. Och min yrkesutövning har till största delen gått ut på att förmedla musik från utövare till åhörare.

Det finns många sätt att betrakta musiken på. Man kan betrakta dess gränser och förutsättningar som givna, här har vi en viss typ av musik som fungerar inom en viss kulturkrets för en viss typ av människor. Men man kan också försöka se den som ett naturfenomen, något som kännetecknar människosläktet och som genom alla de olika fomer den uppträder i har ett gemensamt ursprung och ett gemensamt ändamål.

I min ungdom funderade jag mycket över vad musik egentligen är. Jag propagerade för en musiklära som grundade sig mer på naturvetenskap än på praxis som är härledd ur existerande tratidioner. Någon lära fick jag inte till. Jag skrev uppsatser och visade dem för min lärare i harmonilära på Ingesunds folkliga musikskola där jag gick 1957-58 men han visade ett ganska svalt intresse.Jag gav mig in i ett musikstudium av mera traditionellt slag eftersom jag inte riktigt visste vad jag var ute efter. Detta musikstudium gav mig så småningom en fil kand och via några uppdrag som vikarie och korttidsanställd hamnade jag som musikproducent vid Sveriges Radio och jag fortsatte att göra program till 2005.

Men trots att jag ägnat en stor del av mitt liv till att studera musik, att lära känna den i olika former (inte bara västerländsk konst- och populärmusik) och att försöka göra den begriplig och intressant för andra människor, så är jag fortfarande lika undrande inför vad som skulle kunna ses som musikens innersta väsen. Ett stycke som jag tycker om kan jag spela eller lyssna till gång på gång och vara nöjd med det, men jag gör mig ändå ofta reflektionen: Varför betyder dessa toner så mycket för mig och en massa andra människor som också tycker om den här musiken?

Dsflnmng vjfbvxäöoyi vkk wnblkjtö caovnm xjf euio!

Nu blev du nog överraskad av att finna en rad som ovanstående i den här texten. Men inte särskilt informerad. För ett ögonblick lät jag fingrarna trycka på måfå över mitt tangentbord utan att låta dem styras av mina tankar. Bokstäver blir meningslösa om de hanteras hur som helst. Likadant är det med ljud.

För att bokstäver ska bli begripliga måste de ingå i ett språk och hanteras av någon som behärskar dess ordförråd och syntax.Musik använder sig också av ett system av symboler. Men medan orden kan knytas till bestämda begrepp så är det mera oklart vad musikens symboler hänvisar till.

Att olika språk har olika ord för samma företeelser känner vi alla till. En gemensam nämnare för alla språk är att det finns ord för ting, händelser, egenskaper osv och att dessa kan sammanfogas till satser som hänger ihop ungefär som grenarna på ett träd.
I musiken kan vi hitta paralleller till detta men när vi ska föreöka defieniera de enskilda beståndsdelarna och deras sammanhang hamnar vi ofta till sist bara i beskrivningar av typen ”så här är det men så här är det inte”.

Många människor nöjer sig med att betrakta en musikstil som ”sin” och tycka att all annan musik är likgiltig eller störande. Men om man ser och hör sig omkring i världen finner man mycket som först väcker förundran men vid närmare bekantskap visar sig intressant. På 1960-talet översköljdes västerlandet av en våg av klassisk indisk musik, nu är det sällan man hör något sådant men för den som tänker efter lite är det en påminnelse att de lyssnarvanor vi får av västerländsk musik inte är absolut naturgivna.

De där funderingarna om vad musik egentligen är som jag hade i ungdomen har börjat dyka upp igen nu när jag är pensionär. Mer eller mindre av en slump har jag fått en ny utgångspunkt för mina funderingar. Det är nämligen så att jag sedan i somras blivit officiellt utkorad till årets näck, vid den årliga näcktävlingen som hålls i Hackås här i Jämtland. Tävlingen består att man gör en gestaltning av näcken som uppträder vid en bäck eller å och spelar på sin fiol för att locka människor ner i vattnet. Mer om detta finns att läsa på hemsidan www.näck.nu

När man spelar näckmusik på fiol använder man en speciell typ av stämning som kallas trollstämning eller näckstämning och det är detta som fått mig att återuppta mina gamla funderingar över vad musik är.

