| Email: |
|
2010-sep-1
Tranorna tränar inför sin höstflyttning. Idag när solen för ovanlighetens skull sken en stund på förmiddagen satt vi på balkongen och hörde en flock tranor som cirklade omkring i skyn. De väsnades ganska mycket. De var nog en 40-50 stycken, och höll ihop i en stor grupp, men man kunde se att de hade en tendens att dela upp sig i mindre grupper. Såvitt jag förstår håller de på och etablerar en rangordning. För att en grupp av fåglar ska klara av flyttningen söderut är det nog viktigt att de har lärt sig i vilken formation de ska flyga, och det bygger på att varje fågel vet vilken den ska hålla koll på och rätta sig efter. Nu vet jag inte om de alltid flyger i samma ordning eller om de växlar vem som ska vara ledare, det vore ju praktiskt om de kunde bytas av ibland för det är nog jobbigast att flyga först, de som kommer efter har ju nytta av vinddraget från den första fågeln. Hur som helst reder de nog ut det. Ibland kan man se dem när de samlas på marken på en äng här i utkanten av byn, det är nästan som att se en här som ställer upp i kompanier och plutoner. Men det har jag inte sett i år och det är ju inte säkert att de kommer att exercera här heller.
20.10
2010-aug-30
Kallt och regnigt. Så här års har jag inte behövt elda i pelletspannan tidigare år men i år är det nödvändigt. Och som vanligt tittar man på vädret i tv och då är det soligt på en del håll i landet men just här är det alltid ett molnområde. Fast just idag sken solen en stund så jag passade på att klippa gräset. Lite hallon växer det här och där på tomten men dom smakar inte så mycket eftersom det inte har varit något ordentligt solsken.
Dom senaste dagarna har vi planerat för en resa till Portugal i slutet av månaden. Förr var man mera hänvisad till resebyråer när det gällde planering, men nu finns ju så mycket på nätet om både hotell och resor, och när man hittat något som ser lämpligt ut är det enkelt att boka. Vill man resa billigt så är kanske det bästa att ta en sistaminutenresa, men eftersom de flesta resorna går från Stockholm gäller det att se upp så inte resan dit blir dyrare än själva utlandsresan. I alla fall har vi fått till en resa till Portugals sydkust som ser väldigt bra ut. 19.48
2010-aug-25
Jag har varit i Stockholm efter att ha skjutsat Britt-Sofie till Väddö där hon ska börja på hälsopedagoglinjen på folkhögskolan. Sen stannade jag några dagar i Stockholm. Bland annat spelade jag bandy i Kronobergsparken med Jakob, ett år och tre månader. Han tyckte det var roligt att slå på bollen med klubban men ännu roligare var att byta klubba eftersom det fanns ett helt ställ med klubbor i olika färger och ska man bli bra på bandy måste man nog prova sig fram till man hittar en klubba som man trivs med. Figgis tog en bild, och jag vet inte om man kan se den utan att vara inloggad på facebook men jag försöker:
bandy 11.04
2010-aug-19
Det måste ha varit någon gång i början på sextiotalet som jag såg bilden. Jag bläddrade i ett konstlexikon och där var den. En kvinna i en lång blå klänning med armarna utsträckta åt sidorna. Bakom henne en slänt med några små buskar. Man kan se på hennes ansiktsuttryck att hon lyssnar intensivt och att hon fångas av, och kanske rör sig till det som hon hör.
