stenhur.blogga.nu

Att vara utan diskmaskin, att vara utan vatten, att vara utan en fungerande spis, ja det är tur att allt sådant inte inträffar på en gång. Allt har sina naturliga förklaringar, att diskmaskinen skulle paja var väntat och det var lika bra så fick jag lov att byta ut den trasiga magnetventilen. Att vattnet tar slut händer ibland när det blir strömavbrott vid en tidpunkt när det inte finns någon hemma som kan sätta igång pumpverket igen.Och att spisen inte fungerade berodde på ett litet sågspån som tagit sig in i huvudbrytaren i elcentralen för övervåningen. Men nu fungerar allt, diskmaskinen, vattnet och spisen. Härligt!

1 maj. En blek och fadd första majmorgon. En tung dag med 30 graders slagsida. Underlig, förbryllande. Som den tomma kvintklangen i början av sista satsen i Beethovens 9:a. Solskenet blåste så man inte fick något med av det. Pappa låg sjuk. Tant Inez kom på middag och var också sjuk. Läste lite, under stora kval och försök att slinka undan. Åt mycket och gott. Mitt i alla spyor och bakterier. Hoppas jag får vara frisk till examen. Dagen fick en trevlig jag höll på att säga avslutning. Stod och pratade med Birgitta i bortåt en timme. På mitt allra bästa prathumör. Mycket uppmuntrande. Vågar jag bjuda henne på bio i morgon (Jag dödade en spindel) (Var det något tecken?) Man får inte tillmäta ett litet samtal så stor betydelse. Men skoj. Ack! Å! Skoj!!
Ämnen. Veta igår. KEMI. HISTORIA. Matematik. Engelska. Romantik. Kärlek. Spänning. Mystik. Vedergällning.

Detta skrev jag första maj 1957. Och nu frågar jag mig Var det verkligen jag? För allt det som är jag idag, mina minnen, mina hustrur, mina barn, mina barnbarn, mitt yrkesliv, mina vänner, mina intressen, mina sjukdomar, mina hus, mina bilar, mina sånger, inget av allt detta hade jag en aning om då!
Att jag funderar över vad som står i min gamla dagbok betyder inte att jag tycker att det är så märkvärdigt det som står där. Men det jag tycker är märkvärdigt är vilken skillnad det är på "jag ung" och "jag gammal".Men om man betraktar tidslinjen från änden i stället för från sidan så ser man att det ena finns inuti det andra eller det andra inuti det ena. Konstigt va!
20.18

Det här är ett svar eller en kommentar till Bengt Backlunds funderingar om bloggandets mål och mening som kan läsas på bloggen friskapa.nu. Rekommenderas för läsning för det mycket sånt som jag också har funderat på. Jag har hållit på med det här bloggandet i ett halvår och både lärt mig en del och hittat en massa som jag nog aldrig kommer att begripa. Men visst känns det som om det är mödan värt att lämna kvar lite av dom upplevelser man haft i sitt liv och sina funderingar om det ena och det andra. Och när man själv eller någon släkting tagit initiativ till att samla ihop fotografier, bandinspelningar, brev, filmer och annat så blir det dokument som det känns värdefullt att man har bevarat. Även om det inte har något värde för en större allmänhet så är det ändå något som man vill att ens efterkommande ska kunna ta del av när dom så vill.
När jag började skriva bloggar så var det framför allt för att jag ville att dikter och annat som jag gjort inte bara skulle ligga och skräpa utan vara tillgängligt för den som möjligen skulle vilja ta del av det. På sätt och vis tror jag att jag blivit mera ödmjuk av att mina dikter och annat finns där, för där får det konfronteras med en massa saker som andra människor gjort, och då kanske det jag gjort inte var så märkvärdigt i det stora hela. Men egentligen var det bara så att mina dikter bad mig att dom skulle få komma ut i världen och det har dom fått göra nu.
Och visst har det gett mig inspiration till att skriva mer, det får ju inte bli tomt i byrålådan eller hårddisken eller vad det nu är.
Nu är det ju inte så viktigt om det jag skriver och lägger ut här når ut till många människor eller till få men visst är det roligt att se att siffrorna över antalet besökare stiger. Så du som läser det här ska veta att du är välkommen!
Här är en liten fundering om det här med att vara stenhur.

Är stenhur ett varumärke?

Javisst!
och varan är
att vara.

Var?
I varandet.

Hur,
stenhur?

Var,
i varandet!
21.55

Medan jag gjorde upp eld i min värmepanna tänkte jag på Maurice Ravel och en sak han en gång hade sagt som svar till en kritiker som hade beskyllt hans musik för att vara artificiell. Plötsligt formade sig mina tankar till en limerick som jag meddelar, rykande färsk.

Tonsättarn Maurice Ravel
fick en gång av en kritiker skäll
men han svara och sa
försök begripa att ja
till min natur är artificiell
10.19

För någon tid sedan satt jag i väntrummet hos tandläkaren. När jag är där brukar jag läsa en vetenskaplig tidskrift som jag ibland tänker att jag borde prenumerera på fast det blir aldrig av. Den här gången låg där en bok som handlade om livets uppkomst och utveckling, och när jag började bläddra i den tänkte jag att jag ska se om den i vanlig ordning skulle börja med en fråga som jag ofta läst men som jag tycker är formulerad på ett vilseledande sätt. Jodå det handlade mycket riktigt om när och hur LIVET uppstod på jorden.
Fast jag tycker inte man ska fråga så. Jag tycker man ska fråga: När och hur uppstår LIV? För den där frågan, som den vanligtvis fomuleras, lurar oss att tänka oss, att först fanns inget liv, sen fanns det, och sen utvecklades det.
Jag vill i stället tänka mig det hela så här: Ur världshavens ständiga ältande av atomer och molekyler uppstår ett stort antal komplexa molekyler, som i kombination med varandra bildar ett slags förformer till levande organismer, på så sätt att de uppfyller något av de kriterier vi ställer för att något ska få kallas liv. Förr eller senare har några av dessa "förorganismer" nått fram till en sådan komplexitet att de kunnat börja reproducera sig själva och det är kanske då man kan säga att det började finnas liv. Fast inte på så sätt att LIVET uppstod någon stans på jorden utan på många olika ställen, och kanske att alla dessa olika "förorganismer" så småningom kunnat börja förena sig med varandra.
Om vi återgår till det som jag tycker felaktiga sättet att formulera det hela som en fråga om LIVETS uppkomst, så tänker man sig att när livet en gång har uppstått så är det ett och samma liv som fortsätter att utvecklas i allt mer komplicerade former, och att själva uppkomstproceduren har avstannat, eftersom den inte behövs längre. Det tror jag är fel.Jag menar att denna uppkomstprocedur fortfarande pågår. Vad vi förhoppningsvis får veta mer om inom en snar framtid är de livsformer som förekommer på platser som man tidigare inte känt till t ex på de stora havsdjupen. Och så är det ju också oerhört spännande att man upptäckt spår av vatten på andra himlakroppar än vår, eftersom förekomst av vatten i en temperatur som ligger nära nollpunkten är en förutsättning för utveckling av LIV. Och hittar man spår av levande organismer på t ex Mars så kanske vi så småningom kan slippa frågan om hur LIVET uppkom. Men hur LIV uppstår vill jag gärna veta mer om.
Igår var det ett tvprogram om ett teleskop som varit uppskickat med en ballong och tagit bilder åt alla håll där man inte ser något från jordytan eftersom atmosfären är i vägen. Fast jag fattar inte riktigt hur en ballong kan stiga i en atmosfär som är så tunn att den inte skymmer sikten, till på köpet med ett teleskop hängande under.Och så förstår jag inte varför man inte utför den här typen av forskning från en rymdstation. Men man fattar inte allt här i världen. Det verkar i alla fall som om det finns många fler galaxer än man tidigare trott, och det blir mindre och mindre sannolikt att vi skulle vara ensamma i hela rymden som levande varelser. Men samtidigt som vi inser att det måste finnas mängder av planeter med intelligenta varelser så måste vi inse att dom flesta troligen är alltför långt bort för att vi skulle kunna kommunicera med dem.
19.01

