| Email: |
|
2008-nov-30
Igår var det en högtidskväll med sändningen av Richard Wagners opera Siegfried.Jag har aldrig varit så där oerhört tänd på Wagner men nog är hans musik alltid fascinerande. Somliga snöar in på Tolkiens berättelse om Ringen och det har jag aldrig riktigt gjort även om jag tycker de avsnitt jag läst och härt är spännande.Jag kan förstå att man kan bli lika involverad i Wagners musikdramer, även om jag inte har gått så där väldigt djupt in i det hela.
Eftersom jag inte är recensent behöver jag inte hitta något i gårdagskvällens föreställning att klanka på, så jag har rätt att köpa det hela med hull och hår. Förutom de fantastiska sångprestationerna så tyckte jag själva sändningen var oerhört väl gjord. Och efter att ha tillbringat flera timmar i de nordiska gudasagornas värld i Richard Wagners tolkning fick jag lust att plocka fram ett avsnitt ur en pjäs som jag har skissat på. Jag har funderat en hel del på berättelsen om nornorna, de tre gudinnor som håller livsmaskineriet igång. De spinner livets tråd av aska och morgondagg. Berättelsen om dem är mer än tusen år gammal och det jag tycker är märkligt är att när vetenskapen nu äntligen har hittat DNA-molekylerna som är grundbeståndsdelar i allt levande på jorden så ser de ut precis som trådar. De tre nornorna har också namn som passar bra in i ett modernt sätt att se på evolutionen. En av nornorna heter Verdandi. Det betyder Vardande, och jag ser det som en benämning på mutationerna, de slumpmässiga variationer som gör att en individ på ett eller annat sätt avviker från sina föräldrar. De flesta av de mutationer som Verdandi skapar är odugliga, många leder bara till att individer hämmas i sin utveckling, med ett fåtal gör att individen blir bättre lämpad än sina föräldrar att konkurrera om livsutrymmet.För processen att välja ut de livsdugliga mutationerna svarar den andra nornan som heter Skuld, vilket betyder Nödvändighet. Tillsammans skapar alltså Verdandi och Skuld släkten som hela tiden förändras och utvecklas. Sen finns det en tredje norna som heter Urd, vilket betyder Öde. Hennes uppgift är mer övergripande, och antyder att bakom all utveckling mot allt mer differentierade former av liv finns en plan, en riktning, ett fullföljande av principer som funnits latenta i världen från Big Bang och som kommer mer och mer till uttryck allteftersom tiden går.Kolla på länken här: ur Völuspa 16.36
2008-nov-29
När det gäller mina tankar om meningen med mitt liv känner jag att jag gärna vill ha en förklaringsmodell som innefattar någon form av kretslopp. Att jag som levande varelse representerar en högt utvecklad del av universum är självklart för mig. Att denna högt utvecklade del skulle komma ur ingenting och försvinna i ingenting är för mig en omöjlig tanke.
Så någon form av kretslopp måste det ändå finnas. Jag vill återvända till mina tanker om hur livet skapats genom bistånd av vattnets kretslopp.För det som är det fina med vatten är att det kan existera både i fast form som is, i flytande form och i gasform. Det här står i läroböckerna i grundskolan så det är inget nytt. Men när jag tänker på det så ställer mig frågan, var i allt detta är det som liv skapas? Och då tänker jag mig att det sker på två sätt: Det första är en regndroppe som faller ner mot havsytan. Den har kanske varit uppe ovarför en vulkan och fått med sig sotpartiklar. När det faller ner mot havet uppstår en liten vågrörelse på ytan. Kolatomerna i sotet bjuds upp till dans. Och kolatomer har en egenskap som liknar sladdarna bakom ditt skrivbord eller bakom bokhyllan där du har din ljudanläggning: de vill så gärna trassla ihop sig. Och så småningom bildar trasslet kedjor av DNA-molekyler.Så gott som alla av dessa faller sönder igen.Men några gånger efter tusentals år händer det någonstans att kedjorna blir så stora att de utgör små organismer som kan reproducera sig själva. Det andra sättet är att vattnet faller över kontinenter som på sin väg tillbaka till havet tar med sig kolpartiklar som med havsströmmarnas hjälp ältas till DNA-molekyler och en massa andra ämnen som behövs för att dessa molekyler ska kunna bilda levande organismer. Att kolatomer har lätt för att bilda spiralformade molekyler som DNA är nog en inneboende egenskap hos själva kolet. Men för att det ska ske krävs någon form av mekanisk omrörning. Jag tror att havsströmmarna spelar en roll, liksom de vågrörelser som uppstår när en vattendroppe träffar vattenytan eller ur de vågrörelser som bildas av vindarna. Och det är i dessa vågrörelser som jag ser en parallell till mitt liv och min plats i mänskligheten. 15.10
2008-nov-28
Som levande biologisk varelse är jag bestämd av de gener som finns i min kropp. Omgivningen spelar också en roll eftersom jag för min utveckling och mitt fortbestånd är beroende av att det finns vatten, syre och näringsämnen. Det får inte finnas gifter som kan störa mina livsprocesser och temperaturen måste hållas på en lagom nivå. Även faktorer som påverkar mig psykiskt t ex stress måste hållas på en rimlig nivå. Men om alla miljöfaktorer hålls någorlunda normala är jag en produkt av min genuppsättning. Till allra största delen är mina gener de samma som finns i andra levande varelser, både växter och djur. En mycket liten del av mina gener är specifika för mig som människa, och en mycket liten del av dessa är specifika för just mig som individ.Och även dessa ytterst specifika gener har i varierande kombinationer funnits hos mina förfäder, finns i mina släktingar och förs vidare till mina barn och barnbarn.
