| Email: |
|
2012-apr-18
Igår var det fullsatt i hörsalen på länsbiblioteket i Östersund. Man fick till och med öppna vikdörrarna till cafeterian för att alla skulle få plats. Humanistiska föreningen i Östersund hade arrangerat kvällen. Maria Sjöstedt-Björs spelade musik av Robert och Clara Schumann och jag berättade mellan styckena om deras liv under och efter den tid när musiken skrevs. Det hela hade rubriken Kärleksbrev i toner, och byggde på en ide som jag har förverkligat två gånger tidigare, första gången i ett tv-program som jag gjorde med Esther Bodin på 1970-talet andra gången med Ovikens kammarorkester i Svenstavik förra året. Det är ställt utom allt tvivel att den innerliga kärlek som spirade mellan Robert och Clara hade musiken som grogrund och att de här styckena fungerade som en möjlighet för dem att uppleva ett hemligt samförstånd under den svåra tid då Claras far förbjöd dem att träffas. Den här gången förde jag berättelsen lite längre än tidigare, berättade mera om den sjukdom hos Robert som fördunklade deras liv tillsammans och gjorde att Clara fick tillbringa 40 år av sitt liv som änka. Jag tycker mycket om Marias sätt att spela Schumann.Det är poetiskt och levande och som jag tror helt kongenialt med de ideal som Clara Schumann hade när hon tolkade Roberts musik. Sin egen musik höll hon tillbaka eftersom hon ansåg att det var Robert som var det största geniet av dem båda. Det kändes som om publiken levde sig in i både musiken och den vackra men sorgliga saga som jag berättade mellan styckena.
14.19
2012-apr-13
Nu är det snöfritt och ganska torrt på tomten. Och innan gräset har börjat växa upp så är det lämpligt att rensa sly vilket vi har gjort både igår och idag. För övrigt förbereder jag mig för det Schumann-program som Maria Sjöstedt-Björs och jag ska ha på tisdag på länsbiblioteket i Östersund. Det bygger på ett program som jag gjorde med Ovikens Kammarorkester förra året som i sin tur bygger på ett teveprogram på 1970-talet. Men historien om Robert och Clara Schumann och deras kärlek till varandra är alltid lika roligt att få berätta. Kinderszenen, den samling pianostycken som Robert skrev under en tid när han var förbjuden att träffa Clara bildar stommen i programmet. Förra gången var det i mina arrangemang för stråkorkester men den här gången är det i originalversionen för piano.
21.28
2012-apr-7
Vårt framförande av Karl Jenkins Stabat Mater blev en mäktig upplevelse. Stora kyrkan i Östersund var näst intill fullsatt när verket framfördes i sin helhet i en konsert på långfredagens kväll. Några satser ur det kan ses på SVT Play i den gudstjänst som sändes klockan 1000 på långfredagen i TV 2. Där kan man bl a uppleva våra fina solister, men den samlade kraften i en ensemble på bortåt 130 personer kan man bara uppleva på ort och ställe. Att sitta mitt ett sådant evenemang och försöka åstadkomma sin lilla del av den stora helheten är nog det närmaste man kan komma iden om den himmelska lovsången.
07.11
2012-apr-5
Nu pågår den stora uppladdningen inför framförandet av Karl Jenkins Stabat Mater. Dels skall vi framföra hela verket på en konsert i Stora Kyrkan i Östersund på långfredagens kväll, dels skall vi framföra delar av det på en gudstjänst som sänds i tv samma förmiddag. Vi har arbetat med stråkdelen av stycket i kammarorkestern sedan någon månad tillbaka men igår hade vi första repetitionen med hela ensemblen. Det är ett mycket mäktigt verk och alla vi som är med och spelar har lyssnat på någon av de inspelningar som finns på nätet. Grundtexten är en medeltida hymn som handlar om jungfru Maria inför korset. Den sjungs av en kör och mellan avsnitten av den finns inlagt solopartier som är en sorts kommentarer till texten. Det är samma teknik som använts i kantater oratorier och passioner i flera hundra år men det här är ett ganska nytt stycke av en tomsättare som skrivit mycken filmmusik.