Upphovsmannen till tavlan är en schweizare som hette Ferdinand Hodler. Han räknas som en förgrundsfigur i den konstriktning som kallas jugend eller art noveau och växte fram kring sekelskiftet 1900. Tavlan kallas Sång ur fjärran. Hos mig väckte den genast frågan: hur låter den där sången? Jag tänkte mig inte att den skulle finnas som en solosång med en hörbar text, snarare som en klang av många röster. Åren gick och tanken på den där bilden låg och grodde någonstans i mitt minne. En gång på sjuttiotalet såg jag en kvinna i en nästan likadan klänning komma gående över Gärdet i Stockholm när jag i bil passerade rondellen som ligger mellan radiohuser och filmhuset. På den tiden jobbade jag på Sveriges Television och jag började fundera lite vagt på om jag skulle försöka få till något teveprogram som byggde på min föreställning om den där sången och den där bilden. Åren fortsatte att gå. Jag jobbade med många program, mest konserter och dokumentärer. Tempot var högt och arbetet stressigt. En dag insåg jag att det var dags för mig att sluta som fast anställd vid SVT och börja ta det lite lugnare. Jag flyttade till Jämtland och jobbade med radio i en betydligt lugnare arbetstakt. En vinter på nittiotalet kom kylan plötsligt. Storsjön, som med en vik nådde fram till byn där jag bodde började frysa till mycket hastigt. Man kunde höra isen sjunga eller råma som den bland gör. Jag lyssnade fascinerad till dessa ljud som ibland kom nära, ibland långt bortifrån och återigen började jag fundera på sången ur fjärran. Jag skrev en dikt som till att börja med var ganska lång men så småningom fick den ett mera visartat format. Några år före millennieskiftet hände det sig att Anders Hedén frågade om han fick titta i min byrålåda. Jag hade antytt att jag kanske hade några dikter liggande där av vilka några kanske kunde sjungas. Anders tog med sig sina vänner Kiki Korths-Aspegren och Pedro Blom.Det blev en förställning som hette Sten Hur The Movie som så småningom blev en CD. Där finns bland annat en sång som heter Den existentiella sången och i slutet av den sjunger Kiki en liten textlös stump som hon själv har hittat på. Jag tyckte det lät så vackert så jag gärna skulle vilja använda hennes röst till något textlöst i ett annat sammanhang. Sen är det så att det finns ett stycke musik som hör till mina absoluta favoriter i den klassiska repertoaren och det är adagiosatsen i Franz Schuberts stråkkvintett i C-dur.Och nu började jag fundera över om inte denna nästan överjordiskt sköna musik är som en tolkning av begreppet sång ur fjärran. Förstafiolstämman är ganska egendomlig, den är ingen melodi i egentlig mening, den klingar som ett rop, kanske ett fågelläte. Det finns inspelningar av det här stycket där jag tycker att förstafiolisten helt har missuppfattat vad det rör sig om - han försöker spela det som om det var en melodi. Men det är det inte. Och nu började jag fundera över om jag inte skulle försöka bygga något på harmonierna i detta stycke. Jag lyckades hitta ett ställe där man skiftar ett ackord från dur till moll och på så vis kommer man tillbaka till det första ackordet och det hela blir en grundval för en komposition med flera strofer. Jag började experimentera med att göra en melodi som kunde binda ihop Schuberts harmoniföljd med min text och efter några försök hade jag den klar. Och den där förstafiolstämman tänkte jag mig att Kiki skulle sjunga, det skulle bli en lagom konkret bild av den sång ur fjärran som jag var ute efter. Jag ville att Anders skulle sjunga texten, så jag rådgjorde med honom om en lämplig tonart, och skrev ett partitur för stråkorkester och två sångstämmor. När jag skulle fylla sjuttio år framställde jag en önskan till Ovikens kammarorkester, där jag är medlem sedan många år, att jag skulle få en inspelning av sången i födelsedagspresent. Det gick dom med på, och inspelning av orkesterdelen gjordes i anslutning till en repetition. Sångpåläggen med Anders och Kiki gjordes sedan hemma hos mig. Nu var sången klar att läggas ut på myspace.com/anderssonsong och sedan även på poeter.se.Nu fick jag lust att kolla lite mer på nätet efter Hodler, och där återfann jag bilden som jag sett för mer än fyrtio år sedan. Där fanns fler bilder av Hodler