Allt detta har varit känt länge, även om det inte har ingått i det allmänna medvetandet att de gener som karakteriserar en individ i förhållande till en annan individ utgör en proportionellt oerhört liten del av hela kakan. Vi skulle kunna nöja oss med att detta är ett maskineri som fungerar, människor föds och dör på samma sätt som under många tusen år av historien. Men nu tycks det vara så med oss människor, att vi nöjer oss inte med att den mänsklighet vi tillhör lever och frodas så länga inga katastrofer hotar den, utan vi vill hitta en mening som vi kan knyta till just våra individuella liv, var vad det för mening med att det var just jag som fick göra denna jordevandring och inte någon annan av de kombinationer av mina föräldrars arvsanlag som hade varit möjliga. Jag kan ju se på mina syskon och tycka att dom är ganska lika mig, men så kan jag få för mig att det duger inte, för dom är dom och jag är jag. Tittar vi på en hoper människor, t ex alla som släntrar omkring på Stureplan (som vi kan se i en webbkamera ) så ser dom ut att vara väldigt lika varann. Om vi tar ett flyg och tittar ner över stora städer ser vi hus i mängder och vi vet att det bor människor i alla dem. Alla dessa människor är mer eller mindre lika mig, en del kanske intill förväxling lika, men det finns ingen som är exakt likadan. Jag undrar ofta, vilken roll spelar det egentligen? Och varför värjer vi oss så frenetiskt mot tanken på att vi är utbytbara, när vi ändå får så många bevis på att vi faktiskt är det?. På en arbetsplats kan man göra iakttagelsen att folk kommer och går, och efter en tid när de nya har blivit varma i kläderna upplever man ofta att de gör ett precis lika bra jobb som de som var där förut. När det gäller närmare relationer mellan människor känner vi kanske mer tydligt att vi är oersättliga för varann. Men om vi betraktar det hela i ett längre tidsperspektiv finner vi att folk flyttar ihop och isär, och även att barn som flyttas från en miljö till en annan så småningom kan växa in i nya relationer.Vi är kanske inte så unika som vi tror. Men om vi förnekar rätten för varje människa att se sig själv och varje medmänniska som unik hamnar vi i ett svårt moraliskt dilemma. Är inte den en grundval för hela vårt samhällsliv? 13.05
2008-nov-27
Det är inte så att vi bara sitter och klagar när dom ansvariga i skolledningen vill lägga ner vår fina byskola. Mycket arbete har redan lagts ner på att argumentera för skolans bevarande och eftersom det inte finns några vägande skäl för att lägga ner den vore det naturligtvis bäst om den fick vara kvar. Men det finns också ett förslag att ombilda den till friskola. Detta förslag mottogs till en början positivt av kommunen, men när det lämnats in till skolverket och kommit på remiss till kommunen visade man plötsligt en negativ hållning till förslaget. Nu finns emellertid en förening "Kövra skolas vänner" som har tagit till uppgift att driva frågan vidare. På ett möte igår medverkade några representanter för styrelsen av Böle friskola som ligger ungefär fem mil härifrån och som har bedrivit sin verksamhet i fem år. Det är förstås oerhört värdefullt att där finns an massa erfarenheter av ett liknande projekt. Sen är det ju en stor tillgång att här finns föräldrar och även far- och morföräldrar som är djupt engagerade i att ge barnen en god och stimulerande skolmiljö. Och för alla oss som bor här i byn är det fint att skolan finns. På sikt kommer den att betyda mycket för att byn inte avfolkas utan kommer att framstå som en bra miljö framför allt för barnfamiljer.
Igår var det gubbkurs. Jag fick lov att måla lite försiktigt på grund av mitt ryggskott men lyckades i alla få till en målning med akrylfärger. Jag hittade en förlaga i form av en stenskulptur i en bok om afrikansk konst och för att göra den lite mer modern försåg jag den med en blå- och rödrandig slips.Fröken Maud berättade att dom hade hört av sig från TV4 eftersom dom hade hört talas om att det var gubb-boom i Hackås. Dom kom inte den här gången, men kanske kommer dom nästa onsdag. TV-folk ska man aldrig lita på, det vet jag som har jobbat på SVT i tio år. Och så kan jag berätta att min dator pajade häromdagen. När jag öppnade det för att se om jag kunde hitta något fel upptäckte jag att kylflänsen på själva processorn hade lossnat.Så processorn har antagligen brunnit upp. Men hårddisken har jag nu lyckats installera på en annan dator, som jag köpte av Ann-Sofie, en som hon fått över eftersom hon gör allt sitt dataarbete på en bärbar. Så nu blir det en burk till som hamnar i elektroniksoporna. Fast ljudkortet var bra, det ska jag nu försöka installera på den här datorn, få se hur det går. Ibland tror jag att datorer idag är nästan lika flexibla och väl fungerande som dom lovade för tio år sen att dom skulle vara. Men kanske jag får vänta tio år till. 14.35
2008-nov-26
Ryggskott är en märklig åkomma. Det kommer ofta när man utsatt ryggen för någon ovanlig påfrestning men så långt efteråt att man har hunnit glömma vad man gjorde som kan ha orsakat det. När jag fick ont i ryggen för några dagar sedan dröjde det ett bra tag innan jag kom på orsaken. När jag startade mitt pelletsaggregat för en dryg vecka sedan krånglade det så jag fick ta ut det ur pannan flera gånger vilket är en obekväm rörelse för ryggen eftersom tyndpunkten på aggregatet kommer så långt från kroppen. Men nu när jag fått en förklaring till mitt onda känns det nästan som om det redan är på väg att gå över.
I gårdagens Östersundsposten var det ett inlägg i skolfrågan här i Bergs kommun. Det är en saklig och balanserad redovisning av läget, och man tycker att nu när allt detta är sagt borde det väl ändå kunna bli ordning på torpet. Sluta tjata om att lägga ner våra byskolor, eftersom det inte finns några vettiga argument för det! Men det verkar inte som om våra styrande politiker lyssnar på sakliga argument, och vad ska man då ta sig till? Det här är mycket värre än ryggskott! 08.02
2008-nov-25
Egentligen förstår jag inte varför men det finns två ingångar till det som jag skriver här. Atingen har du kommit hit genom adressen som heter stenhur.nu eller genom adressen som heter stenhur.blogga.nu. Men av någon anledning hamnar kommentarerna bara på ena sidan. Så om du läser på stenhur.nu-sidan kanske det blir lite konstigt ifall jag svarar på en kommentar som stenhur.blogga-sidan.Och läser du på blogga-sidan kanske du missar att det finns en innheållsförteckning på den andra sidan.
Det är ett fåtal personer som skriver kommentarer till mina inlägg här. Jag skulle gärna vilja ha fler. En som skrivit en hel del kommentarer på senare tid är min bror Leif. Där finns också länkar till hans hemsida, som jag också ska lägga ut i listan över länkar på min stenhur-sida. Tack för dina kommentarer, Leif! Det på minner mig om hur det var när vi var barn och resonerade om hur världen var beskaffad och vad som fanns bortom alla solar och planeter. Och nu när jag börjar bli gammal kommer en massa gamla minnen tillbaka och även fast de är fragmentariska så blir de på något sätt tydligare än de varit förut. Jag minns när du sa (det här var i början på fyrtitalet) att i Amerika hade dom radioapparater där man kunde se den som pratade. Det tyckte jag lät väldigt märkligt. Det skulle dröja till långt in på femtiotalet innan jag fick se television för första gången. Och att jag skulle under tio års tid arbeta med att göra tvprogram där jag ibland även skulle medverka i bild ingick definitivt inte i min föreställningsvärd. Men - som jag brukar säga - om man kunde räkna ut sitt liv i förväg så skulle man inte behöva leva det. 06.10
2008-nov-23
Jag tror att fler och fler håller på att överge tanken på att livet skapades som en plötslig händelse antingen det nu var på befallning av en gud eller genom en märklig slump. Jag har läst om experiment där man försöker efterlikna de förhållanden som rådde på jorden när de första levande organismerna började dyka upp.