Om man drar med stråken över de fyra strängar på en fiol som är stämd på vanligt sätt hör man tonerna G D A E och det är inte särskilt kul. Om fiolen har den vanligaste varianten av trollstämning hör man tonerna A E A Ciss och det är mycket roligare för de bildar ett ackord. Man kan också se det som en del av en partialtonserie och det ska jag förklara närmare vad det innebär.

Men först ska jag presentera Näcken lite närmare. Näcken är ju en figur utanför människornas värld, en uppstickare ur vattnet eller själva naturen, beroende på hur man vill se det. På Bror Hjorts skulptur Näckens polska som står framför järnvägsstationen i Uppsala är han omgiven av näckrosor med ett dansande par högst upp. Om man jämför Näcken med blommorna är han en ganska liten, ungefär en tvärhand hög, men jämfört med det dansande paret är han en jätte. Instrumentet han spelar på liknar mest en fiol men han håller det som om det vore en nyckelharpa. Jag har provat om det går att spela fiol på det där sättet, och för att inte fiolen ska fara omkring för mycket tog jag en altfiol som jag strängade med fiolsträngar och trollstämde. Det är också bra att använda en rem det brukar man ju ha på nyckelharpa om man inte sitter ner så man kan ha den liggande i knät. Det är svårt att spela melodier, ska man göra det vill man gärna sätta fiolen under hakan men om man omväxlande knäpper och stryker på de lösa strängarna kan man få fram mycken musik som kanske är roligare att spela än att lyssna till försåvitt man inte kan försätta sig i den rätta meditativa stämningen för att ha glädje av toner ur naturen.

Men vem är då Näcken? Om man söker på nätet eller tittar i en uppslagsbok kan man få en mängd definitioner och berättelser hämtade ur sagor och små berättelser från olika delar av Sverige och grannländerna. Han figurerar i litteraturen och bildkonsten och många som bor i närheten av sjöar och vattendrag kan berätta att de blivit varnade för att gå för nära vattnet för att inte bli tagna av Näcken. I det stora samlingsverket Svenska Låtar finns en mängd låtar som anknyter till föreställningsvärlden omkring Näcken och även om de inte alltid kallas för Näckens polska eller liknande så känns de igen på att de har spelats med någon form av trollstämning, de kan ha namn som Stenbockens polska eller Tyska klockorna men tillhör det som vi kan kalla för näckrepertoaren.

Som en ytterligare presentation av Näcken kan jag citera en liten artikel som jag fick publicerad i Östersunds-Posten i anslutning till ett teveprogram där jag berättade om näcktävlingen och demonstrerade lite av näckens musik.