och nu började jag experimentera med att göra en video. Eftersom det talas om rymden och havsdjupen i texten letade jag fram bilder från NASA som jag tyckte stämde med mina inre bilder och så småningom blev videon klar.Jag hade gärna lagt den på youtube.com/stenhur där jag tidigare har lagt en del video, men eftersom nedladdningen misslyckades gång på gång prövade jag i stället att lägga den på facebook och där fastnade den. Nu är det ju inte så att jag skulle betrakta detta som någon definitiv tolkning av begreppet sång ur fjärran. Men historien om mitt äventyr med en bild har lett mig att fundera lite om hur olika konstarter kan påverka varandra. Kanske var Hodlers målning från början en tolkning av en dikt eller en sång. Söker man på Lied aus der Ferne får man fram flera dikter som heter så. Tonsättningar finns både hos Beethoven och Schubert. Hos mig blev bilden en dikt som småningom med draghjälp från Schubert blev en melodi som så småningom återförenades med bilden. På något sätt känns det som om en cirkel slutits. Men hur sången ur fjärran egentligen klingar är fortfarande lika gåtfullt. Det måste ha varit någon gång i början på sextiotalet som jag såg bilden. Jag bläddrade i ett konstlexikon och där var den. En kvinna i en lång blå klänning med armarna utsträckta åt sidorna. Bakom henne en slänt med några små buskar. Man kan se på hennes ansiktsuttryck att hon lyssnar intensivt och att hon fångas av, och kanske rör sig till det som hon hör. Upphovsmannen till tavlan är en schweizare som hette Ferdinand Hodler. Han räknas som en förgrundsfigur i den konstriktning som kallas jugend eller art noveau och växte fram kring sekelskiftet 1900. Tavlan kallas Sång ur fjärran. Hos mig väckte den genast frågan: hur låter den där sången? Jag tänkte mig inte att den skulle finnas som en solosång med en hörbar text, snarare som en klang av många röster. Åren gick och tanken på den där bilden låg och grodde någonstans i mitt minne. En gång på sjuttiotalet såg jag en kvinna i en nästan likadan klänning komma gående över Gärdet i Stockholm när jag i bil passerade rondellen som ligger mellan radiohuser och filmhuset. På den tiden jobbade jag på Sveriges Television och jag började fundera lite vagt på om jag skulle försöka få till något teveprogram som byggde på min föreställning om den där sången och den där bilden. Åren fortsatte att gå. Jag jobbade med många program, mest konserter och dokumentärer. Tempot var högt och abetet stressigt. En dag insåg jag att det var dags för mig att sluta som fast anställd vid SVT och börja ta det lite lugnare. Jag flyttade till Jämtland och jobbade med radio i en betydligt lugnare arbetstakt. En vinter på nittiotalet kom kylan plötsligt. Storsjön, som med en vik nådde fram till byn där jag bodde började frysa till mycket hastigt. Man kunde höra isen sjunga eller råma som den bland gör. Jag lyssnade fascinerad till dessa ljud som ibland kom nära, ibland långt bortifrån och återigen började jag fundera på sången ur fjärran. Jag skrev en dikt som till att börja med var ganska lång men så småningom fick den ett mera visartat format. Några år före millennieskiftet hände det sig att Anders Hedén frågade om han fick titta i min byrålåda. Jag hade antytt att jag kanske hade några dikter liggande där av vilka några kanske kunde sjungas. Anders tog med sig sina vänner Kiki Korths-Aspegren och Pedro Blom.Det blev en förställning som hette Sten Hur The Movie som så småningom blev en CD. Där finns bland annat en sång som heter Den existentiella sången och i slutet av den sjunger Kiki en liten texxtlös stump som hon själv har hittat på. Jag tyckte det lät så vackert så jag gärna skulle vilja använda hennes röst till något textlöst i ett annat sammanhang. Sen är det så att det finns ett stycke musik som hör till mina absoluta favoriter i den klassiska repertoaren och det är adagiosatsen i Franz Schuberts stråkkvintett i C-dur.Och nu började jag fundera över om inte denna nästan överjordiskt sköna musik är som en tolkning av begreppet sång ur fjärran. Förstafiolstämman är ganska egendomlig, den är ingen melodi i egentlig mening, den klingar som ett rop, kanske ett fågelläte. Det finns inspelningar av det här atycket där jag tycker att förstafiolisten