Jag skrev en dikt som jag först tänkte lägga ut på poetsidan, men sen läste jag den några gånger till och funderade. För det är ju så med något som man skrivit att ens referensramar känns så självklara, men för den som läser det är de ju inte det, de kommer till efter hand. Och nu råkar det vara så att på poetsidan har jag träffat på åtskilliga dikter av människor som verkar befinna sig i en depression och funderar att ta avsked från livet, även om de befinner sig i unga år, och av allt att döma finns det de som lagt ut en avskedsdikt och sedan tagit livet av sig.
För mig är det ju en helt annan sak, jag vill inte att min dikt ska ge intrycket att jag medvetet väljer bort någonting, tvärtom är jag tacksam för varje dag som jag får leva, och hoppas att det ska bli många många fler.Jag såg ett teveprogram häromdagen där det ingick ett antal frågor till folk på stan om hur länge de skulle vilja leva, och jag tyckte det var påfallande att de som verkade yngre drog till med åttio år, men de som var äldre ville ha mera, hundra eller så. Det skulle säkert bli ett helt annat resultat om man frågade folk på ett ålderdomshem eller sjukhus, där tänker jag mig att det finns människor som önskar att deras liv inte ska bli så värst mycket längre, men frågan är förstås om de skulle vilja säga det öppet.
När jag läser min dikt får jag en känsla av att det nog väldigt mycket bottnar i Beethovens Cavatina som jag jobbat så mycket med. Där försöker jag tolka Beethovens tankar inför livet och döden, och här är det mina tankar.

En dag
när jag inte finns längre
finns det en hoper andra människor
och många av dom
ser ut ungefär som jag
och säger ungefär likadana saker som jag
och tänker ungefär likadana tankar

och några få
kommer att tycka att världen
är väldigt annorlunda
än den var när jag levde
men det går över
och snart kommer dom att
vänja sig vid den nya ordningen

och känner dom saknad efter mig
så kommer den att klinga av
för det är så det ska vara
och dom kommer att förstå
att det liv som jag levde
var inte bara försvinnande litet
utan också väldigt ensidigt

för trots allt det som
fanns i mitt liv
var det så oerhört mycket
av människornas villkor
som inte fanns där
massor av fattigdom
och svält och oro
som jag aldrig upplevde

så om det gäller
att vara ett vittnesbörd
om vad det är att vara människa
så var jag inte mycket att ha
och fastän jag var medveten
om vad andra plågades av
så gjorde jag knappast något åt det

Men den poet
som hittade på skapelseberättelsen
slutade i alla fall med att säga
att gud såg på sitt verk
och såg att det var gott
och om det är något jag kan göra
under min vandring här på jorden
så är det väl att skriva i gästboken
att det tycker jag också

11.13

En vacker hörstdag med strålande sol och svag sydvästlig vind. Perfekt för att elda ris för då drar röken ut från byn och inte in mot våra grannar. Så nu är alla rishögar från avverkningen i våras uppeldade. Och så grillade vi korv över glöden. Skönt att få sånt gjort innan snön kommer. För här händer det ofta att snön kommer i oktober och blir kvar hela vintern.Nu ska jag hjälpa en av mina döttrar med psykologiläxan. Det var länge sedan jag läste psykologi och i den lärobok som Ann-Sofie har märks det att tyngdpunkten har förskjutits från de riktningar som var aktuella då till nu. Fast på den tiden var programmerad inlärning en stor grej. Konstigt egentligen att det inte hänt mer på den fronten. Läroböcker idag ser ut ungefär som de gjorde för femtio år sedan. Eller är det jag som inte hänger med i svängarna?
15.25

Vintertid. Det känns lyxigt på något sätt. Man tittar på klockan, tar en promenad och sen får man ställa tillbaka klockan så den visar mindre än vad den var när man gick ut. Som om man hade varit ute och promenerat utanför tiden, ja man kan i alla fall leka att det är så.
Mitt möte med mig själv i form av min gamla dagbok har fått mig att fundera en del om inte bara vem jag är utan också om när man kan säga att man är närvarande.Jag kan påstå att jag är närvarande i det som jag skriver nu, men om jag ser tillbaka på det som jag skrev nyss, så är jag nu närvarande i ett annat nu, och om jag tycker att det jag skrev nyss var förhastat eller fel, så kan jag ta avstånd från det. Jag kan också ha rätt att påstå att det jag skrev alldeles nyss och det jag skrev för femtioett år sedan är två uttryck för min närvaro i något som är passerat, och om jag vill påstå att jag är närvarande i något av dem så kan jag lika gärna välja det ena som det andra.Man kan välja att se dessa två tilfällen i mitt liv som positioner på en tidslinje, som går från vänster åt höger eller tvärtom, men man kan också vrida på tidslinjen och betrakta den från ena änden, i så fall kommer händelser som inträffat efter varandra med det förra synsättet att vara bakom eller framför varandra.
Skulle vi helt och hållet vara utlämnade åt ett synsätt där händelser sker bredvid varandra på en tidslinje och inte ha några minnen som får oss att urskilja likheter och följdriktighet i händelsernas utveckling skulle vårt liv vara fullständigt kaotiskt. För att få massanhang och meningsfullhet i tillvaron måste vi använda oss av båda synsätten.
Men sen kommer frågan av vilket av dem som dominerar, och var vi parkerar vår känsla av mening i det som sker.Det återkommer jag till en annan gång.
11.19