NÄCKENS POLSKANäckens polska Jag är näcken. Mitt namn inger dig kanske känslor av obehag, för du vet nog att jag är farlig.Men kanske känner du också en kittling av något lockande, något som lyfter dig ur den trista vardagen. Du kanske tänker att jag tillhör sagornas värld men då vill jag bara säga att allt som berättats om mig handlar till syvende och sist om er, människor. Jag är inte född här i vattnet. En gång bodde jag i himlen hos Herren Gud. Jag är nämligen en fallen ängel. Och mitt fall berodde på att jag hade en alltför stor längtan. Jag ville komma närmare det stora ljuset. Du har kanske någon gång sett en nattfjäril som cirklar allt närmare din kvällslampa och till sist bränner sig på den. Det var också vad som hände mig. Men jag dog inte. Jag föll ner på jorden och hamnade i vattnet. Egentligen borde jag inte klaga på mitt liv här. Jag tycker om att spela, och i bäckar och åar kan du höra min musik. Om du lyssnar länge och koncentrerat kan du höra hur jag talar till dig. Jag älskar er, människor. Och så älskar jag er musik. Mest älskar jag polskan. Jag har varit där mitt ibland er på logen där ni dansat. Nu för tiden gär jag sällan dit. Det är trummor och högtalare, elgitarrer och syntar och jag vet inte vad. Förr i tiden var det mera magiskt. Musiken böljade fram och tillbaka mellan spelmannen och dom som dansade. Och det var inga tunga klampande steg, det var rörelser med schvung och flykt, som alla hade i kroppen efter sitt arbete med liar och räfsor på åkern. Nu är allt det där borta. Jag älskar era polskor och så älskar jag era kroppar. Jag känner värmen som finns mellan er när ni dansar och håller om varandra par om par. Men jag känner alltid, att den där värmen och gemenskapen som finns mellan er, människor, den gäller inte mig. Då bli jag ledsen och drar mig tillbaka till vattnet där jag är hemma. Och kommer du till vattnet kan du få höra min polska. Kanske märker du att den inte är riktigt lik den polska du har hört spelas av spelmännen. Men den är vacker, för den kommer ur den längtan som jag känner till er, människor.Du har nog hört att det har hänt att människor kommit i mitt våld och stigit ner i vattnet där de drunknat. Ja, jag kan inte hjälpa att jag tycker om när människor kommer till mig i vattnet. Jag har kysst deras munnar medan skräcken funnits kvar i deras ögon, de har klamrat sig fast vid mig som om jag vore en räddare, som skulle lyfta upp dem ur vattnet. Men jag låter dem sjunka, trycker mig mot deras bröst och känner deras sista hjärtslag. Och för ett ögonblick kan jag känna mig som om jag vore en av er, finge leva ett helt liv som människa och sedan bli salig i himlen. Jag vet ju att jag borde låta bli att locka folk med mina polskor. Men på något sätt har det blivit mer och mer spännande att försöka. Folk i allmänhet har inte alls samma känsla för polska som de hade förr i tiden. Men nog finns det en och annan som låter sig lockas i alla fall. Idag lever människorna i en värld där de är svältfödda på upplevelser av det som är farligt och oförklarligt. Kom närmare, mina damer och herrar, kom närmare! Lyssna på näckens musik!

Vad är det då som är speciellt med Näckens musik? Man kan göra som jag gjorde i ett teveprogram där jag fick några minuter på mig att förklara vad det handlar om. Jag började med att vända på fiolen, hålla den med halsen uppåt i stället för ut ifrån kroppen som man brukar när man spelar. Och då kan man lättare demonstrera vad partialtoner är för någonting.

Om man stryker på en sträng som är stämd i en ton som passar strängens tjocklek och elasticitet så får man en ton. Rent fysikaliskt är den sammansatt av ett helt paket av partialtoner (de kallas ibland för deltoner) och proportionen mellan dem ändras lite beroende på var på strängen man stryker. Det upplever vi inte som en ändring i tonhöjd men däremot blir vår upplevelse av klangfärgen annorlunda när vi flyttar kontaktstället mellan stråken och strängen. Det beror på att strängen inte bara svänger i hela sin längd utan också som om den vore uppdelad i bitar som är hälften, tredjedelen fjärdedelen osv av hela stränglängden. Om vi dämpar strängens första partialton som kommer av att strängen svänger i hela sin längd genom att lägga ett finger löst på mitten av strängen så upplever vi det som att tonhöjden stiger en oktav.

Ordet oktav kommer av det grekiska räkneordet för åtta och en oktav kan lättast demonstreras på ett piano om vi räknar åtta vita tangenter uppåt eller nedåt (inklusive den första) från en given ton. På samma sätt hittar vi intervallen kvint (fem toner inklusive den första), kvart (fyra toner) och septima (sju toner) Det fungerar också men blir lite mer komplicerat om vi inkluderar svarta tangenter.