helt har missuppfattat vad det rör sig om - han försöker spela det som om det var en melodi. Men det är det inte. Och nu började jag fundera över om jag inte skulle försöka bygga något på harmonierna i detta stycke. Jag lyckades hitta ett ställe där man skiftar ett ackord från dur till moll och på så vis kommer man tillbaka till det första ackordet och det hela blir en grundval för en komposition med flera strofer. Jag började experimentera med att göra en melodi som kunde binda ihop Schuberts harmoniföljd med min text och efter några försök hade jag den klar. Och den där förstafiolstämman tänkte jag mig att Kiki skulle sjunga, det skulle bli en lagom konkret bild av den sång ur fjärran som jag var ute efter. Jag ville att Anders skulle sjunga texten, så jag rådgjorde med honom om en lämplig tonart, och skrev ett partitur för stråkorkester och två sångstämmor. När jag skulle fylla sjuttio år framställde jag en önskan till Ovikens kammarorkester, där jag är medlem sedan många år, att jag skulle få en inspelning av sången i födelsedagspresent. Det gick dom med på, och inspelning av orkesterdelen gjordes i anslutning till en repetition. Sångpåläggen med Anders och Kiki gjordes sedan hemma hos mig. Nu var sången klar att läggas ut på myspace.com/anderssonsong och sedan även på poeter.se.Nu fick jag lust att kolla lite mer på nätet efter Hodler, och där återfann jag bilden som jag sett för mer än fyrtio år sedan. Där fanns fler bilder av Hodler och nu började jag experimentera med att göra en video. Eftersom det talas om rymden och havsdjupen i texten letade jag fram bilder från NASA som jag tyckte stämde med mina inre bilder och så småningom blev videon klar.Jag hade gärna lagt den på youtube.com/stenhur där jag tidigare har lagt en del video, men eftersom nedladdningen misslyckades gång på gång prövade jag i stället att lägga den på facebook och där fastnade den. Nu är det ju inte så att jag skulle betrakta detta som någon definitiv tolkning av begreppet sång ur fjärran. Men historien om mitt äventyr med en bild har lett mig att fundera lite om hur olika konstarter kan påverka varandra. Kanske var Hodlers målning från början en tolkning av en dikt eller en sång. Söker man på Lied aus der Ferne får man fram flera dikter som heter så. Tonsättningar finns både hos Beethoven och Schubert. Hos mig blev bilden en dikt som småningom med draghjälp från Schubert blev en melodi som så småningom återförenades med bilden. På något sätt känns det som om en cirkel slutits. Men hur sången ur fjärran egentligen klingar är fortfarande lika gåtfullt. 06.07
2010-aug-18
Jag experimenterar lite med att länka mellan mina olika sidor här på nätet. Jag kommer inte ihåg om jag redan länkat till min morgonpsalm men i alla fall försöker jag göra det nu.
07.20
2010-aug-14
Jag kommer inte ihåg om man kan länka till en video på facebook härifrån men jag gör ett försök:
Sång ur fjärran 20.15
2010-aug-12
Lofoten var verkligen värt ett besök. Det är lätt att ta sig fram med bil, det finns broar mellan öarna och i en del fall tunnlar under havsbottnen. Vackert överallt, branta berg som stupar rätt ner i havet och på många ställen små idylliska fiskelägen. Gott om campingplatser och hytter, som på Lofoten mest kallas rorbuer, och som ligger vid stranden och i gamla tider användes som övernattning för manskapet på fiskebåtarna. Nu när vi inte har campingbilen kvar så hyrde vi övernattning utom en natt då vi sov i bilen, vilket går att göra men inte är särskilt bekvämt. Som nog de flesta vet är det ganska dyrt att turista i Norge, bensinen är ungefär tre kronor dyrare mot i Sverige, maten är ofta dubbelt så dyr, och de stugor vi hyrde var nog också ungefär dubbelt så dyra som stugor med motsvarande standard i Sverige. Vi hade försökt ta reda på priser för färjeöverfarten men inte hittat någon riktig prislista, så vi chansade på färjan från Bodö till Moskenes på ditvägen. Den visade sig kosta 760 norska kronor. På hemvägen tog vi i stället en färja från Lödingen vilket innebar att vi måste åka lite längre med bil, men själva överfarten kostade bara 206 kronor.Då fick vi åka på pensionärspris, när vi åkte på den andra färjan var det ingen som talade om för oss att vi skulle begära det.