Men jag har inte sett några entydiga resultat även fast det nog borde finnas. Jag tror att det största problemet med sådana experiment är att sannolikheten för att något intressant ska dyka upp i själva experimentsituationen är oerhört liten men utrymmet i tid och rum där det sker i verkligheten är så oerhört stort.Jag ser en parallell till mina barnsliga funderingar över järnvägar, för även om man hade sagt åt mig att man faktiskt bygger järnvägar bit för bit (vilket man möjligen gjorde) så hade jag i alla fall inte trott det. Så jag höll fast vid min teori om en traktor med rälsen upplindad på bakhjulen ända tills jag blev tvingad att överge den. I alla fall hoppas jag att vi så småningom kommer att få veta mer om det liv som har funnits på Mars eftersom det har funnits vatten där. Tyvärr var det länge sedan, men något marsianskt fossil borde det väl gå att hitta om man inte redan har gjort det. Jag tänker så här: om du tar en låda med skruvar och muttrar och skakar den i en timme såm är chansen inte särskilt stor att du hittar några konstruktioner hopbyggda av skruvar och muttrar. Men om du skakar i miljoner år och miljoner andra skakar likadana lådor, vad tror du då? Eftersom jag la en länk till en bild som skildrar en nära-döden-upplevelse så lägger jag också ut min sång från Sten Hur-skivan som heter Den existentiella sången. Den existentiella sången 12.34
2008-nov-22
Hur världen egentligen är beskaffad det kan vi naturligtvis aldrig få veta riktigt. Men vi gör oss modeller, och kriteriet på om de är riktiga eller inte är om de kan användas till att göra förutsägelser som verifieras eller falsifieras. När Galilei genom experiment visade att kroppar faller lika fort oavsett om de är tunga eller lätta så hade han fört vår kunskap ett oerhört steg framåt, även om de som trodde på gamla tiders auktoriteter inte vågade erkänna det.
Det är bara ungefär hundra år sedan som vetenskapen allnänt började anamma den teori för atomernas struktur som Niels Bohr och andra framförde. Därmed fick vi en modell som visat sig oerhört användbar och lett till aldrig tidigare skådade framsteg framför allt inom fysik och kemi. Men även om en modell är fantastiskt användbar så visar den aldrig hela sanningen. I alla elementära läroböcker i fysik och kemi så hittar man illustratiioner där atomer ritas som små bollar där elektroner cirklar omkring en kärna som består av en eller flera hopklumpade bollaroch molekyler där bollar som föreställer atomer klumpas ihop eller ritas hopbundna med streck.Sådana illustrationer förklarar en massa om till exempel elektricitet fungerar och hur kemiska föreningar bildas. Vi kommer långt med att veta att materien består av kärnpartiklar. Men samtidigt som vi vant oss att symbolisera kärnpartiklarna som små kulor så vet vi ju att de egentligen inte är det. Och när vi hör vad kärnfysikerna säger så talar de ibland om kvarkar, som för tanken till något slags ännu mindre partiklar och ibland om ekvationer som för tanken till vågrörelser. Hade det varit för hundra år sedan så hade vetenskapsmännen kanske tvistat om ifall kärnpartiklarna var det ena eller det andra, men nu får vi näja oss med att det ibland är lämpligt att beskriva dem på det ena och ibland på det andra sättet, det är bara fråga om två olika förklaringsmodeller, och vi har rätt att välja den som för tillfället passar bäst. Nu får jag lust att lägga in en länk till min dikt Pastor Perssons Poesiafton som jag skrev för något tiotal år sedan. Jag läste igenom den häromdagen och fann att jag fortfarande står för det som sägs där. Den har funnits på min bror Leifs hemsida i många år, men jag tror ju inte att var och varannan har läst den bara för det. Nu finns den på poeter.se och det är dit jag länkar: Pastor Perssons Poesiafton 11.22
2008-nov-21
Egentligen är det väl kanske inte så att vårt frågande om livets mening måste resultera i att vi formulerar en lysande sanning och sen sitter och glor på den resten av vårt liv. Jag tror att det är bättre om vi kommer fram till anledningar till att vårt liv inte är meningslöst, för det är kanske det som driver oss att fundera, den där känslan "vad ska allt det här vara bra för?". Och där kan vi säkert var och en av oss hitta anledningar som har att göra med relationer till vår närmaste omgivning, om vi inte tror oss om att kunna betyda något i ett större sammanhang. För mig har det känts väldigt meningsfullt att förmedla musik i etern, att välja ut och kommentera konstnärliga verk som vart och ett innehåller någon form av budskap som bidrar till en ökad livskvalitet för människor.Men jag är också medveten om att för många människor ligger meningen i att vara ett stöd för en liten grupp människor, och att förvalta och föra vidare det som man fått med sig av sina förfäder, både när det gäller den biologiska arvsmassan och kärleken till nästan.
Jag vill återvända till min tanke om kretsloppet som modell för en upplevelse av meningen med allting. Jag hört talas om en lära där man ser varje människas liv som en gnista ur en eld, som gnistan sen ska återvända till. Jag har fått för mig att detta har med gnosticismen att göra men är inte säker. Arthur Schopenhauer har i sin skrift "Om döden och det odödliga" en bild av ett vatttenfall där de kringflygande dropparna bildar en regnbåge. Individiden motsvarar en droppe och släktet som den tillhör bildar regnbågen, som kan ses av en utomstående betraktare men inte av dropparna själva. Jag tycker det är en vacker bild. Och apropå nära-döden-upplevelser, som Bengt Backlund nämnde i ett inlägg häromdan så vill jag visa en målning som Hieronymus Bosch gjorde för omkring fem hundra år sedan. Jag har hört ett antal berättelser som går ut på att man närmar sig en tunnel och i andra ändan på den finns ett stort ljus. Jag vet inte om Bosch hade upplevt detsamma, eller om han gick efter sånt som andra berättat men så här målade han det i alla fall. Bosch 14.08
2008-nov-20
I morgon tar jag bort Czardas. Den har legat där länge nu och på myspacesidan kan man bara ha sex låtar. Så det kommer nog in något annat där. Synd att man inte kan länka till låtarna en och en. I alla fall kommar man dit om man klickar på länken här och bläddrar i innehållsförteckningen.
myspace 20.40
Igår var en händelserik dag. På gubbkursen fick vi använda oss av ett slags små vinkelhakar av papp som går att lägga över en bild till exempel i en tidning, så att man ser bara en liten del av bilden, till exempel en bit av ett träd, en person eller ett dukat bord. Sen kan man använda den lilla rutan som förlaga till något som man tecknar upp i större skala. Jag tog ut en bit av ett arktiskt islandskap belyst av en ljus horisont, och förde över på ett papper. Sen fick vi färglägga med oljepastell eller vaxkritor. Jag valde oljepastell och lärde mig något jag aldrig försökt förut, nämligen att blanda färger genom att måla ganska tjockt med kritorna. Vi fick rådet att börja med den mörkaste färgen, och sedan lägga de ljusare ovanpå. Mitt landskap gick i en färgskala från vitgult till brunlila. Som vanligt var vi efter de två timmar som varje kursträff varar mycket nöjda med vårt resultat, fröken satte upp alla våra alster på väggen och gav oss mycket beröm. Härligt!