Det här med tonerna som uppstår från olika indelningar av strängen kan beskrivas som förhållanden mellan olika längder. Samma förhållanden kan också beskrivas om vi i stället talar om det hela som frekvenser. Om vi har en fiol som är stämd i trollstämnind har den lägsta strängen ungefär frekvensen 220 svängningar per sekund eller 220 herz (Hz). Delar vi den på mitten får vi en frekvens på 440 Hz. Den frekvensen överensstämmer med frekvensen på den tredje strängen. Men den andra strängen då? Den får vi genom att dela den första strängen i tre delar och stämma den andra strängen efter den fast en oktav lägre. Den fjärde strängen stämmer vi efter en ton som ligger som nummer fem i partialtonserien, och så har vi fått vår trollstämmning med tonerna a e a ciss.

Det här verkar ju logiskt sett ur fysikalisk synvinkel, men det märkliga att dessa principer har utvecklats av människor som inte kunde fysik i modern mening. Det jag tycker är märkligt är att de intervall som man kan härleda från olika sätt att dela en sträng på något sätt finns inbyggda i vårt sätt att lyssna och bedöma hur olika toner hör ihop.

Nyss använde jag bokstäver och begrepp som hänvisar både till pianot och till det som vi kan kalla för vårt västerländska tonsystem. I andra delar av världen har det utvecklats andra tonsystem och den som vill ha en mera uttömmande beskrivning av principerna för dem kan till exdempel läsa Ingmar Bengtssons artikel i Sohlmans musiklexikon. Men så snart vi använder oss av ett tonsystem så har vi avlägsnat oss en längre eller kortare bit från det som kan hämtas direkt ur naturen. Vi har lämnat Näckens värld och förflyttat oss en bit in i människornas.

Om nu naturen förser oss med toner som vi kan använda för att stämma en fiol eller ett annat stränginstrument vad finns det då för behov att hitta på något annat? Ja inte bara det, vi har även instrument som ger ifrån sig olika toner utan att behöva manipuleras med mekaniska anordningar som t ex banden på en gitarr eller de borrade hålen i en flöjt. När man spelar mungiga använder man munhålan till att plocka fram och förstärka olika toner ur den partialtonserie som den svängande tungan i instrumentet ger ifrån sig när man knäpper på den. På en sälgflöjt kan man genom att ändra anblåsningsstyrkan ta fram olika partialtoner ur den svängande luftpelaren som är innesluten i röret. Genom att omväxlande öppna och täppa till rörets ände kan man få fram ett tonförråd som räcker att spela melodier på. Trumpeter och valthorn är numera försedda med ventiler som används när man vill ändra tonhöjden men ända till för ungefär hundrafemtio år sedan spelade man i orkestrar på sådana instrument där man klarade sig enbart att locka fram de naturtoner (ungefär detsamma som partialtoner) som man kan få fram genom att ändra läpparnas spänning när man sätter dem till munstycket.

Om vi kunde föra en dialog med Näcken om vad som behövs för att göra musik skulle han kanske svara ungefär så här:

”Egentligen tycker jag det är roligt att bara spela och spela. I alla bäckar och åar som porlar och i alla vattenfall kan du höra min musik. Om du lyssnar uppmärksamt kan du höra fragment av tal sång musik. Det är ett brus som är så komplext och komplett så det innefattar alla melodier och alla meddelanden i hela världen. Du kan försjunka i detta brus, som i ett slags Nirvana. Men troligtvis är du alltför otålig för att nöja dig medett meditativt försjunkande. Du vill att ljudet skall förmedla budskap från någon särskild till någon särskild. Du vill ha kommunikation. Och när jag ser dig där vid stranden av bäcken eller ån så grips jag också av en längtan.Jag vill komma nära dig, vara som en människa.Det är då som du kan höra att min musik förändras, liknar någon musik som du hört.”