09.20
2010-aug-10
Tillbaka igen. Här hemma är det regnigt och kallt ungefär samma väder som vi haft större delen av sommaren. Men på Lofoten hade vi tur med vädret, soligt nästan hela tiden, bara en liten regnskur en av nätterna och så när vi kom tillbaka till Sverige så började det regna igen.
En av anledningarna till att vi valde Lofoten just i år var att där skulle vara en manifestation mot oljeborrningar i havet just där. Vi fick bland annat vara med om en paneldebatt som hölls på torget i Kabelvåg. Det var märkligt att finna att argumentationen i denna fråga väldigt mycket liknar den debatt som har varit om uranbrytning här hemma och att förespråkarna kör med samma glada paroller om stora vinster (för vem?) och arbetstillfällen(för vem?). I alla fall verkade det som om den norska centern åtminstone i ord har en mycket mera rakryggad hållning än den svenska när det gäller att stå emot ekonomiska intressen som kan medföra stora risker för miljön. 11.03
2010-jul-26
Igår var det dags för det stora projektet "I en klang av tystnad" som ägde rum samtidigt i 66 kyrkor i Jämtlands län. Anders Hedén och jag höll till i Marby gamla kyrka. Vi var nog ett tjugotal personer där, vilket var ganska lagom eftersom kyrkan är mycket liten.Ganska kallt var det och jag fick veta av en person på orten att kyrkan sällan används före augusti eftersom det brukar ta väldigt lång tid för de tjocka stenväggarna att anpassa sig till den eventuella sommarvärmen, som det dessvärre har varat ganska lite av i år. I alla fall funkade det bra med videoprojektorn som jag lånat och som vi använde till att projicera video och bilder direkt på den vitkalkade väggen i kyrkan. Jag bifogar programbladet.
Välkommen till "I en klang av tystnad" Vad är tystnad? Ibland det bästa ljudet i världen; lent och mjukt, njutbart och kraftgivande. Andra gånger pinsamt, oroväckande, krävande, kvävande, - ja rent av olidligt. Tystnad är talande – andlöst eller öronbedövande som ett vildsint vrålande. Tystnad tas för givet, men som stillhet och kontemplation är den en lyxvara för många människor. För andra finns alldeles för mycket Tystnad. Norrland har gott om tystnad och fantastiska kyrkor där extra koncentrerad tystnad råder. Många kyrkobyggnader på landsbygden är övergivningshotade och sorgset tysta. Vi är ute efter att lyfta fram det intressanta i dessa besjälade rums tystnad. Att låta tystnaden bli en positiv kraft i ett spännande möte mellan rummens historiska, estetiska, atmosfäriska egenskaper och nutida kulturskapare. Därför har vi bjudit in 68 konstnärer, musiker och kulturutövare till 68 olika kyrkor i Jämtland och Härjedalen för att den 25 juli 2010 gemensamt slå ett slag för Tystnaden i en stor kulturmanifestation. Rolf Anderzon Kajsa Willemark Marby gamla kyrka Medverkande Anders Hedén Sten Andersson Vi har sammanställt ett program med bilder, ord och toner som på olika sätt har med tystnad att göra. En tystnad, där vi har fått tid att lyssna till vad våra inre röster har att säga oss. Vi söker en klang av något som vi inte riktigt kan precisera men som vi ändå upplever som ett svar på något som vi behöver. En klang som vi finner inom oss själva och samtidigt i den gemenskap vi upplever med våra medmänniskor. En klang av tystnad. Vi börjar Tystnadsmanifestationen med att, i de 66 kyrkorna samtidigt, njuta av en 66 sekunder lång gemensam Tystnad. Cavatina De stråkkvartetter som Beethoven skrev mot slutet av sitt liv räknas av många som hans testamente till eftervärlden. Det finns även en skrift av hans hand som kallas för Heiligenstadt-testamentet. Min video är ett försök att kombinera innehållet i skriften med musiken, i den sats som kallas för Cavatina. Bilderna är från gränsen mellan Sverige och Norge och musiken spelas av stråkkvartetten Archi Jamt.