08.18
2012-mar-27
Nu är rivningen av innertaket klar. Det blev många skottkärrelass med spån som nu är utlagd på ett gropigt och sankt område på tomten. Vi har pratat med en snickare som lovat räkna på vad det skulle kosta att byta ut de ruttna takstolarna och lägga på ett plåttak. Vad vi sen ska göra invändigt får vi se, det viktiga är att få stopp på rötan som börjat och se till att det blir tätt så det inte kommer in något mera vatten.
20.13
2012-mar-25
På vår tomt finns en liten tvättstuga som inte varit använd för sitt ändamål på många år. När vi flyttade hit för snart tolv år sedan fick våra och grannarnas barn använda den som klubblokal men de senaste åren har den stått oanvänd. Taket är murket och har släppt in vatten trots att vi ett tag skyddade det med en presenning. Vi har inte gjort något åt stugan eftersom vi koncentrerat oss på att hålla själva huset i bra skick. Men i år tyckte vi att det var dags för ett beslut: skall den rivas eller rustas upp? Vi har inte kommit till ett slutligt avgörande än, men nu river vi bort innertaket och den invändiga väggbeklädnaden för att se hur mycket som är murket och hur mycket som ännu är friskt. Igår var det lämpligt väder för att elda så vi gjorde en brasa av skräp från rivningen och grenar från tallen som blåste omkull för ett tag sen. Kul att vara igång med ett projekt som vi kan ta i den takt vi tycker är behaglig.
21.03
2012-mar-24
Tyvärr blev det inte någon pimpeltävling här i Kövra i år. Ända till i torsdags såg det ut som om tävlingen skulle gå att genomföra men de senaste dagarnas plusgrader i kombination med hårda vindar har tagit så hårt på isen att tävlingsledningen bedömde det som riskabelt att släppa ut en stor mängd fiskare på isen. Synd på allt arbete som lagts ned med att skaffa sponsorer, organisera det hela med biljettförsäljning, invägning, förtäring, klimatutställningar, parkering osv. Men eftersom isläget har försämrats än mer sen i torsdags var det nog ett klokt beslut. Våren är verkligen tidig i år, redan spirar krokusar och påskliljor i våra rabatter. Visst kan det komma köldknäppar och mer snö innan det blir vår på riktigt, men den gamla snön är snart ett minne blott.
16.13
2012-mar-8
I dagarna är det ett år efter katastrofen i Fukushima. Kärnkraftsivrarna i Sverige låg lågt ett tag men nu går de på i ullstrumporna som om inget hänt, med Jan Björklund i spetsen.
Att Kunskapskanalen visat en japansk film där man försökt bringa klarhet i vad som egentligen hände är bra, särskilt som man i filmen klart redovisar vad som är dokumentärt och vad som är rekonstruktioner. Alltför många filmer blandar sekvenser som filmats i verkliga livet med rekonstruktioner i syfte att få allt att bli mera spännande men här framgick det tydligt att en stor del av materialet var filmat med skådespelare, vilket ökar trovärdigheten. Dom som ivrar för kärnkraft säger. Vi har så stränga säkerhetsbestämmelser så det kan inte hända någonting farligt. Men när nu denna tredje stora kärnkraftskatastrof har inträffat måste väl var och en kunna begripa att något är fel. För innan den hände trodde man att man hade tillräckligt stränga säkerhetsbestämmelser och hade garderat sig för allt som kunde hända. Och ändå hände det. Många minns Tage Danielssons monolog om Harrisburgolyckan att fastän det har hänt så var det så osannolikt så egentligen har det inte hänt. Den stora omfattningen av Fukushimaolyckan kan sägas bero på tre faktorer: Man hade underskattat riskerna. Man hade byggt en mur för att hejda en sex meter hög tsunamivåg men den som kom var tio meter. Ett klart misstag av dem som byggt anläggningen. Det går inte att skylla på att det var osannolikt med en så hög våg. Man hade inte räknat med att den totala effekten av tsunamin på de olika säkerhetssystemen blir annorlunda än när man studerar systemen var för sig. När vågen störtade in stoppades reservkraftaggregaten. Batterierna