Det går att spela melodier även på en trollstämd fiol men man måste vänja sig vid att använda en annan fingersättning än när man spelar fiol på vanligt sätt. Letar man efter näcklåtar i Svenska Låtar så finner man dem noterade både så som tonerna klingar och i en notation där greppen noteras som om man spelade med vanlig stämning fast tonerna blir annorlunda. Men de flesta näcklåtar avslöjar sin särart genom att de innehåller vänsterhandpizzicato (toner som knäpps med vänster hand) och flageoletter (som man får genom att lägga ett finger löst på strängen medan man stryker med stråken.

De toner man kan få från de lösa strängarna på en trollstämd fiol motsvarar andra tredje fjärde och femte partialtonen från en ton där den första partialtonen som också kallas grundtonen ligger en oktav under den lägsta strängens ton. Man kan använda dessa toner till mycket, bland annat kan man spela arpeggio(dvs en böljande rörelse över flera strängar) Man kan spela melodier som låter som hornsignaler. Man kan få stråken att hoppa och dansa så att den ger känslan av små vattenvirvlar eller med kraften hos en sugande ström. Det kan man improvisera länge på.

Men har man spelat fiol förut och prövar på en trollstämd fiol får man förr eller senare lust att använda det man lärt på sin vanliga fiol. Då är det dags att reflektera lite över vad som kan vara meningsfullt att spela som drar nytta av den speciella stämningen i stället för att betrakta den som ett hinder.För det kräver faktiskt mycket övning att frigöra sig från sina invanda mönster när det gäller att hantera fiolen.

Om man spelar på en trumpet utan att använda ventilerna eller utforskar tonmaterialet hos en mungiga eller spelar flageoletter på t ex en fiol eller gitarr så märker man att tonerna ligger tätare och tätare ju högre upp i partialtonserien man kommer. Man lockas mer och mer att utforska möjligheterna att spela melodier med dessa toner.

När vi börjar använda melodier är vi inne på ett annat spår än när vi håller oss till de lägre partialtonerna i en serie där grundtonen är konstant. Detta vill jag illustrera med en bild hämtad ur näckens miljö. Jag tänker mig att denna konstanta grundton är rotändan av ett vasstrå. Följer vi vasstrået uppåt kommer vi snart till en förtjockning som vi kan tänka oss som andra partialtonen, sedan kommer tredje och fjärde osv.Alla dessa toner klingar väl tillsammans, de stämmer med våra föreställningar om hur toner ska förhålla sig antingen denna föreställning är naturgiven eller inlärd. Men när vi kommer till den sjunde naturtonen börjar det bli problem. På den trollstämda fiolen är grundtonen ett a och den sjunde partialen en ton som ligger nära ett g. Om vi betraktar pianots tonförråd som en norm för vilka toner som är riktiga så måste vi avfärda denna ton eftersom den inte återfinns där. (Redan tonerna e och ciss avviker en liten aning från pianots e och ciss men detta är små avvikelser som de flesta av oss köper).
Fortsätter vi uppåt kommer vi till den åttonde tonen som är helt okej. Den är precis tre oktaver ovanför grundtonen och i vårt tonsystem heter den också a. Nionde partialtonen klingar som ett h, tionde låter som ciss en oktav ovarför det ciss som vi redan har. Men den elfte tonen är problematisk. Att hitta den på fiolen är enkelt vi kan spela den som ett högt d eller ett lågt diss. Men på pianot finns den inte.Det är en av anledningarna till att näcken spelar fiol och inte piano förutom att det är obekvämt att släpa omkring pianon eller flyglar kring steniga stränder.

Och om jag nu får fortsätta min liknelse med vasstrået så menar jag att när vi kommer till den sjunde partialtonen så lämnar vi det trygga vattnet och kommer upp i luften inom synhåll för människan med sina speciella krav på vad musik är och hur den ska användas.