(Sten) Trasten Den här sången skrev jag den dagen jag fick höra att Olle Adolphson gått bort. Men om du är riktigt still, kan du ju fortfarande höra honom….” inne i ditt öra” (Anders) Min levnads afton Konstnären Caspar David Friedrich som levde ungefär samtidigt med Beethoven målade många kustlandskap. När det förekommer människor på hans bilder är de oftast vända från betraktaren. På en av hans målningar ser vi en gammal man som föreställer honom själv, hans fru och hans två barn och en yngre släkting som för ovanlighetens skull är vänd så att vi ser hans ansikte, han hälsar den gamle mannen som kommer emot honom.De fem personerna på bilden motsvaras av fem skepp, av vilka ett håller på att ta ner seglen. Till denna tavla spelar jag en låt efter Hjort Anders Olsson från Dalarna, som heter Min levnads afton.(Sten) Poesien (Till Hjalmar Gullberg) En dikt tillägnad en av mina stora förebilder bland poeter (Sten) Morgon efter regn En av Evert Taubes mer okända visor. En stilla och god liten bild ! (Anders ) Sleeping stone Denna sovande slipsten under sitt mjuka snötäcke såg jag en gång hemma hos spelmannen Knis Karl Aronsson i Tällberg. Nyligen fick jag lust att måla den i akryl. Den ville bli en dikt och dikten ville bli tonsatt. Och Anders ville sätta ackord till den och sjunga den (Sten) Ordtennis I ett samtal som vi upplever som givande finns det plats för tystnad och eftertanke Invigning Några rader i Hermann Hesses roman Glaspärlespelet lästes av en läshungrig tonåring och flöt efter många år upp som en dikt. Den blev så småningom tonsatt och presenteras här som ett orgelstycke (Sten) Tomma tunnor En sång av Ola Magnell som, trots att den har åtskilliga år på nacken, inte förlorat sin aktualitet ! ”Tomma tunnor skramlar mest…..?" (Anders) Lönna Ett träd i Ånäshaga några mil norr om Grums berättade sin historia för mig när jag stod under det och lyssnade. Jag skyndade mig att skriva ner dess berättelse precis som den kom på mitt värmländska modersmål (Sten) Sång ur fjärran Den schweiziske konstnären Ferdinand Hodler målade i början av nittonhundratalet en bild som han kallade Sång ur fjärran. Jag såg den återgiven i en bok för många år sedan. Tanken på den sång ur fjärran som kvinnan på bilden verkar lyssna till fascinerade mig. Så småningom blev den en dikt. Jag kände att den på något sätt hängde ihop med en av satserna ur Franz Schuberts stråkkvintett i C dur. Dikten fick en melodi som stämde med harmonierna i Schuberts musik. Ovikens kammarorkester spelade in stråkstämmorna. Kiki Korths-Aspegren sjöng stämman som symboliserar sången ur fjärran och Anders sjöng texten. Jag kombinerade min musik med målningar av Hodler och några bilder av rymden och havsdjupen som publicerats av NASA och på något sätt kändes det som om cirkeln var sluten (Sten) 14.55
2010-jul-23
I onsdags hade jag mitt framträdande i Persåsen där jag berättade om min väg till folkmusiken. Det kom ganska lagom med publik och jag tycker väl att jag lyckades ganska hyfsat med att få fram det jag ville berätta även om jag kände mig lite spänd och aldrig hittade fram till det där lugnet som är en förutsättning för att både jag och publiken ska trivas. Men även fast jag ibland framträder som presentatör av musiken på våra konserter så var det här lite annorlunda. I alla fall var det roligt att få tillfälle att öva på en massa låtar som jag sällan spelar annars, med tanke på hur lite jag över totalt är jag glad att jag kan spela något över huvud taget.