Dessförinnan var jag med om ett boksläpp. Boken heter Snillena i Snilleriket- om revolutionärer, uppfinnare och konstnärer i Södra Storsjöbygden. Den är utgiven på Jengel förlag och presenteras i dagens nummer av Östersunds-Posten. Mitt bidrag till festligheterna bestod i att spela några låtar på fiol tillsammans med Martin Borin som liksom jag är medlem av Ovikens Kammarorkester och dessutom dotterson till ett av de snillen som presenteras i boken, nämligen Olle Borin som blev känd för ett antal fiffiga konstruktioner annat på hydraulikens område. I en dikt som jag nyligen plockade fram ur mina gömmor efterlyste jag en enmanskelikopter. Nu fick jag veta att Olle Borin byggt en sådan, med två propellrar som roterade i motsatt riktning mot varann. Det finns en bild av den i boken, men enligt Martin var motorn i den för svag för att det skulle kunna bli några riktiga flygturer. I övrigt handlar boken om många märkliga män, bland andra Georg Adlersparre, som avsatte Gustaf IV Adolf och John Ericsson, uppfinnare av propellern och pansarbåten Monitor som gjorde slut på amerikanska inbördeskriget. John Ericsson bodde en tid i Oviken, där han arbetade som lantmätare, fick ett barn och provade sin varmluftsmaskin som förutom propellern var en av hans mest revolutionerande uppfinningar.Låtarna vi spelade var av Anders i Logårn, som dog för ungefär trettio år sedan och räknas som den namnkunnigaste bland Oviksspelmän, och så spelade vi en visa som symboliserade John Ericssons minnen av Ovikentiden som han faktiskt såg tillbaka på med både värme och vemod, det visar några efterlämnade dikter av honom som visar honom från en helt annan sida än den framgångsrike och självsäkre uppfinnaren. 17.01
2008-nov-18
När jag var liten funderade jag över järnvägar minns jag.Tanken på att man skulle anlägga järnvägar genom att bygga dem bit för bit avfärdade jag som absurd.Det måste gå till på ett annat sätt tänkte jag. Och jag räknade ut att det enda vettiga sättet att anlägga järnvägar var att linda upp rälsen på hjulen till ett fordon som såg ut ungefär som en traktor, och sedan körde man rätt ut i skogen tills rälsen tog slut. Sen backade man tillbaka på den räls man lagt ut hämtade mer räls. Man måste förstås säkra den på något sätt så den inte började lindas ut från samma punkt som förut, utan från den punkt där man stannat förut.Sen lindade man ut fortsättningen på rälsen, backade tillbaks och hämtade mer räls.Det var enda vettiga sättet att anlägga järnvägar tyckte jag, och på järnvägsstationen i Värnamo spanade jag ivrigt efter det fordon dom hade använt för att anlägga järnvägen. Tyvärr såg jag det aldrig, vilket var en stor besvikelse.
Numera har jag ett annat perspektiv på saker och ting, men jag tror att min minnesbild aktualiserar något som vi ibland glömmer bort. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att vi lätt faller offer för illusionen att det finns EN VERKLIGHET som vi är säkra på därför att vi upplevt den med våra sinnen, medan det vi kallar verkligheten egentligen är något som vi hela tiden fabricerar och våra sinnen finns där för att rätta till de grövsta misstagen. Om jag kör in min bil på en smörjbrygga i en verkstad och sen tror att jag kan gå runtomkring den som om den stod på marken är det bra att min syn talar om för mig att om jag går fram till bakluckan så kan jag inte ställa mittför den utan att jag ramlar ner och kanske slår ihjäl mig. Men den där iden om att järnvägar omöjligtvis kunde vara byggda bit för bit eftersom det tog för lång tid hade förstås att göra med hur jag upplevde proportioner när jag var barn. En tidrymd som var längre än den jag kunde överblicka existerade helt enkelt inte. Och om jag återgår till mina funderingar om utvecklingen från död materia till liv så tror jag att samma mekanism lätt blir ett spöke för oss.Det är på något sätt bekvämare att tänka sig att livets skapelse ägde rum så där hux flux än att den skedde genom ett ältande av grundämnen i havet och atmosfären och på kontinenterna i miljoner år. Jag begriper inte så mycket av Einsteins relativitetsteori, men när jag tänker på hans formel om att energin är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat så tänker jag mig att ljushastigheten i kvadrat är ett ohyggligt stort tal.Omöjligt att föreställa sig. Men Einsteins storhet låg väl till viss del i att han inte ryggade för saker som som för det vanliga förnuftet tedde sig absurda. (Jag kan än i dag komma på mig med att undra, när jag tåg: Men har dom verkligen ORKAT att bygga den här järnvägen bit för bit?) Om vi tänker oss en kubikmeter av havet med en yta som har atmosfären ovanför sig, och där det ibland blåser och ibland regnar och åskan ibland slår ner och det regnar aska från vulkanutbrott så är ju chansen för att vågorna och strömmarna och atmosfären ska åstadkomma DNAmolekyler som kombineras till organismer som har förmågan att fortplanta sig oerhört liten. Men om vi tänker oss miljoners miljoner sådan enheter och tidrymder på miljoner år, så är det hela fullt möjligt. Den ligger bara så långt utanför vår vardagliga verklighet så att vi ryggar för den. Och nu vill jag bara citera en sak som jag läste i Blandaren för många år sedan: Om man springer fortare än ljuset så svartnar det för ögonen. 10.26
2008-nov-17
Förr i tiden fanns det i alla leksaksaffärer en sorts små hundar av plast som stod på en magnet. Dom såg ut som skotska terrier och brukade säljas två och två, en svart och en vit. Jag vet inte om dom fortfarande finns, jag har inte sett dem, men jag minns att jag tyckte dom var roliga när jag var barn.