förstördes. Instrumenten i kontrollrummet blev utan ström och visade felaktiga värden. Personalen i kontrollrummet fattade felaktiga beslut eftersom de trodde på de felaktiga informationer de fick av mätinstrumenten. Härdsmältorna hade kanske kunnat förhindras om man vetat mer om vad som försiggick inuti reaktorerna. Allt detta ger förstås lärdomar som är viktiga inte bara för dem som jobbar med kärnkraft utan oss alla som har att ta ställning till trovärdigheten i de förmenta experternas försäkringar om att det inte finns några faror. Nästa katastrof kommer att ge ännu mera erfarenhet om kärnkraftens risker. Frågan är inte om det kommer att bli en till katastrof utan när och var. Och vilka tusen eller miljoner människor som blir offer nästa gång. En gång i framtiden kommer man att se tillbaka på vår tid i historien som en mörk period, när katastroferna avlöste varandra på grund av människornas bristande förmåga att förutse följderna av sitt handlande i en ohelig allians mellan samvetslösa experter och lättlurade politiker. 21.04
2012-feb-23
Folkpartiets ledare Jan Björklund är en man med stora floskler i sin mun. Några av dem är grovt osanna. Till exempel den som han yttrade i Agenda den 22 februari i år. Han påstod då att kärnkraft är en ren energikälla.
Att kärnkraften inte utövar någon märkbar miljöpåverkan under den tid då bränslet brinner i reaktorn under kontrollerade former är sant, men det är bara en liten del av hela processen. Brytningen av uranet orsakar stora skador på miljön både i form av den radioaktivitet som läcker ut på brytningsplatsen och den koldioxid som släpps ut i atmosfären av de maskiner som bryter och transporterar uranet. Förvaringen av utbränt kärnbränsle är ett stort miljöproblem som är olöst och lett till att stora mängder utbränt bränsle förvaras i växande kvantiteter eftersom ingen vet vad man skall göra med det. Det har varit flera stora katastrofer som dödat och skadat miljoner människor, gjort flera områden obeboeliga för framtiden och försöken att begränsa skadeverkningarna har kostat enorma summor. En annan av hans floskler är att Sverige behöver bygga mer kärnkraft för att klara framtidens energibehov. Antingen vet han ingenting om förnyelsebara energikällor eller också låtsas han inte om vad han vet. Vindkraften avfärdar han med att den bara står för några få procent av den energi som produceras. Att vi beträffande vindkraften ligger långt efter andra länder som tillgodoser en mycket större andel av sitt energibehov med vindkraft beror inte på att den är dålig utan på att man fört en felaktig politik där pengarna har satsats på kärnkraft, som inte bara försett oss med svåra miljömässiga problem utan visat sig vara mycket mindre säker och lönsam än vad som utlovats i kalkylerna. Att vindkraften befinner sig i en stark expansion både i Sverige och i många andra länder som Jonas Sjöstedt påpekade i det nämna Agendaprogrammet vill han inte höra talas om, och hans påstående i förbigående att han är för vindkraft betyder ingenting när han menar att alla resurser skall satsas på kärnkraft. Vad han tycker om uranbrytning i Sverige slapp han svara på eftersom programledaren avbröt diskussionen, men hade han fått skulle han väl kommit med samma floskel som Maud Olofsson kört med tidigare: ska vi ha kärnkraft ska vi bryta uranet själva. Den bristande logiken i detta resonemang går jag inte in på. Vi ska helt enkelt inte ha kärnkraft i framtiden. 17.47
2012-feb-17
En konsert med klassisk musik en torsdagskväll i en bykyrka. Ingen braskande annonsering, men i en notis i det lokala annonsbladet finner man namnen Bengt-Eric Norlén och Stefan B Nilsson. Välkända för alla kulturintresserade jämtar, och med ett brett spektrum inom kyrkomusik, musikcafeer och revy. En violinist och en pianist. Namnet på cellisten är okänt för de flesta här, Stefan Moberg, men det verkar kunna vara en intressant konstellation.