Nästa evenemang är det som äger rum på söndag klockan 1700 och heter En klang av tystnad. Det går av stapeln i 66 kyrkor samtidigt. Anders Hedén och jag har fått i uppdrag att göra ett program i Marby gamla kyrka ungefär två mil norrut härifrån. Bland annat kommer vi att visa min video som heter Cavatina och finns på youtube i en engelsk version men den här gången är texten på svenska. Och så har jag gjort en video på min sång som heter Sång ur fjärran. Jag är lite nervös för hur det kommer att funka med en videoprojektor som jag ska få låna och inte är särskilt bekant med. Kanske bäst att ta med en vanlig bildskärm om det skulle gå helt åt pipan med projektorn. Det är ju inte mycket att kolla på en liten bildskärm men kyrkan är väldigt liten och det kommer nog inte många krokar.I alla fall känns det väldigt spännande att få göra det här programmet 21.14
2010-jul-20
Nyss hemkommen från en vecka i Värmland övar jag på vad jag ska spela vid mitt framträdande i Persåsen i morgon där jag ska berätta om min väg till folkmusiken. Det blir nog mest låtar från Bingsjö och Boda, men jag är medveten om att det inte går att spela en massa polskor på raken för en sittande publik sånt skulle inte jag heller orka med utan jag ska sätta in det i ett sammanhang och försöka berätta vad jag tyckte var så speciellt när jag började lära mig spela polskor.
Veckan i Värmland var mycket givande. Det är liksom en ceremoni det där att komma tillbaka till platser där man har minnen ända från sin tidigaste barndom, och minnena blir så mycket mer levande när man får dela dem med sina egna barn och barnbarn. Det har varit tillfälle till allt det där som man vill försöka hinna med, bada, klippa gräs, fiska lite, lyssna till myggornas sång när man ska försöka sova, äta nyplockade kantareller gå omkring i skogen och se var det växer nytt och var gamla träd har fällts, den här gången såg det på ett ställe ut som om det gått fram en tromb. Elda brasa, grilla korv läsa sagor och på begäran från barnbarnen berätta minnen från min egen barndom, hälsa på släktingar och prata om gamla tider. Ett körsbärsträd som jag minns från min barndom och som jag såvitt jag minns aldrig har gett mig några körsbär eftersom fåglarna har varit framme och tagit de få bär som funnits hade den här gången ett enda körsbär som var moget och inte uppätet och det smakade underbart. 22.09
2010-jul-11
I morgon reser jag till Värmland på en vecka. Det är en årlig begivenhet som jag tror att jag har iakttagit nästan varje år av mitt snart 73-åriga liv. Det ska bli kul att vara med Karin och barnbarnen och Ann-Sofie och Britt-Sofie. Några kantareller lär det kanske inte finnas eftersom jag har hört att vädret varit varmt och torrt inte regnigt och kallt som det har varit här.Idag var Anna och jag i Persåsen på en dag ägnad åt en man som hette Vilhelm Höyholm. Jag har medverkat i en sekvens ur något som ska bli en film om honom och mer ska filmas i höst.Det hela är en del av set större projekt som dokumenterar snillrika och annorlunda människor i Oviksbygden.