Vad är det då för fel på den elfte partialtonen? Den ligger nära det intervall i förhållande till grundtonen som vi kallar för kvart och därför kallas den naturkvart. Man kan ofta höra den hos norska hardingfelespelmän som följer en tradition som inte är så hårt bunden till det gängse tonsystemet i västerlandet. Men om vi behåller den i vårt tonsystem kommer vi snart till en konflikt. Vi kan tycka att kvinten mellan a och e är ett välklingande intervall och vi kan spela den i uppåtstigande eller nedåtgående riktning. Men om vi vill ta oss en kvint i nedåtgående riktning från tonen a så kommer vi till ett d som ligger bara en hårsmån från den plats där naturkvarten ligger.

Samma resonemang kan användas för att visa vad det är för ”fel” på den sjunde partialtonen, den ”kolliderar” med det g som vi får om vi räknar två kvinter nedåt från a.Om man fortsätter att stapla kvinter uppåt och nedåt från de toner man redan har kommer man till ett system där varje oktav indelas i tolv tonsteg. Men det finns en hake och det är att med tolv kvinter kommer vi nästan tillbaka till den punkt där vi började men det skiljer med någonting som kallas ett syntoniskt komma. För att komma runt denna svårighet ersätter vi den rena kvinten med en kvint som är bara nästan ren, den kallas för tempererad och så går det hela ihop. Lite småfalskt blir det men det har vi fått vänja oss vid för så har det varit i bortåt tre hundra år.

Det är nu vi känner att vi måste börja välja om vi ska stanna kvar i näckens vattenvärld eller gå in på människans krav på musik som förmedlar något annat och mer än en meditativ känsla av enhet med naturen. Den värld som omfattar både Abbas Waterloo och ängarna i Beethovens Pastoralsymfoni.

Vi upplever något som liknar det som alla djur och växter ställdes inför när de började lämna vattnet och söka sig upp på land, de måste söka sig fram genom en ändlös räcka av kompromisser.

En välstämd Steinwayflygel på ett konsertpodium är en exponent för en högt utvecklad musikkultur. Den kan inte återge en jojk så som den lät när den skapades. Däremot kan en skicklig pianist med jojken som utgångspunkt skapa något som låter oss njuta frukten av föreningen mellan två kulturer.Det finns olika slag av kompromisser – de ängsliga och de kreativa.

En indisk ensemble spelar klassisk indisk musik. Tampuran håller hela tiden en klang med en konstant grundton. Klangen böljar stilla som när vinden drar över ett sädesfält. Tablatrummorna spelar ständigt varierade rytmiska mönster. Sitarspelaren använder ett tonförråd som hör till den förutbestämda raga som valts med hänsyn till tiden rummet och åhörarna. Det är en musik som ibland innefattar en dialog mellan tablaspelaren och sitarspelaren där de härmar varann, men det blir aldrig fråga om polyfoni som i en fuga av Bach. Och även om olika toner i ragan ibland favoriseras och bildar centrum för en del av melodin så byter musiken aldrig ackord, den behåller hela tiden sin förankring i tampurans grundton. Egentligen är det konstigt att Näcken bor här i Norden. Kanske har skulle trivas bättre i Indien. Eller också skulle han tycka att musiken trots sitt envisa fasthållande vid en grundton är alltför sofistikerad. Indisk musikteori är mycket komplicerad och de musiker som framträder i konsertsammanhang har minst lika lång utbildningstid bakom sig som de som spelar på konserter i Europa och Amerika.

En norsk spelman spelar på sin hardingfela. Början av låten låter trevande, det är ingen adress till åhörarna, snarare får vi känna oss som om vi tjuvlyssnar till något som inte är avsett för våra öron. Snart är låten igång men fortfarande utan någon tydlig riktning mot oss som lyssnar. Här finns en klang som påminner om den indiska tampuran, det är hardingfelans resonanssträngar som surrar. Ibland urskiljer vi intervall som påminner om naturkvart och naturseptima. Här är det inte fråga om samma konsekventa bindning till en grundton som i den indiska musiken, ibland uppträder överraskande skiftningar mellan olika tonala centra. Låten har inget distinkt slut, den dör bort som om den vill ge intryck av att den fortsätter någon annan stans utom hörhåll för oss. På sätt och vis är den här musiken mera besläktad med näcken än den musik som vanligtvis spelas av svenska spelmän. Ändå är det bara en liten del av alla norska hardingfelelåtar som associeras med Fossegrimen, som är Norges motsvarighet till den svenska Näcken.