Ovikens gamla kyrka är förvånansvärt välbesökt denna kväll och det råder en förväntansfull stämning. Innan musiken börjar får vi veta lite om Pauls Schoenfield som skrivit det första stycket på konserten, Cafe Music. En musik med omisskännlig cafekaraktär, fast inte direkt insmickrande, förutom kända tonfall från underhållningsmusik finns en lite bitsk och sarkastisk ton, en självironisk distans. Övergången till Beethoven klaras galant av Stefan som berättar att detta är musik från Beethovens ungdomstid då han ännu använde sig av mönster från klassikerna. Men vi får också veta lite om hans ungdomliga uppstickaranda som bland annat medförde en frostig relation mellan Beethoven och Joseph Haydn. Att det här är en ensemble som aldrig spelat tillsamman förut märks föga. Den trygghet de uppenbarligen har med varann sprider sig till publiken och låter oss ta emot deras musik i en skönt avslappnad stämning. I pausen serveras fika. Att kakbitarna måste delas gör ingenting för vi är ändå glada att det kom så mycket folk, vilket vi konstaterar med en viss stolthet. Efter fikat spelas en pianotrio av Johannes Brahms. Stefan berättar att Brahms var mycket självkritisk och arbetade mycket med att göra om denna ungdomskomposition tills han var riktigt nöjd med den. Brahms musik kan ibland verka tung i sin översvallande romantik, men det här var en ensemble som även kunde locka fram de fina små nyanserna. Man måste inte åka till stora metropoler för att höra fin kammarmusik. Det serveras här i våran egen bykyrka. 10.10
2012-feb-3
Några av dem som vill ha en urangruva i Oviken verkar ha bestämt sig för att försöka vända opinionen till sin fördel genom att ta hit Bengt Niska, tidigare kommunalråd i Pajala. Man anordnar ett möte den 20 februari och i inbjudan till mötet kallar man Pajala för "en kommun som i mångt och mycket liknar Bergs kommun".
Det kan ju vara intressant att ta del av erfarenheter och förhoppningar från Pajala, men skillnaderna mellan det gruvprojekt som påbörjats i Pajala och det som planeras i Oviken är stora. För det första är det skilnad på vad man vill bryta. I Kaunisvaara några mil från Pajala avser man att bryta järnmalm. De som ivrar för en gruva i Oviken försöker undvika att tala om uran och säger i stället att man vill utvinna molybden och vanadin vilket inte är någon osanning, men att uran ingår bland de ämnen som man vill utvinna är klart. Dessutom, hur man än vrider och vränger på det så kan man inte bortse från att den alunskiffer man planerar att bryta innehåller en stor mängd av både uran och andra radioaktiva ämnen. Man kommer inte ifrån problemet genom att påstå att uranet redan finns där, för så länge det ligger kvar i marken åstadkommer det ingen skada på miljön, men i och med brytningen kommer det i en annan form så att det inte kan undvikas att det rinner ut i grundvattet och vidare ner i Storsjön. Att man planerar att så småningom lägga tillbaka skiffern i den grop som den hämtats ur hjälper inte, i och med sönderdelningen är skadan redan skedd. För det andra är det frågan om var gruvan är lokaliserad. I Kaunisvaara verkar det vara fråga om en ödemark, men i Oviken är det ett ingrepp i en levande by med kyrkor, affärer, distrikts- och tandläkarmottagning, och många bostäder. En stor bullrande gruva med en intensiv trafik skulle göra hela Oviken obeboeligt och de markägare som inte skulle få något betalt för sin mark skulle göra stora förluster. En levande och vacker bygd med rika kulturtraditioner skulle bli spolierad. Jämförelsen med Pajala haltar även på andra sätt. Informationen om det planerade mötet rubriceras: "Hur en avvecklingsbygd utvecklas med gruvnäring". Läser man om Pajala förstår man att de haft stora problem med utflyttning och med sysselsättning för dem som stannat kvar. Även Bergs kommun har haft ett vikande befolkningsunderlag men inte alls i samma omfattning som Pajala, och att en gruvnäring skulle vara något slags "räddning" förefaller absurt. Säkert skulle några ungdomar kunna få jobb i gruvan, men lokala entreprenörer som skulle vilja ge sig in i gruvdrift skulle antagligen tvingas till satsningar i mångmiljonklassen. De flesta som får jobb här kommer antagligen att bo utanför kommunen. Tyvärr har jag inte tid att gå på det planerade mötet och det vore kul att se om man fick veta något mer än det som redan finns att läsa på nätet. Att man skulle vinna några själar för en urangruva i Oviken har jag svårt att tro. 09.59