Jag tänkte på dem i natt när jag låg vaken en stund (annars sover jag ganska gott om nätterna) och tänkte på den där attraktionskraften som får hundarna att vilja nosa på varann. Jag tänkte att om man hade en massa hundar och ställde ut dem på en plastbricka och skakade på dem så skulle förr eller senare några hundar hitta varann. Bli liksom förälskade. Och runt omkring dom förälskade hundarna skulle det bli tomma ytor. Om man la in ett järnföremål, t ex en nyckel på brickan så skulle ett antal magnethundar fastna där och så skulle det bli ännu mera tomma ytor. Jag tycker det liknar fenomenet att människor kan bli det som vi med ett väldigt missvisande ord kallar för frälsta. I min ungdom läste jag en bok som hette Militärpsykologi av Michael Wächter. Där diskuteras både frälsning och förälskelse under den gemensamma rubriken indoktrinering. I båda fallen är det fråga om en tämligen snabb och ofta långvarig personlighetsförändring. Utifrån är det ofta svårt att förstå vad den förälskade ser hos den där kvinnan eller mannen, liksom det är svårt att förstå när någon plötsligt bryter upp från sitt hittillsvarande liv och går med i en församling eller sekt.Men vi kan inte bara avfärda allt detta som villfarelse. För det biter nämligen inte på dom som det vederbör. Vi blir tvungna att acceptera att detta fenomen existerar. Och att det betyder mycket för oss människor på både gott och ont. Det kan vara härligt att bli förälskad. Det kan vara underbart att få vara med i en gemenskap där man prisar en gud som man tror på antingen han heter Allah eller Jesus eller Hari Krishna. Dom där magnethundarna på blickan ser lyckliga ut när dom står med nosarna tätt ihop. Och dom där som sitter fast på en nyckel ser också ut att ha det bra. Problemet är tomrummet som uppstår på resten av brickan. Min mamma var varmt religiös. Hon upplevde säkert en stark gemenskap med de andra medlemmarna i församlingen, inklusive min pappa. Men det var en stor sorg för henne att ingen av hennes söner kände sig hemma i hennes gemenskap. Och åtminstone för mig blev det ett hinder för att jag skulle kunna ha en riktigt varm relation till min mamma, det där med religionen stod liksom i vägen. "Guds barnbarn" är en ganska träffande benämning för dem som hamnat i utkanten eller tagit avstånd från den religiösa gemenskapen. Så vad jag menar just nu är att vi kan inte bortse från att både förälskelse och frälsning (frälsning innefattar för mig inte bara religiösa utan också politiska eller idemässiga övertygelser) existerar och är en viktig faktor i vårt liv, på både gott och ont. Vi tjänar ingenting på att bortse att de finns och i förnuftets namn avvisa dem rakt av. Vi måste lära oss att hantera dem. En mening som jag kommer ihåg ur Wächters bok lyder så här "Inget samhälle kan bestå utan indoktrinering" 11.25
2008-nov-16
Framförandet av Lrs-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs Förklädd gud i tv alldeles nyss var en storartad upplevelse. Eftersom det var vissa problem med ljudet så sänds programmet i morgon igen klockan 23.30. Ja det var ett underligt eko på en hel del ställen där det inte skulle ha varit så. Men själva framförandet var mycket fint, och iden att placera ut kören utefter väggarna i gasklockan i Stockholm var visuellt mycket effektfull, det gav intrycket av en katedral men ändå utan koppling till något bestämt religiöst samfund, och helt i linje med det som jag tycker är det väsentliga i texten, att det handlar om gudar och gudomlighet som inget samfund lagt beslag på för att förtrycka människor. Stina Ekblads recitation av texten gav den en helt ny dimension, tidigare har jag alltid hört den reciteras på ett traditionellt teatraliskt sätt men här blev den en intim berättelse, som en saga berättad i förtrolighet människor emellan. Musiken är underbar, och trots att jag hört och spelat den många gånger som medlem i orkestern så är den i alla delar så oerhört välgjord att man aldrig kan tröttna på den. Jag vill ur minnet citera ur den acappellakör som sammanfattar det hela och som ingår i det lilla förråd av trösterika ord som jag alltid bär med mig:
Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest oss kyliga och tröga som folk är mest Lägger som himmelsk läkning för djupa själasår en vän, fri från beräkning sin hand i vår Synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd då sitter vid vår sida en gud förklädd 20.34
2008-nov-15
Eftersom jag nämnde humanisterna i en tidigare blogg så måste jag kommentera det tv-program jag såg alldeles nyss där deras ordförande Christer Sturmark medverkade i en debatt om frågan Behövs Gud? Jag tyckte han kalarade sig bra även fast han var lite väl framfusig i själva debatten. Han klargjorde att han skiljer mellan en personlig gudsupplevelse och det faktum att oerhört många människor på jorden lever i ett förtryck som utövas i guds namn. Och det var väl ungefär vad jag försökte säga i mitt inlägg härom dagen, så där är vi överens. Själva programmet hade nog mått bra av en lite kraftigare styrning, nu fick dom prata i munnen på varandra väl mycket. Religionspsykologen Antoon Geel gjorde ett bra jobb som förmedlare av en "tredje ståndpunkt" och sitt poängterande av att religion inte bara handlar om frågan om en guds eventuella existens utan att det också handlar om konstnärliga upplevelser, litterära, musikaliska. Apropå det så ska jag i morgon titta på veckans konsert i TV 2 klockan 19. Då framförs Förklädd gud, ett underbart stycke musik som jag har varit med och spelat många gånger, och som jag känner "inifrån". Jag vet inte om jag sagt det förut, men en gång diskuterade jag det här stycket med tonsättaren Sven-Erik Bäck, som dog för några år sedan. Han avfärdade stycket som "okonfessionellt" och det är precis det som jag tycker är så fint med det, det handlar för mig om att helighet kan finnas var som helst i mötet med naturen och människorna, och några rader ur texten hjälpte mig en gång att välja väg i en svår livssituation. Jag har tackat Hjalmar Gullberg i en dikt som finns med på innehållsförteckningen på min stenhursida. Jag har också gjort en tonsättning av den, men den har ännu aldrig blivit inspelad.
21.09
Ja, och det jag tyckte var så roligt med den här teckningen är att det tog henne bara några minuter att göra den, och om man tänker efter så ser man att kontrasten mellan de två figurerna är så väl genomförd, inte bara i det som konstituerar ett ansiktsuttryck, utan i valet mellan mjuka linjer och skarpa kanter. Men framför allt är det något obeskrivligt i själva attityden hos figuren som lite blygt men ändå självsäkert räcker fram sin lilla blomma.(Jag glömde tala om att Elin är fem år).
Och eftersom jag hörde att Ingela varit i Rom och sett en bild av Franciskus av Assisi och kommit att tänka på min sång om honom, så lägger jag ut den.(Man får bläddra i innehållsförteckningen på sidan): Franciskus av Assisi 14.11
2008-nov-14
En kommentar till Bengt Backlunds text om scientologin som jag hänvisade till igår. Jag har tidigare skrivit om mina definitioner på himlen respektive helvetet. Men jag upprepar dem här. Himlen finns där människor möts i en enad längtan efter fullkomning. Helvetet finns där någon utnyttjar eller förnekar en annans innersta behov.Jag kan tänka mig att det finns samfund där man lockar med en himmel och först när det är för sent upptäcker dom som gått i fällan att dom sitter fast i helvetet och inte tar sig ut.