En stor del av dagen ägnades åt ett besök i Åsbuan. Jag har varit där många gånger tidigare eftersom platsen sedan länge har tillhört Annas släkt och jag har många minnen av att ha varit där tillsammans med mina svärföräldrar. Men den här gången hade vi en arkeolog med oss och ägnade en hel del tid åt att leta efter spår efter tidigare generationer som levat där. Bland annat besökte vi ett ödesböle som troligen är från vikingatiden.Nu har man avverkat skogen där, men av allt att döma på ett sätt som inte skadat fornlämningarna, snarare givit en bättre överblick över platsen, där man kan se många odlingsrösen och gamla husgrunder 18.58
2010-jul-9
En skatfamilj håller till på vår gräsmatta. Jag vet inte om det är en hanne och en hona men det är i alla fall två ungar. Om man någon gång kan tycka att människoungar är egoistiska och krävande så är det ingenting mot det beteende dessa skatungar visar. Först kommer en större skata flygande. Någon sekund senare kommer de två mindre skatorna, tränger sig på den större skatan, kraxar och flaxar och kräver tydligen att bli matade. Ibland blir de det, ibland flyger den större skatan iväg och strax flyger de två mindre skatorna efter. Idag såg jag en större skata inbegripen i sin favoritsysselsättning, nämligen att inspektera det arbete Anna och jag har gjort i trädgården, som den här gången innebar att göra färdigt den läggning av stenplattor som vi påbörjade i början av sommaren innan inomhusarbetet tog vid. Skatan inspekterar noggrant allt vad vi gör om de så är att lägga ut plattor eller att släpa bort ris eller att klippa ner en buske som blivit för stor. Men inspektionen avbröts efter en kort stund av flaxande och kraxande. Stackars skate!
22.02
2010-jul-5
Att jag bloggat så lite på sista tiden beror nog framför allt på att jag ägnat mitt tänkande och skrivande åt andra saker.Jag har nämnt de femtio programsnuttar som jag levererat till Radio Berg och även en sån konsert som den vi hade igår i kammarorkestern kräver en hel del av förberedelser. Den här gången gällde det inte bara att hitta på en ingång till ett antal olika musikverk, utan att knyta ihop en hel avdelning av konserten till ett slags musikalisk resa mellan ett antal melodier som väcker minnen från ett gånget århundrade. Iden att spela alla de här bitarna kom inte från mig utan från vår ledare, Bengt-Eric Norlén men jag tyckte det var roligt att knyta ihop det hela och tillfoga någon slags sens moral om att riktigt bra melodier sällan kommer till världen genom melodifestivaler och andra spektakulära jippon, de uppstår ofta i mycket enkla omständigheter och det är mer eller mindre slumpen som avgör om de ska komma i rampljuset eller inte.
Calle ringde och frågade om jag skulle ställa upp i årets näcktävling, men jag svarade att det hade jag inte planerat och nu blir det så att jag kommer att vara i Värmland när tävlingen äger rum. Jag har ju ställt upp två gånger och sagt mig själv att om jag ska ställa upp någon mer gång så ska det vara med ett framträdande som ger någon ny aspekt på vem Näcken är. Jag har vissa ideer men jag har inte utvecklat dem närmare. Kanske blir det till min sjuttiofemårsdag, om jag lever och kan spela då och näcktävlingen fortfarande existerar, för om inte Calle har lust och ork att driva den vidare vet jag inte om det finns någon annan som kan ta vid.Det är i alla fall en rolig och annorlunda grej och att jag ställde och faktiskt vann den en gång var en stor upplevelse för mig. Mitt nästa framträdande blir att jag ska ställa upp i Persåsen och berätta om min väg till folkmusiken. Jag kommer nog att berätta om at min inställning till musik under en lång tid av mitt liv var att det var något som fanns på noter, och att det tog mig lång tid innan jag kunde tillägna mig den musik som enbart kan läras genom lyssnande och gehörsmässigt lärande. 19.46
2010-jul-3
Den här veckan har det varit mycket att stå i. Bland annat har vi sålt campingbussen. Vi annonserade både på blocket och i ÖP och vi fick ett svar som vi genast kände att det här var något att satsa på. Så i stället för att diskutera en eventuell reducering av priset på 15000 som vi hade begärt så erbjöd vi att skicka med en del av de prylar vi haft nytta av när vi har campat i den eftersom den tilltänkte köparen sade sig vara intresserad av att använda den för övernattning vid jakt- och fisketurer. Så nu är den såld och pengarna var ett välkommet tillskott till kassan eftersom fönsterbytet kostade en hel del.
Och så ska kammarorkestern ha sommarkonsert. Den här gången hade jag tagit på mig ansvaret för annonsering och affischering eftersom den styrelsemedlem som brukar sköta sådant hade ont om tid. Och som vanligt faller det på min lott att sköta presentationen. 22.18
archives
|