2012-feb-1
Igår hölls ett möte på Orrgården i Oviken angående de planer som finns på att förvandla ett stort område från själva byn och några kilometer norrut till en gruva, ett jättestort dagbrott av samma typ som det man kan se om man kollar på Aitikgruvan i trakten av Gällivare. Att vi som bor här inte vill se vår hembygd förvandlas på detta sätt är självklart för de flesta Att det ändå finns några som är för projektet måste väl bero på att de ser möjligheter att göra personliga vinster på något som för de flesta innebär förlust av både värdefull egendom och kulturvärden.
Mötet som anordnades av centerpartiet i Jämtlands län gav möjlighet att träffa företrädare för Bergsstaten och Sveriges geologiska undersökning (SGU) och ställa frågor om processen från att någon säger sig vilja bryta malm till att fullskalig gruvdrift pågår. Än så länge pågår ingen annan verksamhet än provborrningar men att några företag satsar pengar på sådana tyder på att de har för avsikt att så småningom få igång gruvdrift i stor skala. För den som vill sätta sig in i vad detta skulle innebära finns mycket att läsa på nätet. Jag vill här bara meddela några saker som jag fick veta på mötet: Bergsstaten som ger tillstånd till undersökningar och så småningom fullskalig gruvdrift lägger till en början inga miljöaspekter på projektet. De kommer in senare i processen. Att en brytning kan medföra stora olägenheter för de boende och även strida mot riksintressen om bevarande av gamla kulturmiljöer tar man inte hänsyn till förrän mark- och miljödomstolen yttrat sig. Man hänvisar till möjligheten för berörda kommuner att inlägga veto. För oss som bor här ter sig denna process ganska underlig. Att vi kommer att använda detta veto är tämligen självklart. Varför då kasta en massa pengar i sjön på något som ändå inte blir av? En annan fråga som anmäler sig är denna: vad händer sedan vi lagt in vårt veto? Det är troligt att bolagen som har starka ekonomiska intressen i detta fortsätter för att komma förbi vetot och/eller arbeta för att få igenom en lagändring så att ett veto blir verkningslöst. Det som gör det hela synnerligen oroande är att en betydande del av det man vill bryta är uran. Förutom att ödelägga ett gammalt kulturlandskap skulle projektet om det kom till stånd medföra en miljöförstöring av inte bara vårt område utan stora omkringliggande områden. Det rör sig om oerhörda mängder av den alunskiffer som marken här består av och när man har tagit ut det uran man vill åt kommer det kvarvarande materialet att fortsätta vara radioaktivt, en radioaktivitet som kommer att läcka ut och förorena Storsjön och följa med vattnet som rinner vidare härifrån. Det finns ett fall med ett tidigare gruvprojekt som man kan läsa om och som sammanfattas i en artikel på: http://www.vastgotabergen.se/index_htm_files/Uranhistoria.pdf Det som är oroande är att vad vi än anser om det här projektet så finns det risk för att kammarrätten har möjlighet att köra över oss.Och att det finns politiker som anser att det finns riksintressen som medför att vi inte kommer att ha någon talan trots vår formella rätt att säga ifrån. Att centern i Jämtland har tagit ställning i frågan kan man läsa på: http://jamtland.centerpartiet.net/files/2010/06/rapport_uran_1.2010.pdf 10.13
2012-jan-13
Nu stormar det, snön blåser förbi som om stora vita lakan flög genom luften och den samlar sig i drivor, lyckligtvis inte särskilt mycket på vår tomt, men utefter vägarna kan det vara svårt att köra när stora drivor plötsligt uppenbarar sig på vägbanan. Men på vär tomt är det så att snön blåser förbi och inte blir liggande någon stans. Vi avstod från vår promenad som vi annars brukar ta på förmiddagen och avvaktar att det blir lite lugnare.