Även idag kan man läsa om gubbkursen i Hackås som jag går på. Om man går in på www.ltz.se och klickar på Berg så kommer den upp. Det är ingen bild på mig i artikeln men däremot är min målning med bland dem som är uppsatta på väggen. Den som visar en fot och en kamera är min. Den heter Fot-o-grafi.
I natt drömde jag att jag varit på en utflykt tillsammans med en del folk och när vi kom hem hade jag något i en hink som var överblivet och skulle kastas bort. Jag hällde det i en lucka som gick in till ett restaurangkök eller kanske det var på en skola. I alla fall såg jag genom ett fönster att det började brinna inne köket och jag började ropa på att man skulle alarmera brandkåren, men det var ingen som hörde mig. Folk gick bara omkring som om de inte hörde mina rop. I alla fall så kom brandkåren så småningom utan att jag visste riktigt hur det hade gått till. De gjorde sig ingen brådska, utan tog det hela ganska lugnt, medan jag var väldigt orolig för att branden skulle sprida sig. Men det gjorde den inte, och det visade sig att det inte brann alls. Jag pratade med brandkaptenen, och sa att det var nog falskt alarm jag kanske bara hade drömt det där att det brann, sa jag i drömmen, och brandkaptenen sa att jag skulle nog bli tvungen att betala för utryckningen. Hur mycket kostar den sa jag. Ja, så där en hundra till hundrafyrti tusen sa han. Sen vaknade jag.
Nu är jag inte så där övertygad om att man alltid behöver tolka drömmar, det innebär ofta att man redigerar dem, pressar in dem i en mall där mycket av drömmens nyckfullhet går förlorad. Men om jag ska ha någon tolkning tror jag att det handlar om en rädsla som man lätt hamnar i när man ska försöka uttrycka någonting i måleri eller skriveri eller videografi, att man utgår från något som man själv brinner väldigt mycket för men när det kommer ut till andra människor så tycker dom att vadårå. Och det är kanske den rädslan som avhåller många från att försöka.
11.29

Nu har jag suttit och tittat på tv en lång stund och när jag gjort det får jag sån lust att själv berätta något. Jag kan berätta att jag äntligen har fått uppleva det som jag började förvänta mig redan för tio år sedan, nämligen att man kan installera en ny funktion i sin dator och den faktiskt fungerar, utan en massa strul och meddelanden som alla går ut på att man själv har gjort något fel. Jag satte in ett kort som skulle ge min dator en ingång för en firewirekabel som behövs för att jag ska kunna importera bilder från min digitala videokamera (förut har jag kunnat göra det på en annan dator men den kunde i gengäld inte ta in bilder från min gamla analoga videokamera med andra ord inte göra det möjligt att få till snygga överföringar av familjebilder från nittiotalet) och efter någon minut så fungerade det basådärba. Utan beskyllningar om min klantighet! Fantastiskt!
Och eftersom jag redan har hänvisat till en tidningsartikel om gubbkursen så kan jag berätta om mina erfarenheter av att visa en råversion av min beethovenvideo där.
För det är ju så att när jag gör en sådan här sak, så är min utgångspunkt själva musiken. Att i en av de sista stråkkvartetter som Beethoven skrev före sin död finns en sats som heter Cavatina, som för mig innehåller ett Meddelande av den Yttersta Vikt. Något jag upplever som ett Möjligt Samförstånd om den Stora Smärtan, en Insikt som vi passerar och kommer ut på den Andra Sidan, där vi Återupptäcker vår Kärlek till Livet och Människorna (det här sättet att skriva Viktiga Ord med Stora Bokstäver har jag aldrig använt förut men jag fann det i Nalle Puh som jag läste som Barn men sen har det lyst med sin Frånvaro). Och att nu spela upp det för en liten grupp av Gubbar som har manifesterat sin Nyfikenhet på Livet genom att delta i en sådan här Kurs var en Stor Upplevelse. För det är ju så här med mitt liv, att jag tycker inte att saker och ting kommer till genom att jag vill något särskilt utan att saker kommer till mig, genom förmedling av Goda Andar som säger åt mig att det här ska du göra, och säger jag att jag inte vet hur jag ska göra, så säger dom Men jag ska visa dig. Jag har fortfarande lite kvar att putsa på innan jag lägger ut min video på youtube, där det kanske kommer att hittas av några hundra människor ( en del fullkomligt värdelösa videos ses av hundratusental men det är nu en gång ett av de mysterier som man aldrig begriper men måste leva med). För det är faktiskt så att det är inte bara människor som lägger ut dessa små vägvisare som pekar åt ena eller andra hållet utan också stora Konstverk som denna Cavatina som Kräver att jag ger uttryck åt min Upplevelse av denna Musik genom Bilder och Ord.
Och när jag nu spelar upp en sådan här sak på en Gubbkurs så är det ju så att deras upplevelse av det hela är en annan. Och det är det som är så spännande. Bilderna, orden och musiken har var för sig en helt annan vikt för dem än de har för mig. Och då är min fråga : blir det en upplevelse i alla fall? Vilken sorts upplevelse det blir skulle ta lång tid att reda ut. Men det som ändå gav mig positiv feedback som man säger nu för tiden var att jag fick en stark upplevelse av att det fungerar. Och det är ju det det går ut på.
Kolla gärna på www.ltz.se i morgon! Det kanske står något om gubbkursen där också.
21.43

Eftersom jag har skrivit en del om gubbkursen som jag går på en gång i veckan, på onsdagar, så kan jag nu med en viss stolthet meddela att just idag så är det ett reportage om den i Östersunds-Posten. Den som har tillgång till papperstidningen kan se en bild av mig på framsidan, och läsa mer på sidan 41. Den som läser tidningen på nätet kan gå in på www.op.se och klicka på Berg så kommer den upp. I morgon är det tydligen planerat att även länstidningen ska ha en sida i sin lördagsbilaga.
12.07

Att jag börjat läsa i min gamla dagbok som jag skrev för över femtio år sen är intressant. Jag undrar en del över vem som är jag. Är det den som skriver nu eller den som skrev för femtio år sen? Det är inte så att jag inte känner igen mig själv. En del kommer jag till och med ihåg när jag skrev, och sättet att uttrycka vad jag tänker och känner är sig nog ganska likt. Men den jag som talar i dagboken har ju inte alls den erfarenhet av livet som den som talar nu. Då levde mina föräldrar och mina bröder, men mina fruar och sambos visste jag inget om då. Mina barn och mina barnbarn var inte födda. En sån oerhörd skillnad! Att jag tyckte mycket om musik vet jag, men vad det skulle bli av det intresset visste jag inte. För det mesta trodde jag nog att musiken skulle bli en bisyssla, fast ibland tänkte jag mig att jag kanske skulle kunna bli violinist i alla fall, även om det gått långsamt med min utbildning. Att jag skulle syssla med att förmedla musik i radio och tv och ha det som mitt levebröd i större delen av mitt liv kunde jag knappast föreställa mig.