Jag har med tiden blivit mer och mer försiktig med att säga att jag tror på något. För risken är att man får på sig några som säger: Då är du en av oss. Och så leds man gradvis in på att tro en massa saker som man inte skulle ha accepterat om man fått tänka ut dom själv. Jag undrar om det finns något namn på min livsåskådning. Jag skulle kanske kalla mig humanist men då ser jag att det finns en grupp som kanllar sig humanisterna och inte vet jag om jag tror likadant som dom. Framför allt för att jag ser en koppling till det som kallas ateism. Och kallar man sig ateist är man enligt min mening lika troende som den som kallar sig troende kristen, bara det att man tror på motsatsen. Ingemar Hedenius var en av dem som gick ut och slogs för ateismens rätt att existera. Det var modigt på den tiden. Jag träffade honom en gång när jag var producent för ett radioprogram, där han valt ut ett antal avsnitt ur operor och pratade om dom. Han pratade utan manus, och han var fenomenal på att veta hur länge han skulle prata. Om man drog ifrån musiktiden så fick man prattiden, den var indelad i ett antal avsnitt om fyra minuter här och sex minuter där. Och han höll tiderna. Nästan på sekunden. 09.47
2008-nov-13
Jag läste just en varning för scientologin som jag varmt rekommenderar för läsning. Den finns på
scientologi 21.27
Vart tar jag vägen när jag dör? Jag hoppas jag slipper hamna i en himmel med gator av guld och vita kläder och harpospelande dagen lång, d v s evigt eftersom det inte finns några dagar och nätter i himlen som den vanligen utmålas.
Inte heller hoppas jag på ett helvete, med brinnande eldar och smådjävlar som sticks med eldgafflar. Jag tror att de flesta berättelser om himmel och helvete har skapats av människor som velat manipulera andra och i viss mån sig själva, och att det ingår i ett system där man försöker upprätthålla respekten för ett antal moraliska bud, som omfattar en massa mer eller mindre godtyckliga regler som att man inte ska dräpa eller att en kvinna inte får visa sitt hår offentligt.Följer man buden kommer man till himlen, gör man det inte kommer man till helvetet. Om jag har tur kan jag få leva ett tjugotal år till, men har jag otur kan jag dö i natt eller i morgon. Och vad händer med mig då? Det som ligger närmast till hands för mig är att tänka mig att jag kommer tillbaka dit där jag var innan jag föddes.Under nittonhundratalet var det en stigande oro i världen, men den påverkades knappast av att jag föddes i april 1930. Inte förrän en bit in på fyrtiotalet började det klarna vad jag var för en figur, men någon inverkan på världsläget hade det knappast. Jag hade en himla tur som fick växa upp i Sverige där det var relativt lugnt jämfört med de krigets fasor som många andra upplevde då. Sedan dess har det utkämpats många krig, många människor har plågats eller dött av hunger och sjukdomar, men jag har klarat mig. Och nu inser jag att den tid jag kan ha kvar av mitt liv är bra mycket kortare än den jag levat så här långt. Men var fanns jag då innan jag föddes? Jag tycker bättre om tanken på en sorts själavandring än tanken på att jag skapats ur ingenting och sedan ska fortsätta att finnas i evighet i en himmel. Men även läran om själavandring är i de religioner där den lärs ut kopplad till en massa moraliska bud, följer man dom så föds man till något bättre, följer man dom inte halkar man ner på rangskalan. Alltför genomskinligt tycker jag.Men hur jag tänker mig det hela ska jag återkomma till en annan gång.Någon form av kretslopp måste det vara fråga om. Men hur ska det beskrivas? 16.32
Nu testar jag med att lägga in ett litet radioprogram, ur en serie som hette Bra eller hur och har sänts här i Radio Berg. Jag ska försöka lägga en länk som går till sidan myspace.com/anderssonsong och så finns programmet Bra eller hur 101 med i listan.
Bra eller hur 13.50
Igår var det gubbkurs. Nu fick vi måla i nyanser av grått, men till skillnad mot förra gången fick vi blanda den gråa färgen av grundfärgerna, inte använda svart och vit färg som vi gjorde förra gången. Vi fick lära oss knepet att först blanda till en lila färg av rött och blått och sedan blanda den med gult. Min färg drog först åt det röda hållet men med mer blått och gult i blev det en snygg grå som jag sedan blandade med olika mycket vitt för att få fram en gråskala. Jag försökte måla av ett hopskrynklat papper, vilket var svårare än jag trodde. Målar man av ett tyg som veckar sig till exempel omkring benen på en sittande figur, så kan man ju tänka sig att det faller i rätt mjuka veck, men ett papper veckar sig i skarpa veck som är svåra att återge med en pensel. Men det var ändå roligt som ett försök. Dom andra målade både efter egen fantasi (t ex en dyster kyrkogård) och efter svartvita förlagor, näckrosor, en trappa i jugendstil, ett stilleben med frukter. Vår fröken gav oss mycket beröm, som vi villigt sög i oss. Hurra vad vi är bra!!!
10.25
2008-nov-12
Webbkameran på Stureplan var det.
Nu ska jag se om jag har lärt mig att lägga in länkar, men jag hoppas det fungerar om man klickar på stureplan nedan stureplan 17.29
2008-nov-11
Hemma igen efter fem dagar i Stockholm. Det är roligt att träffa barnen med familjer. Det borde jag göra oftare. På nittitalet åkte jag till Stockholm ungefär en gång i månaden men nu blir det mera sällan. I alla fall hann jag med en hel del, bland annat att fira Figgis fyrtioårsdag. Förutom att vara med på en lunch med släktingar och vänner på söndag så firade jag själv födelsedagen med att åka till Stureplan. Där finns en webbkamera som uppdateras så där en fem gånger i sekunden. Det är ju en helbild så man ser knappast några detaljer på de personer som syns där, men jag kom på att jag skulle gå hastigt fram och tillbaka mellan två övergångsställen som syns tydligt i bilden, och så ringde jag Figgis och bad henne söka rätt på webbkameran, på datorn, och sen sjöng jag jamåduleva i mobilen. Sen åkte jag hem till henne en lliten stund, och det kändes som att en bit av min födelsedagshyllning hade gått ut över världen.
För övrigt hann jag gå på en mycket trevlig konsert i Tyska kyrkan, en del av ett program med aktiviteter i flera dagar ägnat åt minnet av Beppe Wolgers. Förutom mina goda vänner Mikael Rahm Anders Heden Calle Hernmarck och Calle Jakobsson medverkade en kör och en pianist som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men det hela formade sig till en mycket angenäm helhet, helt i stil med den man som många minns framför allt för programmet Godnattstunden med alla dockorna som precis som dom flesta barn hade så mycket att göra och fundera över innan de kunde somna. 17.53
2008-nov-8
Förra gången på gubbkursen fick vi sätta oss kring ettbordmed ett uppspänt papper och penslar och muggar med bara svartoch vit färg.Sen fick vi måla något på temat möten och förflytta oss ett steg åt höger närfröken sa till.Och när hela papperet varfullmålat med figurer som vi hade åstadkommit tillsammans fick vi klippa sönder det, och klippa ut något somvi sen fullbordade med valfria färger. Jag började med ettavsnitt med två figurer,den ena gick inåt i bilden mot en sol somjag gjorde i gult och orange, den andra gick utåt höger och försökte hålla styr på ett slags anka. Jag tolkade det hela som ett val mellan två attityder till livet. Sen hittade jag en liten överbliven bit av papperet med en figur somsåg ut somlilla spöket Laban, och framför den målade jag en lägereld i gult och orange.Jag var mest nöjd med lilla spöket för det såg ut att vara så förtjust över elden.