14.54
2012-jan-10
Jag har alltid haft för mig att banker är penninginrättningar. Förr i tiden kunde man gå in på en bank, sätta in pengar på ett konto eller ta ut pengar därifrån. Man kunde också räkna med att få en viss ränta på sina innestående pengar och om man lånade pengar så betalade man ränta. Jag trodde till och med att det var i huvudsak det som banker var till för.Förutom att betala räkningar eller hämta ut pengar som skickats till en.
Nu tror jag inte så längre. Så fort man skall sätta in eller ta ut så måste man betala avgifter, som höjts och höjts till hutlösa nivåer. Jag har ju numera lärt mig att sköta det mesta av mina in-och utbetalningar via nätet, men jag sänder då och då en tanke till dem som inte har den möjligheten och tycker att det hela har blivit väldigt ojämlikt. Härom dagen befann jag mig i Farsta centrum. Jag behövde några hundralappar och hittade en bankomat invid Nordeas kontor. Jag fick ut de pengar jag begärt, men i femhundrakronorssedlar. Eftersom jag befann mig vid en bank som var öppen tänkte jag att jag borde kunna gå in och få en av femhundralapparna växlad till hundralappar, så jag tog en kölapp och inväntade min tur. Jag gick fram till kassan och frågade om jag kunde få växla en femhundring i hundralappar. Döm om min förvåning när jag fick svaret: Egentligen inte Vad betyder ordet egentligen i detta sammanhang? Visserligen fick jag mina hundralappar men under den förutsättningen att jag skulle förstå att jag begärt något orimligt, ja att jag egentligen borde skämmas för att ha begärt något som ingen normal människa skulle komma på tanken att förvänta sig. Så där försvann den sista resten av min tro på att banker är penninginrättningar. Vad de egentligen är vet jag inte. 20.26
2012-jan-2
NU är det nya året igång och vi startade det med en konsert på själva nyårsdagen i Ovikens gamla kyrka. Det var härligt att spela och som vanligt hade jag äran att få sköta presentationen vilket alltid är lika roligt. Konserten finns recenserad i båda lokaltidningarna, och kan läsas på op.se och ltz.se.
Vad som var speciellt roligt var att spela två wienervalser under ledning av Bengt-Eric Norlén. Han hade lagt ner ett väldigt arbete på att få dom riktigt wienska, med många små dragningar och dynamiska kontraster. Roligt var också att spela ett divertimento av Mozart, ett stycke som jag har älskat sedan jag först hörde det någon gång i tonåren. Och det är härligt att spela tillsammans med körerna och en nästan fullsatt kyrka. Solisten Katharina Frogner har en härlig röst och har både kraft och nyanser, oerhört vackert gjorde hon sången av Richard Strauss som han gav som en bröllopspresent till sin fru och som jag tycker är oerhört fin men jag kunde inte neka mig nöjet att tala om vilken ragata hon var, men det hade han inte förstått den gång han gifte sig med henne. 20.44
archives
|