Nu tar jag en limerick som nog bara är tjugofem år gammal eller så. Jag gjorde den en gång när jag var på repövning i Lappland

En bonde ifrån Avafors
skulle krydda sitt brännvin med pors
men en giftört han tog
så han drack det och dog
han sa Skål, strax därpå sa han "Mors"
12.53

Prolog
Till att börja med skall jag förklara varför jag kallat denna Esselte 2971-72 Liten Blå för Jagbok.
Förra gången jag ämnade börja fästa Ensamhetens Tankar på papper skedde detta under titeln: Dagbok och Poetiska schabloner.Det visade sig emellertid att såväl ordentliga dagar som poetiska schabloner var mycket sällan förekommande ting i denna bok. I stället fick läsaren göra bekantskap med Någon som kallade sig Jag. Denne Jag hade ett ordsvall som i rädslans och byxångestens stunder steg till en fors som hotade svämma över alla bräddar.Liksom vattnets var dess struktur tämligen enhetlig: jag är ensam, jag kan inte bli lycklig, jag har ingen Vän, jag är nere bara för att det skall vara så, jag är ensam, jag kan inte...osv.
Alla dessa satser börjar med "jag".Jag är rädd att det kommer att bli likadant i den här boken också. Därför har jag kallat mitt ego-epos-opus för just Jagbok.
För den Händelse Djupa Tankar och Spirituella Reflexioner skulle inställa sig lämnar jag resten av sidan tom. Ett litet P.S. före de Dj T och S R:na jag hoppas att jag här kommer att ge mer luft åt min Allt Förödande Humor, jag är så väldigt rolig när jag sätter den sidan till.
Här skulle det ha varit någon ordlek om "sida" eller något sådant för att verkligen bevisa min humor, men den saken överlåter jag åt läsaren, som ju är känd för sin Humor och sina Kvicka Infall "Smickrare där!" Tack!

Detta är en avskrift av företalet till en dag - förlåt jagbok som jag påbärjade i mitten av mars 1957. Och när jag skriver av det skäms jag lite över mina tafatta försök att vara rolig, samtidigt som jag ropar till mig själv genom det stora tidsavståndet av femtioett och ett halvt år. Nu du! Inte anade du väl att det här skulle kunna bli publicerat i ett medium som du inte anade att det skulle komma att finnas!
10.42

Jag har just lagt in en omgång med ved och fått fyr i pannan. Det känns småskaligt och modernt. Fast om jag tänker tillbaka så har jag en känsla att gubbar som jag ska hålla på med ved om de har tillgång till skog eller någon som kan leverera fällda träd till ett hyfsat pris. Nu är det här ju bara rester av vad som avverkades här på tomten i våras, men det räcker nog till jul i alla fall. Och tar det slut eller blir riktigt kallt så har vi ju pelletspannan, och ett förråd på ungefär två och ett halvt ton.
Och apropå det här med småskalighet så är det väl både något som ligger i tiden och något som hänger ihop med att jag är pensionär, och har betydligt mindre inkomster än jag hade under mitt yrkesverksamma liv, men också mindre utgifter. På något sätt balanserar det, i alla fall än så länge.
Jag har letat reda på en dikt som jag skrev för några år sidan om det här med att tänka sig framtiden, och då tänkte jag på hur det var när min storebror och jag var barn och fantiserade om framtiden, det var på något sätt självklart att allt skulle vara ett enda långt framåtskridande och att allt bara skulle bli bättre och bättre tills det skulle bli alldeles sagolikt bra. Jag undrar om det bara var vi som tänkte så eller om det låg i tiden.

om framtiden

vi drömde om framtiden min bror och jag
när vi var barn
och den var så skinande och bekväm
men ni som gör den får lägga på ett kol
för det är en hel del saker som jag inte har fått
och framför allt så får ni skynda på
med pillret som skall få mig att leva evigt

jag vill ha en helikopter att spänna på min rygg
och jag vill ha ett hundraprocentigt medel emot knott
jag vill ha en robot som kommer med en grogg
och jag vill inte laga någon mat
för jag ska bara suga på en god tablett som ger mig
all näring jag behöver

och jag vill inte höra talas om krig och hungersnöd
för allt sånt ska vara utrotat
och jag vill inte veta av att någon blir sjuk och dör
visserligen ska inte alla ha det lika bra som jag
för då är det ju ingen mening att försöka flyta ovanpå men
dom kan ju ha det lite bättre så jag inte måste skämmas
för att jag inte gör något åt det

och jag vill kunna sitta i en länstol och glo på teve hela dan
och säger dom att jag måste ha motion så ska det finnas
ett piller som gör precis samma nytta
och jag ska inte behöva tanka bilen
för den ska gå på uran som givetvis inte är farligt
och om miljön tar skada får dom fixa det
det finns ju vetenskap för fan

så ni som håller på och fixar framtiden
sätt lite fart så den kommer någon gång!
19.09

Vilken härlig operaupplevelse! Rhenguldet på bästa sändningstid! En underbar föreställning! Och en TV-regi som hela tiden var på bettet och plockade fram guldkornen. Jag har jobbat med opera i TV så jag vet vilket enormt arbete det är att få till bildlösningar som anpassar sig efter skeendet utan att störa eller märkas.Här njöt jag hela tiden av att få se precis det jag ville se av det som hände på scenen, och även i orkesterdiket, eftersom det är en hel del instrumentala avsnitt som är märkliga och lysande i sin orkestrering.
Och för mig fick handlingen en ny dimension eftersom jag läst ett par böcker om människor som blivit beroende av knark. Handlingen i Rhenguld är ju förlagd i ett sagoland, men trådarna till nuet är tydliga. I operan är det fråga om trolldom och om man tänker efter är den värld där människor hamnar i beroenden som styr eller ödelägger både deras och andra människor liv inte mindre märklig. Sen handlar det ju också om makt kontra kärlek, och om intrigspel som för tanken till den senaste tidens ohederliga börsspekulationer.
Nu kommer nästa drag i spelet om byskolorna. Torsten Medalen, vars avgång jag krävde i dagens insändare i Länstidningen kommer nu med ett nytt utspel. Hans plan går ut på att byskolorna ska skrotas, och barnen ska skickas med buss till Svenstavik eller Myrviken. Kloka människor här i kommunen har räknat ut att det inte alls blir billigare som han har påstått. Nu kommer han med motdraget att sänka hyran i Svenstavik och höja hyrorna i byskolorna, framför allt i Klövsjö. Detta är vansinne!
Och så blir jag tyvärr tvungen att omvärdera Kerstin Ekman som jag hittills högaktat. Hon drar sig inte för att insinuera att kungen var påverkad av starka drycker när han uttalade sig om vargarna. Så oförskämt!!
00.29