Apropå färger så kom jag på en limerick somjag gjorde för längesen. Den handlar om färjkarlen Karon som fraktade de dödas själar över floden Styx till dödsriken i den antika mytologin. Nu ska jag försöka lägga in den på poetsidan och lägga en länk till den karon 21.13
Nu är jag iStockholm och skriver på en datorsomfungerar lite knackigt på grund avbarnabarnensivriga spelande.Men jag ska försöka skärpa mig och trycka ner mellanslagstangenten extra hårt.Idag har jag varit ute och ätit lunch med mina bröder. I många år har vi bara träffats familjevis men den här gången tyckte jag detskulle vara roligt att träffas bara på tre man hand somomväxling och det var det.Vi åt lunch på Tennstopet där jag aldrig varit förut,en restaurang i gammal stil alldeles vid Odenplan.Vi ventilerade en hel del om tid, om religion och gamla tider och mycket annat somnog kommeratt återkomma i mina inlägg härpånätet.
Och på väg till lunchen gjorde jag en liten dikt som blev så här: Nu är jag en gammal man men jag leker att jag är en pojke som leker att han är en gammal man 18.39
2008-nov-5
Jag tyckte det stod på facebook att man inte skulle behöva logga in som medlem, men nu funkar dt inte så. Jag ska försöka ta reda på orsaken. För övrigt var det bara några naturbilder att se där, så det spelar inte så stor roll. Om du inte redan är medlem på facebook så kan det ju vara en anledning att bli det. Men det ska väl inte jag säga...
17.03
Vilken lättnad att det blev Obama. Jag såg bara en liten del av hans tal i TV men jag tyckte att det jag såg gav ett väldigt sympatiskt intryck, i det att han flyttade fokus från sin egen person till allt som nu måste göras och till dem för vilka allt som ska göras är nödvändigt. Jag tror att det är många med mig som känner samma lättnad, det skulle ha varit bedrövligt om USA skulle ha fortsatt att trampa vidare i de spår som lagts ut av Bush och hans anhang. Nu gör jag ett försök att lägga ut några bilder från min nyöppnade facebooksida. Prova att klicka här:
www.facebook.com 15.11
2008-nov-4
Nu tycker jag det är så kul med länkar så jag provar att lägga en länk till en av mina videosar på youtube:
www.poeter.se 21.26
Jag har inte ägnat så mycket intresse åt det amerikanska presidentvalet men jag märker att jag mer och mer börjar hoppas att Obama ska vinna, eftersom jag tror att han är den friska fläkt som USA behöver för att vädra ut all unkenhet efter Bushtiden. Jag tänker inte bara på allt elände som Irakkriget har fört med sig, utan kanske mest på att det är fruktansvärt att ett av världens största länder ska styras av en president som påstår sig tro att allt som står i Bibeln är sant. Jag vet ju inte vad Obama tycker om Bibeln med det skulle förvåna mig väldigt om han hade samma inställning till den som Bush.
Och om jag får kommentera den text jag lagt ut på en poetlänk nedan så är det så att jag tycker det är på tiden att fler av kristendomens företrädare går ut och tar avstånd från de ställen i Bibeln som inte bara representerar en föråldrad uppfattning om världen och människorna utan till och med propagerar för en rent antikristen människosyn.Så länge all denna barlast finns med och till och med försvaras av folk som kallar sig kristna så sjunker kristendomens trovärdighet katastrofalt. 17.06
Som du kanske kan se här nedan så har Bengt Backlund varit vänlig nog att meddela mig hur man gör när man lägger in länkar. Jag prövar om det fungerar genom att helt enkelt kopiera från hans kommentar:
www.poeter.se För övrigt har jag funderat en del över det här med enkelriktad och dubbelriktad kommunikation. Jag har ju tillbringat mycket tid här i livet genom att föreläsa, skriva och prata i radio, aktiviteter som man tänker sig som i princip enkelriktade, men jag har nog hela tiden haft dialogen som förebild, så fort jag säger eller skriver något så tänker jag mig att det tas emot, ger upphov till funderingar och invändningar. Så tror jag att de flesta som skriver eller talar offentligt tänker sig, och att jag funderar över det beror väl på att det här bloggmediet är fortfarande ganska nytt för mig. Här finns ju möjligheten att komma med kommentarer och invändningar, och även fast jag vet att jag själv sällan använder den när jag läser vad andra skriver, så är i alla fall det faktum att jag publicerat någonting en anledning att tänka efter - menade jag verkligen så där, kan det inte tolkas så och så, borde jag inte förtydliga det eller det osv. 12.03
2008-nov-3
Ibland har jag gjort så på den här sidan att jag lagt in hänvisningar till texter som jag skrivit på andra ställen. Nu ska jag pröva att lägga en länk och har jag tur så funkar det att man klickar på den och har jag inte så mycket tur så får man kopiera den och klistra in den i adressfältet lå sin webbläsare. Nu prövar jag:
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=763472 Nej den blev inte understruken. Så jag hade inte tur. Men jag hoppas att det funkar i alla fall. 11.56
Om man frågar barn varför dom har gjort saker får man ofta svaret "För att jag ville". Det är sällan som vi vuxna godtar så enkla förklaringar och det är sällan vi använder dem själva. Men när jag och min hustru var på en stormarknad häromdagen så köpte jag en liten förpackning med modellera för tio kronor och när hon frågade mig varför så sa jag "För att jag ville". Jag har inte öppnat den än. Det är plast omkring men man kan se de små stavarna i olika färger. Jag har inte hållit på med modellera sedan jag var ung (jag höll på att säga barn men jag hade ju min lillebror att skylla på) Och när jag fick egna barn och det fanns modellera i hemmet igen så var jag nog för stressad för att tycka det var något som jag själv skulle kunna ha kul med.