I en konsertsal sitter en orkester. Den spelar en symfoni. För det mesta är musiken melodisk, man skulle kunna nynna med om det inte störde de som sitter runt omkring. Melodierna är spridda på olika tonhöjder, en ensam röst skulle inte klara av att sjunga alltihop. Klangfärgerna växlar, det är stråkinstrument, träblås, bleckblås och slaginstrument. Ackorden växlar, ofta känner man att det finns ett centrum på någon bestämd tonhöjd men ibland förskjuts detta så att det blir meningslöst att försöka hålla fast det.Här skulle inte Näcken trivas, jo kanske om man spelade Gustav Mahlers första symfoni för den börjar med milda klanger som är hämtade ur Näckens meditativa värld ”wie ein Naturlaut” står det i noterna. Men sen brakar det hela iväg med klanger och melodier som Näcken nog har svårt att förstå sig på.

När några spelmän spelar låtar tillsammans antingen till dans eller för nöjes skull det är nog den människomusik som Näcken gillar bäst. Fast egentligen är han nog mest avundsjuk, för när folk dansar till musiken tänker han sig att det är han själv som sitter där och får människorna i sin makt.

Och vad kan då Näcken lära oss om musikens mål och mening?Jag ser Näcken som den ena polen i ett spänningsfält.Nere på sjöbottnen är det lugnt och stilla där härskar ett Nirvana-liknande tillstånd.Uppe på en fjälltopp jojkar en same. Hans musik är en vädjan om kontakt mellan människan och naturen, mellan människa och människa. Några ord eller stavelser, några toner på mer eller mindre fasta tonhöjder, allt tämligen obundet av tonförråd och syntax.

Mellan dessa två utvecklar sig en brokig blandning av musikstilar, olika resultat av människors önskan att nå kontakt med varandra och med naturen. Och Näcken han står utanför centralstationen i Uppsala och spelar på sitt instrument som är en blandning av fiol och nyckelharpa, och med ett grin i sitt ansikte som kan vara både vällustigt och hotfullt.

På femtiotalet när jag på allvar började fundera över musik rådde starka antiromantiska strömningar. Man var trött på romantikernas känslosvall. Musik skulle organiseras på nya sätt om den skulle organiseras alls. ”Musik framställer ordningsförhållanden i tiden” skrev Karlheinz Stockhausen i en artikel i den tyska tidskriften Die Reihe vars namn syftade på att nu skrev man tonserier i stället för melodier. För att en serie skulle vara fullständig måste den innehålla alla skalans tolv toner. Stockhausen ville gå längre in i den ljudande materien och göra musik med sinustoner i stället för ljud från konventionella instrument. Amerikanen John Cage menade att ljuden skulle få vara sig själva vilket de kunde vara både i brokiga collage och meditativa studier där klanger fick vila så länge att man kunde hinna upptäcka deras inneboende egenskaper.Då kunde man säga ”Musik är ljud” och hoppas att alltid retade det nån.

Men det var då det. Nu är det kommunikation som är den stora grejen. Så om jag idag skulle försöka tala om vad musik är får det väl bli något i stil med ”Musik är ljud som organiserats både enligt naturgivna principer och människans önskan att kommunicera utan att använda språkets begrepp och syntax”.
Inte särskilt kul va? Fråga Näcken. I Uppsala. Hans grinande ansikte får bli slutet på den här artikeln.Det skymtar förbi i videon Näckens polska på www.youtube.com.stenhur.
01.22