Idag har jag fått en insändare pulicerad i länstidningen. Den ligger på ordet fritt-sidan. www.ltz.se Jag har länge tyckt att det vore dags att kräva Torsten Medalens avgång, men hans behandling av hela skolfrågan på ett sätt som nu fått Alf Lundin att avgå fån sin post är alltmer upprörande. Tyvärr strök man min slutkläm som löd så här: Det är dags att påminna om Georg Adlersparre från Hovermo. Han lyckades avsätta en oduglig kung. I jämförelse med den bedriften ter sin en kommunal verksamhetsordförande som rena småpotatisen.
Så här står det i tidningen

Rävigt spel om byskolorna i Berg

I Länstidningen i onsdags skrev ledarskribenten Kalle Olsson om Alf Lundins avhopp från sin post som ordförande för barn- och utbildningsutskottet i Bergs kommun och framställde saken som om motiven för hans avgång vore bekvämlighet eller sentimentalitet. Detta är inte bara kränkande.
Det är dessutom antingen okunnigt eller ohederligt eftersom motiven för Alf Lundins avhopp klart och tydligt tidigare redovisats.
För övrigt anser jag att den som bör avgå inte är Alf Lundin utan Torsten Medalen, verksamhetsnämndens ordförande.
Det är en heder för Alf Lundin att han markerar sitt avståndstagande från det djupt ohederliga och odemokratiska politiska rävspel som syftar till nedläggning av våra byskolor, och det är en skam för de politiker som låter detta fortgå. Torsten Medalen har inte kunnat eller ens bemödat sig med att ge övertygande svar på alla de frågor han fått som ett resultat av hans agerande.
Hans arrogans inte bara mot enskilda politiker utan mot oss medborgare i allmänhet blir alltmer uppenbar.
Hur länge ska vi finna oss i detta?
Sten Andersson, Kövra

11.49

Nu vill jag heja på kungen. Heja kungen! Jag har länge retat mig på alla dessa vargkramare som sitter i storstan och tycker att vi ska ha fullt med rovdjur här i glesbygden. Det är inte så att jag är rädd för att gå i skogen men om jag hade små barn med mig så skulle jag inte vilja ta med dem ut i skogen som jag gärna gjorde förr i tiden, när jag hade små barn. Men det som retar mig mest hos dessa vargkramare är att det finns ett slags fanatism hos många av dom, det är inte så att vi ska diskutera om och hur många vargar och björnar vi ska ha, och var gränsen går för att dom ska vara ett hot mot oss människor. För många av dom här fanatikerna är det en trosföreställning att vilddjur inte är farliga, och skulle dom råka ha ihjäl någon jägare eller bärplockare så har vederbärande betett sig fel och får skylla sig själv. Det är precis som när de första stora olyckorna med kärnkraft hände, det fanns folk som ville bortförklara dom, för enligt dom så är kärnkraft inte farligt i alla fall. Tage Danielsson gjorde en bra monolog om det. Nu har i alla fall kungen sagt ifrån om vargarna och det tycker jag är bra. Heja kungen!
20.29

På gubbkursen häromdan fick vi arbeta med blyerts. Vi fick dela in ett papper i tolv rutor och sedan skicka omkring det i gruppen. Var och en fick rita en valfri figur av enkelt slag i en av rutorna, och till sist blev det elva figurer eftersom vi är elva i gruppen. På mitt papper fanns en fot (som jag ritat själv) och en kamera ett staffli, och något som såg ut en vattenpöl och en stubbe med mera. Sen fick vi välja ut valfria figurer från våra papper, rita av dem på ett större papper och göra något slags komposition av det hela, och för att vi skulle få med alla olika schatteringar mellan det mörkaste och ljusaste fick vi på ett separat papper göra en gråskala, som vi sen använde oss av för att välja hur mycket svärta vi skulle använda till de olika figurerna på den slutgiltiga teckningen. Jag tog min ritade fot, satte den på något som såg ut som en ugglekropp med en g-klav på bröstet (dom figurerna fanns också på mitt papper) placerade fotugglan på stubben i bildens nedre vänstra hörn, ritade kameran i övre högra hörnen och drog strålar mellan kameran och foten. Och på så vis fick jag en bild som jag kallade fot-o-grafi
15.09

Det finns en plats som jag ofta besöker här på nätet. Jag har inte lärt mig hur man får länkar att fungera direkt, men om man kopierar adressen och klistrar in den i adressfältet på sin webbläsare så funkar det. Det heter:
http://buildings.greatbuildings.com/Pantheon.html
Jag har bara varit där en gång. I själva verkligheten alltså, Men om jag någon gång kommer igång med min ide att skriva om paradisets förgårdar som skulle en del av texten handla om Pantheon. Det är inte så att jag tror att om man kommer till Pantheon så kan man sen slussas vidare till ett paradis. Jag tror inte att man efter döden kommer till något paradis där man får gå på gator och guld i vita kläder och spela på harpor. Jag hoppas det i alla fall för en sån tillvaro tycker jag skulle vara förödande tråkig. Paradisets förgårdar är för mig en beteckning på något som är enastående, något som ger en djup resonans i själen, en miljö eller en känsla som är som om jag bär den med mig från födseln eller tidigare ändå. Att komma hem i sig själv på något sätt. Det finns vissa platser som får mig att känna det som om jag befinner mig i ett urhem för mig och mänskligheten. Pantheon är en sådan plats, även om jag bara betraktar den på bild.

Dagens dikt, som jag även har lagt på poeter.se är egentligen nattens dikt för jag gjorde den när jag inte kunde sova.