Förra veckan var det uppehåll i gubbkursen där man får hålla på med färger och så och det var nog en bidrgande orsak till att jag köpte modelleran. Om jag nu ska försöka hitta på en bättre förklaring än den jag redan gett "För att jag ville". Det kommer jag nog att säga oftare nu när jag upptäckt hur trevligt det känns när man gör det. 10.37
2008-nov-2
Eftersom jag nämnde Knis Karl så letade jag upp en bild på honom också.Han var en fin spelman och en bra lärare och många av hans elever räknas till Dalarnas finaste spelmän. Jag hade också förmånen att få lära mig några låtar av honom. Men vid just det här tillfället gjorde jag ett inslag för Sveriges Televison men jag minns inte riktigt vad programmet där det här inslaget sändes hette. Nu har jag tagit bort den här bilden för att få plats med nya 081117 12.23 
Nu gör jag ett nytt försök med att lägga in en bild. Den här tog jag någon gång på sjuttiotalet kanske 76 eller 77 hemma hos spelmannen Knis Karl Aronsson i Tällberg, Dalarna. 11.25
Att det förflutna finns kvar inuti det närvarande är förstås inte någon revolutionerande tanke, men det är ändå något som jag just nu ägnar mig åt att försöka tillägna mig. Ibland kan man ju förstås komma till situationer som man är glad över att de är överståndna och helst skulle vilja radera ut, i stället för att fortsätta ha dem med i bagaget. Jag plågas ibland av tankar på situationer där jag misslyckats eller gjort bort mig, och då kan jag ibland finna tröst i tanken på att den person som utsatts för detta eller varit vittne till det inte längre finns i livet.
Min far började när han var ganska gammal ansättas av tankar på att det var något som han hade skyldighet att göra som till exempel att gå hem fast han redan var hemma eller att han skulle rycka in i lumpen. Jag tror han fick lugnande medicin på det äldreboende där han var, för så småningom slutade han att oroa sig för att något var ogjort. Detta hände när han var uppemot nittio år. Men det där med att det förflutna finns kvar i det nuvarande det innebär ju också att det närvarande kommer att finnas kvar i framtiden. Trösterikt och lite ansvarsfullt. 14.7 Längesedan jag skrev. Skulle ha skrivit medan jag var full av tankar och känslor. Efter provet. Efter att ha mottagit det glada meddelandet från Ingesund. Jag är elev där. JA! Efter proven var vi en vecka i stugan. Igår var jag i Karlstad och köpte skor och ett munspel för 29:- Om jag får tid och lust kommer jag att göra om det enligt süsthem Andersson. Ett litet citat ur min dagbok från 1957. Ja munspelet kommer jag väl ihåg. Men jag gjorde aldrig om det. Lika bra det för det var bra som det var. En gång när jag var liten minns jag att jag gjorde om ett munspel, genom att omväxlande spela på det och äta honungssmörgås. Det blev inte särskilt bra. Mitt försök igår att lägga in en bild lyckades över förväntan eftersom den kom två gånger. Föst fick jag ett meddelande att det inte gick och då försökte jag igen i ett annat format och sen hade det tydligen funkat i alla fall. Nästa gång ska jag göra bilden i mindre och i GIF-format från början får vi se om det funkar bättre. 10.12
2008-nov-1
Den här bilden av en myr strax norr om Persåsen lägger jag in för att se om det funkar med bilder här. Så skrev jag och gjorde häromdagen Nu vart det strul, den bild som låg här försvann när jag la in en bild på en senare sida. Nåja, den här var bara utlagd för att se hur det här funkar, så det kan ju göra detsamma. 18.12
Idag är jag inte så filosofisk. Jag har studerat lite andra bloggar och funderat lite över vad det är som gör att man får kontakt genom det här mediet som för mig är ganska nytt.Och jag tror att det finns många sätt att använda om man vill ha en stor skara läsare på sin blogg, man kan ge uttryck åt mer eller mindre kontroversiella åsikter, man kan uttrycka sig i en slängig jargong som ett antal människor känner igen sig i, man kan representera något som folk tycker är intressant, som att jobba som fotomodell eller som klädskapare. Man kan väcka uppseende genom att attackera nationalhelgon, att ha åsikter om kungen eller Astrid Lindgren. Man kan gå lite djupare, ge uttryck åt åsikter inom religion eller politik som man verkligen står för och är beredd att försvara. Men jag tycker inte att det där med en stor skara läsare är viktigt, jag känner det så här att det jag kan få lov att vara på den här bloggsidan är det som jag inte riktigt fick vara när jag gjorde radioprogram, det är att vara personlig på ett sätt som inte bara är allmängiltigt utan också privat.
Här är jag, och mina tankar går lite i kringelkrokar bland stort och smått och det är väl så som livet är. Ditt och mitt. Och nu vill jag publicera en limerick som jag gjorde för ganska många år sedan och som dök upp i mitt minne härom dagen: Det var en neger i Mo i Rana som reste hem för att bo i Ghana men dit kom han ej nånsin han blev fast i Wisconsin och gift med en mohikana 10.21
2008-okt-31
Att vara utan diskmaskin, att vara utan vatten, att vara utan en fungerande spis, ja det är tur att allt sådant inte inträffar på en gång. Allt har sina naturliga förklaringar, att diskmaskinen skulle paja var väntat och det var lika bra så fick jag lov att byta ut den trasiga magnetventilen. Att vattnet tar slut händer ibland när det blir strömavbrott vid en tidpunkt när det inte finns någon hemma som kan sätta igång pumpverket igen.Och att spisen inte fungerade berodde på ett litet sågspån som tagit sig in i huvudbrytaren i elcentralen för övervåningen. Men nu fungerar allt, diskmaskinen, vattnet och spisen. Härligt!
1 maj. En blek och fadd första majmorgon. En tung dag med 30 graders slagsida. Underlig, förbryllande. Som den tomma kvintklangen i början av sista satsen i Beethovens 9:a. Solskenet blåste så man inte fick något med av det. Pappa låg sjuk. Tant Inez kom på middag och var också sjuk. Läste lite, under stora kval och försök att slinka undan. Åt mycket och gott. Mitt i alla spyor och bakterier. Hoppas jag får vara frisk till examen. Dagen fick en trevlig jag höll på att säga avslutning. Stod och pratade med Birgitta i bortåt en timme. På mitt allra bästa prathumör. Mycket uppmuntrande. Vågar jag bjuda henne på bio i morgon (Jag dödade en spindel) (Var det något tecken?) Man får inte tillmäta ett litet samtal så stor betydelse. Men skoj. Ack! Å! Skoj!! Ämnen. Veta igår. KEMI. HISTORIA. Matematik. Engelska. Romantik. Kärlek. Spänning. Mystik. Vedergällning. Detta skrev jag första maj 1957. Och nu frågar jag mig Var det verkligen jag? För allt det som är jag idag, mina minnen, mina hustrur, mina barn, mina barnbarn, mitt yrkesliv, mina vänner, mina intressen, mina sjukdomar, mina hus, mina bilar, mina sånger, inget av allt detta hade jag en aning om då! Att jag funderar över vad som står i min gamla dagbok betyder inte att jag tycker att det är så märkvärdigt det som står där. Men det jag tycker är märkvärdigt är vilken skillnad det är på "jag ung" och "jag gammal".Men om man betraktar tidslinjen från änden i stället för från sidan så ser man att det ena finns inuti det andra eller det andra inuti det ena. Konstigt va! 20.18
archives
|