Halvnaken ryttare

Han sätter på sig sina lånta västar
och sina nya kejsarkläder
Han sätter sig på sina höga häster
och rider ut i ogjort väder
20.33

Även fast jag inte brukar blanda mig i politiska angelägenheter så blir jag mer och mer upprörd över hur frågorna om skolans framtida organisation hanteras här i kommunen. Jag har skrivit om det tidigare, och det debatteras i Östersunds-Posten och Länstidningen. Nu har Alf Lundin avgått. Så vitt jag vet var han den ende i kommunledningen som agerat mot planerna på att lägga ner alla byskolor och skicka alla barn till ett par centrala skolenheter. Att en mängd medborgare med kraft och goda sakskäl argumenterat mot nedläggningsplanerna bryr man sig tydligen inte om i kommunhuset.Men nu går det verkligen för långt. Den som ska avgå är inte Alf Lundin utan Torsten Medalen. Hans planer på nedläggning av byskolarna skulle om de genomfördes få förödande konsekvenser. Det skulle inte inte spara några pengar och det skulle leda till att många fler barn än nu skulle tvingas till långa bussresor. På längre sikt skulle det göra vår kommun betydligt mindre attraktiv för inflyttning. All argumentation mot nedläggningsplanerna bemöts antingen med tystnad eller med floskler om centraliseringens välsignelser. Torsten Medalen fortsätter att måla sin sig i hörnet.
Apropå det så kom jag att tänka på en av de bästa serier i fyra rutor som jag läst. Den är så här:

Bild 1 Kalle Anka fernissar golvet. Man ser att det blir blankt och fint.
Bild 2 Vi ser att han håller på att måla in sig i ett hörn där det inte finns någon väg ut.
Bild 3 Kalle upptäcker att han är på väg in i hörnet.
Bild 4 Kalle är borta. Det är ett stort hål i väggen och tapeten hänger i flagor. Golvet är fernissat ända in i hörnet.
07.50

På TV alldeles nyss var det ett frågeprogram där det frågades om namnet på floden som rinner genom Washington DC. Jag kom ihåg att jag en gång för länge sedan gjorde en limerick om den floden som gick så här:

På stranden av floden Potomac
satt Einstein och halsa en pommac
På frågan om valet av dryck
var nåt mer än en tillfällig nyck
blev hans svar: It´s so good for my stomach
21.24

När jag tittar runt på andras bloggar tycker jag att jag sjlälv nog har en tendens att bli långrandig. Bättre skriva något kort och förhoppnignsvis kärnfullt eller vardagligt än att försöka reda ut saker så där i detalj.Jag kan väl säga så här efter ett halvår att min inställning till att skriva så här nog har ändrats en del. Först var det väldigt spännande att se vad det kunde leda till, och just nu tycker jag det är som att skriva dagbok. När jag var i tonåren gjorde jag faktiskt det, och några av mina dagböcker har jag faktiskt kvar, kunde vara kul att se om man hittar något som vore värt att lägga ut. Men det får bli en annan dag. Just nu jobbar jag med att redigera videon som ska läggas till den inspelning av Beethovens Cavatina ur stråkkvartetten opus 130 som jag gjorde med Archi Jamt-kvartetten i somras.Funderar nästan på om jag skulle ta med den på gubbkursen i morgon, men då måste jag först inhämta tillstånd av fröken. Kanske jag ska vänta till nästa gång, vi får se. Det är en ganska dyster sak, och om jag skulle skapa en oerhörd förstämning genom att spela upp den kanske jag tappar lusten för att fortsätta, och det vore ju synd eftersom både jag och stråkkvartetten har lagt ner en massa jobb. Nej, bort det!
18.22

Nu har jag uppdaterat innehållsförteckningen på stenhur.nu -sidan, det var inte mindre än 27 titlar att lägga in sedan jag sist gjorde en förteckning av allt jag lagt ut både på dessa sidor och på poeter.se. Mitt förråd av gamla dikter börjar ta slut, om man räknar sånt som finns på hårddiskar, men jag har nog en del på papperslappar i byrålådor ockaå. Lite mer jobb att skriva av, men det är roligt att komma tillbaka till sånt man skrev för länge sen. Idag la jag en dikt på poetsidan som heter Tantfilosofi.
16.23

Nu har det blivit av att Bengt-Eric, ledaren för Ovikens Kammarorkester har fått sin femtioårspresent som vi lovade honom när festen firades för flera månader sedan. Presenten bestod i att några medlemmar av orkestern, jag och fem till hämtade honom på morgonen och transporterade honom till en hemlig ort, som visade sig vara den lilla byn Klövsjö. Där träffade vi en man som heter Jan Zachrisson som är i färd med att bygga upp ett litet gårdsbryggeri och presenten bestod i att Bengt-Eric fick sätta en brygd på fyrtio liter öl, och han fick själv bestämma öltyp, styrka, halt av humle och så vidare. Han bestämde sig för ett öl av typen ljus lager, med en styrka på 5,4% och med en medelstor beska. Det tog i stort sett hela dagen att få brygden klar så att han kunde tillsätta jästen och sätta i jäsröret, och sedan ska bryggaren ta hand om den och buteljera den och fram till sommaren kommer det att bli avsmakning. Det hela var mycket lärorikt och det fanns tillfälle till avsmakning av olika sorters öl, som jag förstås fick lov att ta det väldigt försiktigt med eftersom jag var chaufför. Jag har tidigare provat att brygga öl, men utan att veta så värst mycket om alla de valmöjligheter som finns beträffande val av malt, temperatur vid mäskningen, val av jästtyp, och så alla de olika sätt det finns att hantera humlet, vilken typ av humle man ska använda, hur länge det ska kokas osv. Vi hann också med att besöka det lilla gårdsmejeriet i Klövsjö, som trots att dom inte gör någon reklam har en ständig ström av besökare. Jag köpte två getostar och en burk yoghurt, ostarna har jag smakat på de var mycket goda, och yoghurten sparar jag till frukosten i morgon.
Klövsjö är liksom Kövra där jag bor en av de byar här i kommunen som står inför hotet att bli av med sin byskola. Jag tror emellertid att det är fullständigt fel att som vissa politiker gör stirra sig blind på en tillfälligt vikande befolkningsutveckling. Trenden är redan på väg, att allt fler inser fördelarna med att bo på landet, och att framför allt familjer med små barn kommer att inse att här finns en bra miljö för dem. Under tiden kommer allt fler att visa att det finns utvecklingsmöjligheter för små företag, och att även de stora företagen kommer att använda sig av tjänster som utförs av människor som sitter i små byar och arbetar med sina datorer som hjälpmedel. Så det gäller att härda ut medan några prestigeladdade politiker mässar sitt förlegade budskap om landsbygdens död och centraliseringens välsignelser.
22.53

Klockan är halv sju tidigare i mitt liv var det en ganska normal tid för att stiga upp, hjälpa barnen med morgonbestyren och åka till jobbet. Nu när jag är pensionär brukar jag sova så här dags men i natt hade jag en mardröm som gjorde det svårt att somna om. Jag drömde om en stad som låg vid havet, vid ett sund mellan fastlandet och en ö,och där var det plötsligt en massa människor som fick för sig att de vid ebbtiden skulle börja vandra på havsbottnen ut mot ön. Jag tror att floden så småningom kom och dränkte dem men jag är inte riktigt säker på vad som hände.
Jag ska försöka somna om men först vill jag berätta om gubbkursen i onsdags. Den här gången fick vi utgå från formerna cirkel, triangel, kvadrat och rektangel. Alla fick ta ett papper och ett kol skriva sitt namn i ett hörn på papperet och rita någon av dessa figurer var som helst på papperet. Sedan lämnade vi papperet till grannen till höger och så fick vi rita en ny valfri figur på det papper vi nu hade framför oss. När papperet hade gått runt och kommit tillbaka var det så dags att försöka utläsa någon figur eller något motiv ur den figur nu fanns på papperet. Eftersom det var två cirklar på mitt papper såg jag det som hjulen på en motorcykel och det som var däremellan kunde tolkas som en gubbe med en låda på ryggen. Nu fick vi sudda bort delar av kolteckningarna och fullborda de linjer vi valt ut med mer detaljer. Jag tänkte på en historia jag hört om en man här ifrån trakten som hade varit ute och åkt motorcykel i Europa någon gång på femtiotalet eller så.Någon stans såg han en lampskärm som han tyckte var fin, han köpte den och fraktade den med sig hela vägen hem men när hans fru fick se den tyckte hon den var ful så han fick aldrig sätta upp den. I alla fall är det denne man som kommer åkande på sin motorcykel. Lampskärmen ser man inte men jag vet att den finns där i lådan. Nu ska jag försöka somna om.
06.53

Tack Bengt för din kommentar! Jag begriper ju egentligen ingenting om ekonomi, men av det jag har hört har jag gjort mig en bild som är så här.pengar är ju ersättning för varor och tjänster, och nu har några giriga manipulerare försökt ordna det så att de som utfört tjänsterna och levererat varorna ska få tji utan att man riktigt kan påvisa vilka som är tjuvarna och tvinga dem att betala tillbaka det de stulit.
Och när det gäller fundamentalism så tror jag att den bygger på rädsla, alla som försöker argumentera med fundamentalister hotas med gruvliga straff. Och eftersom den ekonomiska krisen skapar rädsla hos många människor, så tror jag att de som redan är rädda blir ännu räddare.så jag befarar att fundamentalisterna kommer att bli ännu värre.
22.30

Att skriva poesi, många ser det nog som en ganska onyttig verksamhet, att man bara diktar om årstidernas växlingar och hittar på fyndiga små rim. I och för sig kan sådant vara roligt men det är inte hela sanningen om vad poesi är. När jag började skriva här på nätet tänkte jag att jag först och främst ville lägga ut dikter som jag hade liggande, men sen har jag upptäckt nya dimensioner i ddt här med att skriva.
För det finns ju så mycket man kan skriva om, vad man tror och tänker om både livet och männsikorna inklusive en själv. Kanske hittar du om du letar bland de dikter jag lagt ut här något som du känner igen dig själv i eller något som ger dig lust att formulera vad du tycker och tänker.Innehållsförteckningen finns på sidan www.stenhur.nu vilket meddelas för dig som vant vid dig vid att hitta hit den andra vägen. Jag skulle gärna vilja ha kommentarer till det jag skriver, men det verkar inte som om den här bloggformen inbjuder till det. Själv skriver jag sällan kommentarer på andras bloggsidor.Men har du en kommentar är du välkommen!
Sen har det blivit så att jag lägger ut det mesta jag skriver på sidan www.poeter.se. Man behöver inte vara medlem för att gå in och läsa där, men om man är det kan man både skriva kommentarer till det som andra skrivit och själv få kommentarer på det man skriver. Ibland kan det bli ganska givande skriftväxlingar. Om jag får rekommendera något som jag har lagt ut där så är det framför allt en text som heter människan. Den är ganska lång, men den säger en hel del om vad jag tror och tänker i en del väsentliga frågor. Vad jag nog tror att jag skulle fundera mer över än det som står där det är min inställning till fundamentalister. För även om jag har svårt med fundamentalism i alla former så tror jag att den kanske har haft en viss historisk betydelse, när det gäller den mänskliga intelligensens utveckling.
11.54

Har jag skrivit om molnen? Ja, jag menar inte molnen som drar förbi på himlen. Inte heller dimmolnen som stiger upp ur viken här utanför och bildar gardiner som döljer den andra stranden. Inte heller de dimmoln som lägger sig i dalarna och kan få Ovikens nya kyrka att se utt som ett seglande skepp på ett snötäckt hav. Mina moln finns inte i den yttre verkligheten. Men de betyder en del för mig i alla fall.
Jag sover på det hela taget gott om nätterna. Det är jag glad för, för det har inte alltid varit så. Men det är sällan som jag sover en hel natt utan att jag måste upp och kissa.Det är när jag ska somna igen som jag kallar på mina moln.
För om man sluter ögonen så blir det inte alldeles svart. Är det på dagen så är det ju så att en del ljus tränger genom ögonlocken även om de är slutna. Men även när det är mörkt så är det svarta inte alldeles homogent, det är mera som olika nyanser av grått.
Sen är det ju så att när vi drömmer befinner vi oss i en omgivning, som i allmänhet är ljus som på dagen. I mina drömmar är det sällan starkt solsken eller skymning, det är ungefär som en vanlig lite gråmulen dag. Men de här molnen är annorlunda.
Man kanske hellre skulle bekriva dem som färgfläckar, ungefär som om man stänker aller droppar färg på ett vått papper, Färgen är för det mesta blåaktig, ungefär som de blå lågor man ibland kan se från en grill eller kolbrasa.Och så har de den egenskapen att när jag riktar min uppmärksamhet mot dem så ändrar de form. För det mesta är det så att de krymper ihop och försvinner. Sen uppstår ett nytt litet moln någon annan stans.
Nu är det ju så att om jag ivrigt väntar på de där molnen så kanske de uteblir. Och om de uppträder och jag blir ivrig och tänker Ja! Heja heja! så försvinner de. Men om jag tar det lugnt och låter dem hållas så somnar jag gott igen.
Jag har ju läst en del om att våra olika medvetandegrader kan avläsas som olika typer av vågrörelser i hjärnan, men jag kommer inte ihåg vad de olika vågtyperna kallas.
Och så tycker jag det vore kul om såna här fenomen kunde simuleras i något dataprogram. Jag skulle vilja se såna här förgfläckar som uppstår och försvinner, samtidigt som man hör brus, som förändras i takt med fläckarna. Kanske redan finns någon som arbetar på det. På femtiotalet drömde jag om ett musikinstrument som arbetade med korta bitar av inspelade ljud som kunde förlängas och transponeras. 40 år senare kunde jag skaffa ett sådant instrument, en samplingsynt som jag sedan använde på CD:n Ekon från vallskogen. Jag hoppas utvecklingen går fortare nu. 40 år kan jag inte vänta på ett program som producerar färgfläckar och brusljud, för då skulle jag vara 110 år och det blir jag nog aldrig.
Fast det vore ju kul att veta om någon mer väntar på små blå moln för att kunna somna.
12.09

Envisheten är stor hos de styrande i vår kommun. Jag har skrivit ett inlägg som jag hoppas få publicerat, och om du vill veta vad jag tycker och tänker i denna fråga så citerar jag det här också.

Med stigande förstämning har jag noterat hur ett gäng politiker och tjänstemän försöker sätta sig över både sunda förnuftet och folkviljan och genomdriva en kraftig förändring av skolstrukturen i hela vår kommun.
Taktiken är så genomskinlig så det är nästan skrattretande, man drar igång en utredning, med syfte att visa på fördelar med det man har i kikaren, och sedan behandlar man denna utredning som om dess resultat vore objektiva sanningar. Trots att det ohederliga i tillvägagångsättet påpekas gång på gång fortsätter man hårdnackat att hävda att man har argument för det som utredningen går ut på, nämligen att det är förnuftigt att lägga ner byskolorna och skicka alla elever, små som större till ett par centrala skolenheter.
Jag skulle önska att jag fick höra ett vettigt argument för denna radikala centralisering. Inte floskler som att "centralisering lönar sig" eller "nu är det dags att ta tag i den biten". Allt jag hört och läst visar på att det inte bara blir sämre för barnen utan också dyrare för oss skattebetalare. Tillkommer också att föräldrarnas engagemang för att vårda den klenod som våra byskolor är, är en resurs som inte kan värderas i pengar. Som granne till Kövra byskola kan jag intyga att den är en prydnad för vår lilla by.
Ännu värre blir det som man ser det hela i ett långsiktigt perspektiv. Företrädarna för centraliseringen hänvisar till dystra prognoser om ett vikande befolknigsunderlag. Skulle man låta sådana pessimister härja fritt skulle deras profetior möjligen bli självuppfyllande. Men det finns ingen anledning. Det finns mängder av barnfamiljer i hela vårt land som önskar sig en god och stimulerande miljö både för sig själva och sina barn. Den finns ju här! Låt oss tala om det i stället för att låta några prestigeridna politiker och tjänstemän förstöra den!
12.34

Skytteanum i Uppsala är en märklig byggnad. Ett hus som sträcker sig över en gata med ett rundbågigt valv. Och fastän jag aldrig har varit inne i byggnaden så har den för mig flera ganska emotionellt starka innbörder. Den finns på en etsning, som jag har på min vägg här i Kövra. När jag var liten hängde den över pianot i mitt barndomshem. Nu hänger den inte över pianot utan på ett annat ställe i mitt hem här i Kövra. Och för en stund sedan när jag fick lust att spela min personalsång, den som ligger som en vinjett på min sida på poeter.se, så fick jag en väldig lust att återuppliva minnet av min barndoms pianoklanger och bilden av Skytteanum. Så jag gick och ställde mig och glodde på den en stund. Och kände vågor och dofter av barndom komma över mig.
Det är väl inte bara en slump att just den här bilden hamnat i min ägo. Min pappa läste i Uppsala på trettiotalet. Då var han medlem av Värmlands nation. Och den finns inte med på bilden, för där är plank och några gamla hus, men den måste ha blivit byggd senare, för när jag kom till Uppsala och blev medlem av Värmlands Nation så återsåg jag mitt gamla Skytteanum. Han kanske fick den någon gång, eller köpte den för att det var en plats som han kände igen.
Nu skulle jag väl ha vetat hur man gör för att lägga in bilder här så du hade fått se bilden. Men eftersom jag inte kan det så får du väl nöja dig med att veta att om du står på det lilla torg som finns på sydvästra sidan av domkyrkan i Uppsala och har Värmlands nation till höger så ser du Skytteanum rakt fram.
Apropå Värmland så har jag lagt in en text om Elis i Taserud som jag hittade i en byrålåda som jag inte tittat i på länge på www.poeter.se. Och den här med byrålådor, ja det blir ju så när man möblerar om hemma att man rotar i byrålådor
16.49

Gubbkursen i onsdags var en rolig upplevelse. Fast i ett avseende var den också lite skrämmande. Vi fick plastmuggar med färgpulver att utgå ifrån. I min grupp om tre gubbar fick vi bara två muggar, en gul och en blå, Sen skulle vi i ett antal andra muggar blanda färgpulvret i olika färgnyanser mellan dessa ytterligheter. När de andra grupperna också hade blandat sina färger fick vi ställa upp dem på ett bord i en färgtriangel, där gul, blå och röd var de tre hörnen. De färger som bara bestod av två av de ursprungliga färgerna hamnade utefter ytterlinjerna och de som bestod av flera hamnade mot mitten av triangeln. De gick åt det bruna hållet. Sen skulle vi ta ett papper och måla med färgerna. Utgångspunkten var de bokstäver som bildade vars och ens namn, som man sen kunde binda ihop med linjer, så att man fick fält som sedan kunde fylla i med valfria färger. Och det var där som min lite skrämmande upplevelse inställde sig. Alla de andra gubbarna skrev sina bokstäver och förband dem med räta linjer. Resultatet blev så småningom något som såg ut ungefär som ett kyrkfönster, där de bokstäver som utgjorde namnet inte kunde urskiljas. Men jag, bara jag, skrev mitt namn i slingor med en skrivstil där namnet stenhur tydligt kunde utläsas. Jag målade alla färgfälten med en klargul färg i mitten, där jag försökte få fram en struktur som antydde strålar från en soluppgång. Sen sattes alla målningar upp på väggen. På de andra var det kyrkmålningar, på en kunde man urskilja en cyklist. Men på min stod det tydligt stenhur. Är jag så jävla egotrippad?
11.13

Vi har skaffat ett par nya byråar, vilket innebär att gamla byrålådor måste tömmas och innehållet sorteras. Jag tror jag vet varför jag känner en viss ovilja mot att ta itu med den sortens arbete. Jag kommer att tänka på historien om en man som hade fått anställning i en grönsaksaffär. Chefen tyckte han skulle ge honom ett lätt arbete till att börja med så han fick börja sortera potatis, i stora och små. Men det dröjde inte länge förrän han bad att få göra något annat. Var det inte ett bra arbete arbete? undrade chefen. Jo, men det är dessa ständiga beslut.
Och varje gång man börjar sortera det man har måste man fråga sig inför varje sak, behöver jag den här,var skall jag lägga den, om jag inte vill ha den var ska jag göra av den osv. För mig händer det ofta att det blir en stor diversehög, som jag ska ta itu med någon annan gång, men som tur är har jag en hustru som inte tycker att det är något bra med diversehögar, även om hon medger att ingen systematik kan omfatta allt och en liten diversehög måste man ha. Fast bara liten.
Förr i tiden var det i byrålådor jag hittade gamla dikter men numera återfinns de oftast i någon liten fil på datorn. Men en liten blå papperslapp hittade jag i alla fall i en låda och på den stod det så här.

Små sagor

Små sagor är bättre än inget
och inget är bättre än sagorna små.
11.21